Jessicas grotta

När blir man vuxen?

I förra veckan besökte jag Varbergs sjukhus akutmottagning för bl.a. stora svårigheter att andas. Efteråt sms:ade jag med en kompis och berättade vad läkarens gissning var (han var inte särskilt säker på vad det var, men han kunde ganska omgående konstatera att det inte var något allvarligt). Min kompis undrade om det inte bara var vuxna som hade det han gissade på - jag är ju så ung. Visserligen anade jag vad hon menade, men kunde inte låta bli att skämtsamt påpeka att sist jag kollade, var jag vuxen. Fast jag började fundera. När blir man egentligen vuxen?
 
 
Rent lagligt räknas man som vuxen när man fyllt 18 år. Domstolarna börjar i och för sig att döma ut fängelse som påföljd först när man har fyllt 21 år. Jag som är 24 år, tycker att det känns konstigt att benämna mig som vuxen eftersom jag inte känner mig riktigt vuxen. Å andra sidan förvärvsarbetar jag och bidrar till min, älsklingens och djurens försörjning. Men räcker det? Är man vuxen på riktigt då?
 
Krävs det att man själv känner sig vuxen för att man ska vara det eller är det en specifik åldersgräns som avgör? Vad anser du?
 


Dagens citat:

"Om du inte är nöjd med det du har, då kommer du heller inte vara nöjd om det dubbleras."
(Charles Spurgeon)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När är det läge att hålla tyst?

Jag har som bekant en del problem med att tänka till innan jag talar. Oftast gör jag motsatsen och självklart är det inte alltid klyftigheter som hoppar ur munnen på mig. Långt ifrån ...
 
Dock är det kanske en klok idé att tänka till både en och två gånger innan man ger sig i kast med att tjafsa emot sin chef, oavsett om man vet att man har rätt. Framför allt om man tydligt visar hur sur man just då är på chefen och om chefen är minst lika arg ...
 
I de allra flesta fall väljer jag att svälja den smula stolthet jag har och vara tyst. Trots mitt ganska eldiga temperament, är jag inte förtjust i att bråka - men jag gör det om jag måste. Jag har lärt mig att svälja det mesta och göra det under en hyfsat lång tid. Men till slut blir det för mycket. En dag får jag nog.
 
Anledningen är enkel. Jag är fruktansvärt trött på att bli trampad på. Det har jag blivit allt för mycket i mitt liv. Det räcker. Jag har fått nog!
 
 
 
Visst gör jag en del fel, fast det händer också att jag gör en del rätt och att då få motsatsen kastad i ansiktet på mig, är något som jag har väldigt svårt för. Som jag skrev tidigare kan jag svälja det en tid, men till slut klarar jag inte av det. Tydligen är ett halvår (cirkus) gränsen för mig.
 
Hade det varit en "vanlig" kollega, hade jag inte brytt mig så mycket. Fast när det gäller chefen ... Var går gränsen? När är det okej att sätta ned foten och när ska man knipa ihop munnen? Finns det en handbok för sådant här?


Dagens citat:

"Du föddes inte som vinnare, och du föddes inte som förlorare. Du är vad du gör dig själv till."
(Lou Holtz)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När jag blir stor ska jag bli "bevbäae"

Ända sedan jag såg honom för första gången, har jag gillat honom - den småknäppa brevbäraren Dag-Otto Flink som inte kan säga "r".
 
Om du har missat honom, föreslår jag att du söker upp honom på YouTube och kikar på klippen som finns där. :-) Läste förresten i tidningen att Dag-Otto ska vara med på Vallarna i sommar. Borde kanske köpa biljett och gå dit - nu när vi ändå bor nästan granne med Vallarnas Friluftsteater.
 
 
 
 


Dagens citat:

"Ditt hjärta och mitt hjärta är väldigt, väldigt gamla vänner."
(Hafiz)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie