Jessicas grotta

En arbetskamrat och jag började prata om lejonen där hemma och då nämnde hon en "kul historia" eller kanske snarare ett vandringsbrev på nätet. Eftersom jag var osäker på om jag hade läst det, letade hon upp det och skickade det till mig. Jag höll nästan på att vika mig dubbelt av skratt och därför vill jag dela med mig av denna skrattfest.

 

 

Hundens dagbok:

07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!

08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!

12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!

14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!

15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!

16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!

17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!

18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!

22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns!

 

Kattens dagbok:

783:e dagen i fångenskap.....

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

 

 

Tidigare har jag och min vän Hanan pratat om det här med att tröstäta och jag förklarade att jag inte förstår grejen med att tröstäta. Dock har jag misstänkt att jag själv - omedvetet - har tröstätit till viss del sedan älsklingen började plugga i Halmstad. Fast det är bara en misstanke och man brukar ju säga att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad.

 

Däremot har jag insett en annan sak: jag tröstmatar vår lilla kanin. Inte i den bemärkelsen att jag låter henne tröstäta istället för mig, utan det handlar om att jag ger henne mat för att döva mitt dåliga samvete. Jag går nämligen omkring med dåligt samvete varje dag över att jag tillbringar så lite tid med djuren som jag gör. Varje måndag till torsdag har jag cirka tre timmar varje kväll på mig att umgås med de små liven. Det känns som att det är kaninen som blir mest lidande eftersom hennes bur står i vardagsrummet och om jag då sätter mig vid datorn (som finns i vårt "arbetsrum" intill vårt sovrum) blir hon ensam. Därför försöker jag tillbringa så mycket tid som möjligt i vardagsrummet.

 

I tisdagskväll när jag satt i soffan och såg på film ringde min pappa till mig. Hans ton sade mig att något hade hänt och först var jag på väg att fråga om det hade hänt någon av dem där nere något, men jag lät bli. I nästa stund fick jag ändå svaret. Under natten mellan måndag och tisdag hade deras/familjens kanin hastigt och oväntat gått bort. Det kom som en chock för mig och när jag någon sekund senare förstod vad det var han sade, började jag gråta (och det gör jag även i skrivande stund).

 

Precis när jag hade börjat på gymnasiet köpte min syster en kanin som blev familjens kanin (trots att det emellanåt envisades med att det var syrrans kanin). Hon var så himla söt (kaninen alltså, och inte min syster) och hon bevisade det som min mamma hela tiden har sagt, men som jag aldrig trodde på; en kaninunge är lika stor som en handflata. Hennes färg på pälsen var så himla vacker.

 

Vår honkatt protesterar emellanåt genom att utföra sina behov utanför kattlådan. Ett tag tröttnade vi på detta och besökte en ganska nyöppnad djuraffär i Västerås för att hitta en lösning. Dock mådde jag så pass dåligt att jag fick sitta kvar i bilen och vänta på älsklingen. Det han hittade var den här sprayen:

 

När jag var yngre imponerades jag av grannen som lärt sin hund att bära matkassen från affären i det bostadsområde där vi bodde. Om inte vår egen hund hade varit för gammal skulle jag själv ha försökt mig på att lära henne att göra något liknande. Jag har försökt få katterna här hemma att hjälpa till lite. Ett tag brukade vår hane hjälpa mig att bädda sängen, men det har han slutat med. Fast det gör ingenting eftersom jag nu har kommit på en ännu bättre idé:

 

Som du kanske känner till jobbade älsklingen tidigare med grisar. :-) Jag har själv hjälpt till några gånger på den första grisgården han jobbade på och dessa besök lärde mig att grisar kan vara både roliga och glada. Lite blyga kanske, men det finns även väldigt keliga grisar. En sugga ville buffa på mig med trynet varje gång jag gick förbi och dessutom ville hon gärna att jag klappade henne.

 

I klippet nedan kan du se en gris som älsklingen filmade vid något tillfälle. Och nej, den är inte död. Den sover bara väldigt djupt. Tydligen vaknade den så snart han hade stängt av videofunktionen på telefonen. Klippet är hämtat från älsklingens blogg. Den kan du själv besöka om du är intresserad av vad han pysslar med i Halmstad eller hans övriga tankar i allmänhet. Exempelvis om Peter Pan. Tydligen har Disney gett oss en felaktig bild av denne pojke. :-o

 

 

 

 

De vuxna sade alltid när man växte upp att man aldrig skulle gå fram till en främmande hund eftersom man inte visste om den kunde anfalla - trots att den såg snäll ut. Det där har aldrig riktigt fastnat hos mig. Jag har i princip alltid gått fram till främmande hundar som stått bundna utanför affärer eller liknande, för att klappa dem och säga hej. Fast vid något tillfälle på gymnasiet tror jag nog att den där uppmaningen trots allt fastnade i huvudet på mig. Kort kan jag väl berätta att jag och bästa kompisen var på väg tillbaka till skolan efter att ha varit ute på stan under en håltimme (eller minns jag fel?). När vi skulle passera Raoul Wallenbergs Park vid Gustav Adolfs torg i Malmö, såg jag en väldigt gullig hund som var fastbunden. Givetvis gick jag närmare för att hälsa, men det ville inte hunden veta av. Därför satte den igång att skälla ganska aggressivt. Mitt tvärnitande fick min kompis att skratta och efter det blev jag mer försiktig när det kommer till att närma sig främmande hundar.

 

Detta kom jag att tänka på efter att ha sett följande bild:

 

Att jag och älsklingen blev med kanin 1 augusti 2011, har nog inte undgått dig om du har läst mina inlägg sedan dess. Att vår lilla gulliga nin sedan kom in i trotsåldern (vid ett flertal tillfällen) och slutade vara vår gosiga sötnos har du nog inte heller missat ... Fast nu under de senaste månaderna verkar det som att hon har insett att det faktiskt kan vara lite mysigt och trevligt att kela med matte och husse. :-) Snart kan vi kanske få hålla henne i famnen igen! Söt är hon i vilket fall som helst. Trots att hon har haft pms nästan varje dag ...

 

Hur som helst, när älsklingen visade mig den här bilden som han hittade via Reddit kände jag mig tvungen att dela med mig av detta gulliga:

 

Förut nämnde jag att vi köpte en större bur till vår kanin eftersom hon växte ur gamla och att vi därför skulle sälja den (den gamla buren alltså). Den finns nu att köpa på Blocket.

 

I lördags åkte jag och älsklingen till Västerås för att fixa lite saker. Ja, älsklingen var hemma under helgen. ^^ Fast det ska han inte vara den här helgen som kommer eftersom han har en dugga på måndag. Hur som helst, vi åkte bort till Erikslund och passade på att besöka både Djurmagazinet och Arken zoo. Jag har haft rätt dåligt samvete under en tid (ja, minst ett halvår) på grund av vår kanins bur.

 

Hermelinkanin är en väldigt liten ras. En av de minsta. Så hon är inte så stor i jämförelse med andra kaniner. Därför tänkte vi när vi köpte henne att en marsvinsbur borde räcka och det gjorde det i början. Men sedan blev hon större och vi insåg att den inte är tillräckligt stor. Som kompensation har jag försökt låta henne få komma ut och skutta runt i vardagsrummet minst en gång om dagen (ungefär en timme i alla fall, för sedan blir hon sjövild och gör allt hon inte får ...). Men jag har fortfarande haft dåligt samvete. Hur kul är det att behöva vara inne i en liten bur?

 

Vi besökte alltså de båda djuraffärerna och tittade således på en större kaninbur. Problemet är bara att de kostar en del. Visserligen är det en engångskostnad, men det gäller också att få fram de där pengarna. Efter en liten stunds diskussion inne på Arken Zoo beslöt vi oss för att investera i en större bur till vårt odjur. Den buren som vi köpte från början är den minsta buren som man får ha. Den större buren som vi kikade på var 140 cm x 69 cm x 49 cm och skulle kosta 1 198 kronor. Dessutom skulle vi köpa ett större hus till henne eftersom hon blivit för stor även för sitt hus. Men när vi stod vid kassan och skulle betala blev vi glatt överraskade, eftersom buren endast kostade 599 kronor! Inte för att det var det som gjorde att vi bestämde oss för att köpa den större buren. Vi vill att hon ska må bra och då får det kosta så mycket som det kostar. Men det är alltid bra när man kan spara någon slant.

 

 

Om du jämför bilderna med varandra förstår du kanske att det är en rätt stor skillnad. Haha, både jag och älsklingen tyckte att hon såg ut att vara så där liten igen som hon var när vi köpte det lilla livet. Buren ser nästan ut att vara för stor, men vi vill ju att hon ska ha plats att röra sig på. Nu behöver jag inte ha lika dåligt samvete om jag inte skulle orka släppa ut henne någon kväll. Hoppas att hon är glad över det lilla burbytet.

 

Kan passa på att säga att vi ska sälja den gamla buren på Blocket. Vi ska bara få rent den samt hennes hus. Och så ska vi se vilken höhäck som hon föredrar. Sedan ska vi sälja buren, huset och en höhäck - allt i ett. Intresserad? ;-)

Under en av dagarna som min bästa vän var och hälsade på, åkte vi upp till djurparken Furuvik som ligger i Gävle. Det blev en massa bilder och majoriteten av alla bilder den här dagen togs av älsklingen. Jag lyckades även få till några klipp som jag har klippt ihop, men jag använde två olika kameror (vår ena digitalkamera och vår systemkamera), vilket förklarar klippens olika kvalitet.

 

Vi hade riktigt tur med vädret, för det regnade inte under vår djurparksvistelse, men när vi körde hem (vi hade kanske till och med kommit till Köping) började regnet komma. Hur som helst hade vi en trevlig dag. Synd bara att Furuvik är en relativt liten djurpark i jämförelse med exempelvis Kolmården.

Dock fanns det några mindre irritationsmoment. Ett var när vi stod och såg på tamgrisarna och några vuxna envisades med att hela tiden säga ”gossen” till grisen trots att man klart och tydligt såg att grisen var en hona. Men men. :-)

Nedan finner du några av alla bilder som togs samt klippen.

 

Och så videoklippen. De med sämre kvalitet och utan ljud är från vår ena digitalkamera. De andra är tagna med vår systemkamera. 

 

 

 

När jag gick på mellanstadiet (och även under slutet av lågstadiet) hade jag hund, katt och undulat som husdjur. Väldigt ofta fick jag frågor från mina klasskamrater om hunden brukade springa runt och jaga, eller till och med äta upp, katten och ifall katten gjorde likadant mot undulaten. Men så var det inte. De var vänner alla tre. Oftast var det till och med så att det var undulaten som jagade både hunden och katten – givetvis när de lekte med varandra, eller i alla fall när undulaten trodde att de lekte.

 

Jag kom att tänka på hunden, katten och undulaten när jag såg den här videon. Framför allt hunden och katten eftersom min katt brukade ligga på lur bakom en möbel och vänta på hunden. När hunden väl kom fram, hoppade katten fram och gav hunden en snyting på nosen. För mig är det mysigt att husdjuren samspelar på ett sådant sätt. Eller som min hund och katt gjorde under en nyårsafton – de låg hopkurade tillsammans på hallgolvet. 

Nåväl, det var i och för sig älsklingen som fiskade mest, men jag testade faktiskt på själv, så nu har jag fiskat för första gången i mitt liv.

19 juni köpte älsklingen ett dagsfiskekort och sedan bar det av till Hällsjön och Krampen i Skinnskattebergs kommun. Man kan verkligen påstå att vädret var på vår sida. Oturligt nog fick vi ingen fisk, men det var trevligt ändå. Jag hade ju trevligt sällskap.  Av misstag råkade jag håva upp några grodyngel eller vad det nu var när jag stod och fjantade mig med håven, men de åkte ned i vattnet lika snabbt igen.

 

Mot slutet av vår fiskestund vid Hällsjön kom en andmamma med sina ungar och dessa var på väg att nappa på älsklingens krok eftersom de tycktes vara nyfikna på det älsklingen höll på med. Naturligtvis tillät han inte det.

Jag passade på att få med de små liven på video med vår ganska nyinköpta systemkamera. Det blev totalt tre små klipp eftersom jag försökte lära mig ur kameran fungerar, men dessa klippte jag ihop till en video. När vi sedan gick följde de till en början efter oss. Antagligen ville de ha fler Marie-kex. Men det var bara en liten bit, för sedan tröttnade de.

Dagens citat:

"Om en statlig utredning hade arbetat på hästen, skulle man ha fått den första hästen som kunde böja knäleden i alla riktningar. Det enda problemet är att den inte hade kunnat stå upp."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Som förmodligen alla känner till är det viktigt att välja rubriker som lockar. Om det är några som verkligen har anammat det där så är det journalister. Ju påhittigare en rubrik är, desto fler läsare lockar den. När jag snubblade över "Pingvinsex chockade forskare", kunde jag inte låta bli att ta mig en titt. Att jag är väldigt svag för pingviner spelade säkert också in.

I artikeln får man veta att något som upprörde George Murray Levick var den nekrofili som förekom bland pingviner. För oss människor är det något sjukt. Något som avviker från normen och inget som man håller på med. Precis som med sexuellt samliv med ett syskon eller en förälder. För vissa är det inget konstigt, men för de flesta andra (mig inkluderad) är det inte normalt. Även jag själv rynkade på näsan när jag läste om nekrofilin bland pingviner, trots min vetskap om att pingviner är en annan djurart än vi människor. Senare i artikeln talar de om att en pingvinhanne inte kan skilja på en hona som är redo för parning och en död hona. Då började jag fundera på min reaktion.



Alla är vi djur, men vi befinner oss på olika utvecklingsstadier och fungerar på olika sätt. Problemet som jag tror att vi flesta gör är att likställa djuren med oss. Jag menar givetvis inte att de andra djuren är mindre värda än oss människor. Det jag menar är att vi gärna vill jämföra oss med andra (både människor och andra djur) och att vi därför utgår från våra normer och sätt att fungera. Trots att vi har olika förutsättningar. Vi är olika utvecklade. Vi fungerar på olika sätt. Därför är det fel att utgå från våra normer och tankesätt när vi bedömer andra djur. Katter, exempelvis, tycker kanske att vissa av de saker vi gör är underliga utifrån deras sätt att leva.

Vi borde alltså försöka att bli bättre på att bedöma var och en utifrån deras förutsättningar och då pratar jag inte bara om djur, utan även om oss människor. Alla är vi olika och borde behandlas därefter. Både människor och andra djur.