Jessicas grotta

Rädsla för att få barn

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva för ett år sedan, men så kom livet emellan.
 
När jag blev gravid i slutet av 2016, tänkte jag inte så mycket mer på det utan var mest glad över att vi skulle bli föräldrar. Fast ju längre in i graviditeten jag kom, desto mer blev jag livrädd för själva förlossningen och den smärta som det skulle innebära, liksom de eventuella skador som jag skulle riskera att råka ut för. Just rädslan för smärtan lyckades jag dämpa genom att läsa boken Föda utan rädsla.
 
Jonna Jinton skrev i ett inlägg om en annan sorts rädsla som präglar norra delen av Sverige, på grund av att de stänger förlossningskliniker så att de blivande föräldrarna tvingas gå kurser i hur man ska föda i en bil. Läs gärna Jonnas inlägg, som du hittar här.
 
Riktigt så illa har inte vi det i Halland, men däremot finns förlossningsavdelningarna i enbart Halmstad och Varberg. För mig innebär det en resa på ca 3,5 mil, vilket i praktiken är ca 30 minuters bilfärd (oavsett riktning). Den resan var ingen dans på rosor. Den var olidlig.
 
Den 9 juli 2017.
 
Fast det som gjorde mig mer och mer orolig under graviditeten, var att förlossningen i Mölndal lades ned, vilket innebar (och fortfarande innebär) att de flesta Göteborgskvinnor valde att föda i Varberg, istället för på exempelvis Östra sjukhuset i Göteborg. Det betydde (och betyder fortfarande) att det var hög belastning på Varbergs sjukhus. Tänk ifall de skulle neka mig att föda i Varberg när det väl var dags? Skulle jag då bli tvungen att ta mig hela vägen till Halmstad (ca en timmes bilfärd från Varberg)?
 
Min barnmorska försökte lugna mig och sade att på två år hade det hänt vid två tillfällen att de nekat någon att föda där. Dessutom vill de att man först ringer innan man kommer, så ifall de inte skulle ha plats skulle de säga det redan då. Hon försäkrade mig också om att de prioriterar Hallandskvinnorna i första hand.
 
Dock blev inte min oro mindre av att den 10 augusti (tösen var beräknad den 4 augusti, men kom den 15 augusti) läsa den här artikeln. I den skrev SR att alla förlossningsavdelningar på Västkusten var fulla, utom i Varberg. Fast i Varberg fanns bara några få platser. Nu fick jag som tur var föda i Varberg, men vad skulle ha hänt om även Varberg hade varit full? Var skulle jag då ha blivit tvungen att föda?
 
Är det verkligen rimligt att behöva oroa sig för sådant här? Och är det rimligt att man inte kan få bosätta sig var man än vill, utan att man i första hand måste ta hänsyn till om det finns en förlossningsavdelning eller inte, för det fall man skulle vilja skaffa barn?
 
Den 30 juli 2017.
 
Det är sjukt att det är så här - både hur förlossningsvården ser ut (de går på knäna!) och att fler och fler avdelningar lägger ned. Man uppmuntras ju till att flytta ut på landsbygden, men vågar man verkligen det? Om man vill ha barn är det säkrare att bo i stan. Jag är tacksam över att jag fick professionell vård när tösen föddes. Vad som helst kan ju hända under en förlossning. Tänk då att föda i en bil - risken är stor att mamman (och barnet) kan dö av komplikationer, i och med att det inte finns professionell hjälp i bilen. Jag ryser vid tanken. Är det hit vi har kommit i Sverige? Känns som att vi har gått bakåt i utvecklingen.
 
Jag hoppas innerligt att det blir en förändring. Så här kan det inte fortsätta. Ingen gynnas av den här situationen.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: rädsla för att få barn;

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;

Startboxar

Jag vill inleda det här inlägget med att säga att jag INTE får betalt för att skriva det.
 
 
Något som jag inte hade riktigt koll på inför att vi skulle få barn samt under graviditeten, var det här med möjligheten att hämta ut startboxar/babyboxar. Jag mindes att min syster nämnde något om någon box hos Kronans apotek, men sedan tänkte jag inte mer på det. Efter att älsklingen hade ordnat hem startboxen från Libero, mindes jag det min syster sagt om boxen hos Kronans apotek och började därför söka på nätet efter info.
 
Den enda information som jag hittade om just den boxen, är att det inte går att förhandsboka eller beställa via nätet, utan man måste gå till Kronans apotek och be om denna box. Eftersom det är så stor efterfrågan på denna box, är den oftast slut på de allra flesta ställen i landet. Däremot hittade jag Babybox.se och Hjärtats startbox.
 
När jag gjorde beställningarna på dessa start-/babyboxar, förstod jag inte hur mycket jag faktiskt skulle komma att uppskatta innehållet i dessa boxar. Framförallt blöjorna, våt- och tvättservetterna samt salvan Bepanthen. Jag tycker att det är lite trist att man oftast inte känner till möjligheterna att kunna beställa de här boxarna. Det är därför som jag skriver det här inlägget - så att fler kan utnyttja möjligheten och få lite hjälp så där i starten när man är nybliven förälder och inte har en susning om vad och hur man ska göra.
 
 
 
 
 
När det gäller Apoteket Hjärtats startbox, kan man antingen köpa boxen (just nu 349 kr) eller få den gratis om man är medlem. I vår box från Apoteket Hjärtat fick vi (se bild ovan) diverse erbjudanden, bomullspinnar för baby, blöjor, våtservetter, förebyggande salva (för torr och irriterad hud), mjukishjärta att hänga på barnvagnen, hudkräm för ärr, bristningar och ojämn hudton, napp, ansiktskräm för baby, kräm för känsliga bröstvårtor och torr hud, Multi-Gyn-kompressor samt gosedjursplåster.
 
När man gör sin beställning på Babybox.se, kan man välja mellan tre olika start/-babyboxar att beställa - eller beställa alla tre om man så vill. De babyboxar som erbjuds via Babybox.se är från Apoteksgruppen, Lloyds apotek samt Babyproffsen.
 
 
 
I Apoteksgruppens babybox fick vi blöjor, diverse erbjudanden, ansiktsrengöring till mamman, glidmedel, tvättservetter, två färg- och smutssamlande microfiberdukar, reparerande kräm för babyn, rengörande topp till tå-kräm för babyn, haklapp, napp och våtservetter.
 
 
 
I babyboxen från Lloyds apotek fick vi diverse erbjudanden, solskyddsmössa till barn, babyservetter, haklapp, öronproppar (för sömnbehövande föräldrar), kondom, napp, ansiktsrengöring till mamman, blutsaft, reparerande kräm för babyn, hudkräm för ärr, bristningar och ojämn hudton, calenduala-kräm, två sorters tandkräm för barn samt förebyggande salva (för torr och irriterad hud).
 
 
 
I babyboxen från Babyproffsen fick vi matningssked, självsteriliserande amningsflaska, diverse erbjudanden, tvättservetter, våtservetter, blöjor, haklapp och två färg- och smutssamlande microfiberdukar.
 
 
Ha det så bra.
Kramar
Jessie
Taggar: apoteket hjärtat, apoteksgruppen, babybox, babyproffsen, lloyds apotek, startbox;