Daisypath Anniversary tickers

Rörelser

Hittills har jag mest tagit upp negativa saker kring en graviditet, men det har även funnits trevliga stunder och det trevligaste har varit när bebisen har rört sig inne i magen. Jag själv började kunna känna rörelserna runt v. 18-20.
 
Bland de första rörelserna som jag kände, var ett fladdrande precis innanför magen. Jag kan bäst förklara det som att det kändes som om en fisk simmade precis innanför magen, med fenorna fladdrande längs med magkanten. Dock kände jag detta endast en gång. Därefter övergick det till ett slags bubblande - som även kändes utanpå magen. Efter hand som graviditeten fortgick, ökade rörelserna i styrka och emellanåt har det faktiskt gjort ont nät bebisen har sparkat och tryckt med fötterna. Vårt lilla knyte har även lyckats sparka älsklingen rakt på kinden när han har legat med huvudet på min mage.
 
Under graviditetens senare skede har jag lyckats känna bebisens ena fot med handen vid några tillfällen. Just det har varit en speciell känsla som inte riktigt går att beskriva.
 
Eftersom vårt lilla knyte har varit så himla aktiv och stark, har man oftast kunnat se utanpå hur magen har böljat och gungat. I ärlighetens namn har det känts lite som om jag befunnit mig i en Alien-film och bara väntat på att magen ska spricka upp och att en livsfarlig liten Alien ska visa sig. Men det har samtidigt varit lite mysigt.
 
Jag har försökt ofantligt många gånger att få med bebisens rörelser på film. Dock har vår bebis verkat lite blyg av sig och slutat röra sig varje gång jag börjat filma. Fast jag lyckades få med rörelsen vid ett tillfälle när jag satt på tåget hem från Malmö. Visserligen blev det bara en liten rörelse (åtminstone jämfört med hur den har brukat hålla på i vanliga fall), men man ser i alla fall rör sig fram och tillbaka lite.
 
 


Dagens citat:

"Att levas är livets enda syfte."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

På insidan av min mage

 
 
 
Det var min vän Hanan som visade mig den här videon när vi träffades i februari och eftersom jag själv tyckte att den var rätt gullig, ville jag gärna dela med mig av den. Och vad passar bättre än att göra det just idag - den dag då vår bebis är beräknad att komma. Eftersom jag har tidsinställt det här inlägget, har jag i skrivande stund ingen aning om bebisen har kommit än eller inte. Hur som helst kan man undra om det är så här det ser ut/har sett ut inuti min egen mage? ;-)


Dagens citat:

"För att kontrollera dig själv – känn dig själv."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Illamående under graviditeten

Innan jag blev gravid kände jag till att ett vanligt tecken på att man var gravid, var att man mådde illa på morgonen. Så snart en karaktär i tv-serien sprang till toaletten för att kräkas på morgonen, kunde man vara ganska säker på att personen var gravid. Om en i bekantskapskretsen klagade på ständigt illamående, var ens första tanke att hon var gravid. Och så vidare. Och så vidare.
 
Naturligtvis stämmer detta in på vissa. Dock gjorde det inte på mig. Från kanske vecka 4 eller 5 fram till ungefär vecka 12 eller 13, mådde jag konstant illa - från det att jag vaknade till dess att jag gick och lade mig för att sova på kvällen. Till en början kom jag och älsklingen fram till att mörk choklad kunde lindra detta illamående. Fast då behövde jag äta det med jämna mellanrum för att hålla illamåendet i schack. När illamåendet väl kom, kunde det ta tid innan jag lyckades få bort det. Andra tipsade mig om att äta salta kex m.m., men det fungerade inte alls. Eller, det fungerade den sekund då jag åt de där kexen, men så snart de var uppätna, kom illamåendet tillbaka.
 
Det här illamåendet gjorde det svårt för mig att äta middagar. Jag var tvungen att äta långsamt och ganska små portioner åt gången. När vi åt ute vid något tillfälle under den här perioden, slutade det med att jag inte klarade av att äta upp allt på tallriken, eftersom det kändes som om jag skulle få upp allt igen.
 
 
 
 
Dock hade jag viss tur, till skillnad från vissa andra. Jag slapp ständiga kräkningar. Det var endast i slutet av min akuta illamåendeperiod (vecka 12 eller 13), som jag under två, tre dagar inte fick behålla det jag åt - fram tills jag testade att dricka vatten blandat med salt (= min hemmagjorda vätskeersättning). Efter det kunde jag återigen börja äta. Under dessa två, tre dagar när toalettstolen blev lite av min "bästa vän", följde Ninjan efter och lade sig bredvid mig, samtidigt som han gav mig medlidsamma blickar. Vår lille kisse. <3
 
Efter den här akuta illamåendeperioden, har jag "varit tvungen" att äta något regelbundet för att inte må illa. Då har det räckt med ett digestivekex, mariekex, frukt m.m. Jag har därför under graviditeten alltid haft med mig mariekex eller digestivekex i handväskan - för att kunna stilla ett eventuellt illamående. Fast det illamåendet som jag känt vid dessa tillfällen, har inte alls varit lika hemskt som det jag drogs med i flera veckor i början av graviditeten. Och även där hade jag tydligen tur, för vi läste någonstans att det finns de som mår ständigt illa under hela graviditeten. Stackars dessa kvinnor. Jag höll själv på att ge upp mot slutet av min egen illamåendeperiod, så jag kan tänka mig hur de lider, de som får dras med det längre tid.


Dagens citat:

"Vågar man inte göra misstag, vågar man inte göra något alls."
(Hans Werthén)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Var har du funnits under hela min graviditet?

Även om jag dessvärre har drabbats av diverse olika foglossningssmärtor och haft konstant ont sedan vecka 11, har jag på vissa punkter ändå haft lite tur. Ta det här med graviditetsbegär som exempel. Vissa kvinnor blir ju så tokiga i vissa saker, att de nästan har ihjäl sin partner ifall de inte får det där speciella på studs. Innan jag blev gravid, brukade jag och älsklingen skämta om att han fick vara beredd på att sticka iväg mitt i natten för att köpa än det ena, än det andra åt mig. Det har han faktiskt sluppit.
 
Fast graviditetsbegär har jag haft och har fortfarande. Ända sedan början av året har jag varit grymt sugen på Fanta med apelsinsmak och passade på att smaka lite när jag var och besökte min vän Hanan i februari - de hade ändå det hemma. Ja, nu skrev jag "passade på" och jag vet inte om jag har sagt det rakt ut här på bloggen, men jag slutade dricka kolsyrade drycker under gymnasiet. Det var inte på grund av någon fåfänga eller liknande. Jag mår helt enkelt inte bra av att dricka kolsyra. Jag är faktiskt ganska känslig mot det. Fast när jag skriver att jag "inte mår bra" av det, menar jag inte att jag mår illa eller liknande. Jag känner mig snarare uppsvälld och känner mig allmänt olustig i kroppen. Det hade jag gjort under flera år innan jag till slut bestämde mig för att sluta. Fast jag har druckit en och annan kolsyrad dryck genom åren ändå, men det är väldigt sällan och det blir inte mycket jag dricker. Därför är just Fanta något som jag väljer att avstå från, trots mitt konstanta sug. Kan i förbifarten säga att mitt andra begär under graviditeten är glass.
 
 
 
 
Älsklingen har köpt apelsinjuice till mig, eftersom det nästan är som Fanta. Ja, nästan, men ändå inte riktigt. Missförstå mig rätt, apelsinjuice är väldigt gott och älsklingen är så otroligt gullig som försöker blidka mina begär, men jag har ändå saknat just Fanta-upplevelsen.
 
Hur som helst, innan jag skulle arbeta min sista dag på byrån hade jag, min chef och vikarien bestämt oss för att gå ut och äta och ha det trevligt. Innan vi åkte bort till Kusthotellet där vi hade bokat bord, tog vi en "fördrink" på kontoret. Chefen och vikarien drack vin, medan jag drack en apelsin-/morots-/citronjuice. Det var chefen som tagit med den och hon sade att det var en juice som hon tyckte mycket om. Jag själv hade inte smakat den överhuvudtaget och tog därför en första försiktig klunk.
 
Jösses!
 
Nu vet jag inte om jag är ensam om att tycka detta, men för mig smakade den här juicen EXAKT som apelsin-Fanta - fast utan kolsyra! Jag vet inte om mitt leende syntes utanpå (jag försökte att uppföra mig vuxet och inte visa något utåt), men hela jag log inombords och njöt av varje klunk. Nästa gång jag och älsklingen var och handlade, gick jag och letade efter den här juicen och till slut hittade jag den:
 
 
 
 
Dessutom i en-liters-flaska! Jag tänker faktiskt vara egoistisk nu under mina sista graviditetsveckor och faktiskt unna mig att dricka denna juice. Det tycker jag att jag har förtjänat, för jag har trots allt försökt att lägga band på mitt glassbegär och inte tjata hål i huvudet på älsklingen. Visserligen har han sett till att vi alltid haft glass hemma i frysen och även om vi inte äter det varje dag, brukar han se till så att jag får äta glass rätt ofta. Är väl mest min ätstörningsproblematik som varit i vägen. Men ändå. Jag ska njuta av den här juicen de sista veckorna. Vem vet, är kanske inte alls sugen på den när bebisen väl har kommit.


Dagens citat:

"Att ångra sina erfarenheter är att hejda sin utveckling."
(Oscar Wilde)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Nu börjar ett nytt kapitel i livet

I fredags arbetade jag min sista dag på advokatfirman innan föräldraledigheten. Planen är att jag ska komma tillbaka den 1 mars 2018, men vi får se hur allt blir. Man vet ju aldrig vad som händer. När klockan var ca 19.00 i fredags, lämnade jag kontoret och skyndade mig ned till tåget. Då hade jag arbetat från ca 7.15 och endast haft ungefär 10 minuters lunch och en kort fikapaus med chefen och min vikarie.
 
Juni och halva juli har varit fullkomligt galna veckor - framförallt superstressiga. I och för sig har jag haft väldigt mycket att göra och ganska stressigt under flera månaders tid, men juni och halva juli har varit värst. Anledningen är att min vikarie började då och förutom att försöka lära upp henne det hon behöver veta, har jag försökt hinna med allt löpande arbete. Dock har jag inte kunnat göra särskilt mycket utan att visa min vikarie hur man ska göra, eftersom det mesta har varit sådant som hon måste kunna. De flesta dagar har jag varit så trött att jag nästan varit gråtfärdig när jag tagit tåget hem.
 
 
 
 
Jag gillar min vikarie väldigt mycket. Det är en supertrevlig människa, men dessvärre har det gått trögt med att lära upp henne. Till en början verkade hon inte lyssna på det jag sade och gjorde tvärtemot hela tiden och hon har gång på gång glömt bort de mest simpla saker. Men jag tror att hon kan klara av de arbetsuppgifter som hon nu ska få ansvara för (har varit några arbetsuppgifter som min chef får låta annan sköta eftersom det blir för komplicerat för min vikarie).
 
Nu är tanken i alla fall att jag ska ha tre veckors semester och därefter vara föräldraledig. Mitt mål är att försöka varva ned nu under de kommande tre veckorna och försöka hinna med lite saker här hemma som har fått bli liggande. Och vänta på att bebisen ska komma. Den har blivit alltmer otålig och sparkar på och trycker allt vad den kan med fötterna. En kväll kändes det som att magen skulle spricka - så pass mycket tryckte det lilla livet med fötterna. I skrivande stund rör den sig så mycket att det syns utåt. Magen rör sig fram och tillbaka.
 
Det känns konstigt att jag inte ska jobba igen förrän tidigast 1 mars. Jag som aldrig varit hemma på grund av sjukdom dessa fyra år på byrån och jag som är dålig på att ha semester (tänker på jobbet hela tiden). Fast jag antar att det lär bli fullt upp med vår nya familjemedlem, så jag kommer väl inte hinna tänka på jobbet. Det ska minst sagt bli spännande att se hur livet blir nu.


Dagens citat:

"Blomdoft flyger inte motvinds, ej heller doft av sandelträ, tagara, eller jasmin. Men doften av goda människor flyger motvinds: den gode sprider sin doft i alla riktningar."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Låt bli andras kroppar!

Återigen har Hallands Nyheters kåsör Malin Rockström slagit huvudet på spiken i sitt kåseri den 20 juni i år; "Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden." Läs den gärna.
 
I korthet kan jag säga att hon tar upp det här med att man som gravid blir av med rätten att bestämma över sin egen kropp och hon berättar om en galen händelse som hon själv upplevde som gravid. Jag tycker mycket om hennes slutkläm:
 
"Det jag försöker få sagt idag är: du har aldrig någonsin rätt att röra eller kommentera någon annans kropp. Gravid eller ickegravid. Håll händerna i styr. Folk är i regel bättre på att fråga om de får klappa hunden, än att fråga om de får ta på någons kropp. Är inte det lite märkligt?"
 
 
 
 
Den ende som aldrig behöver fråga om han får ta på min kropp, är älsklingen. Skulle det vara så att jag en viss dag inte känner för att bli berörd, säger jag det till honom. Hittills har jag dock haft tur. Den enda - bortsett från älsklingen då - som upprepat rör vid min mage utan att be om lov, är en närstående. Varje gång det händer blir jag irriterad och jag har även försökt säga ifrån på skarpen. Då fick jag till svar att eftersom vi är släkt, anser sig personen ha rätt till att röra vid mig närhelst personen vill. Där har personen väldigt fel. Släkskap ger ALDRIG någon rätten att röra vid någon annan utan medgivande från den person vars kropp berörs. ALDRIG.
 
När jag försökte förklara att det inte spelar någon roll att vi är släkt, för personen måste ändå ha mitt samtycke innan denne får röra vid mig, svarade personen ifråga att det inte är lönt att denne frågar - jag kommer ändå bara säga nej. Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Visst tusan kommer jag säga nej om jag inte tycker att det känns okej att någon rör vid mig. Det är för tusan MIN kropp. MIN. Ingen annan än JAG har rätt att bestämma över den. Spelar ingen roll om det är en kram, en klapp på magen etc. Om jag inte vill, så vill jag inte. Varför ska det vara så svårt för människor att förstå det?!
 
 
 
 
 
Jag förstår inte heller vitsen med att vissa känner behov av att kommentera andras utseenden - oavsett om personen är gravid eller inte. Spiderchick skrev ett läsvärt inlägg om det. Varför kan man inte bara sköta sig själv? Vad är det man tjänar på att vräka ur sig det man tycker och tänker om andras utseenden? Var och en är ju vacker på sitt sätt - oavsett hur man ser ut.
 
Apropå det här med att slänga ur sig lite vad som helst till gravida kvinnor, tog Elaine Eksvärd upp i ett inslag i TV4 hur man kan bemöta sådana kommentarer. Se gärna klippet nedan. Precis som Tilde sade i inslaget, tror inte jag heller att de som säger sådant här egentligen menar något illa. Kanske gör inte heller de det som slänger ur sig kommentarer om utseenden i allmänhet. Dock tycker jag att det aldrig är fel att tänka sig för. Det är inte okej att tro att just gravida ska acceptera vilka kommentarer som helst bara för att de är gravida. Ingen ska behöva acceptera vilka kommentarer som helst om sitt utseende - gravid eller ickegravid. Alla ser ut som de gör. Varför kan vi inte bara acceptera det och sköta våra egna liv?
 
 


Dagens citat:

"Ibland är det mest angelägna och viktigaste du kan göra, att ta en ordentlig vila."
(Franciskus av Assisi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ändrad smak under graviditeten

Innan jag blev gravid hade jag hört och läst om att gravida kvinnors smak- och luktsinne kan förändras ganska mycket jämfört med när man inte är gravid. Det värsta jag läste om var de kvinnor som inte kunde vara i närheten av sina partners, eftersom de började må illa av partnerns naturliga kroppsdoft. Tänk så hemskt att behöva uppleva det. Tur att jag har sluppit. <3
 
Fast jag råkade ut för andra saker. Under den värsta illamåendeperioden (fram till vecka 12 eller 13) klarade jag knappt av att ge Den lilla arga mat, eftersom doften av kaninmaten fick mig nästan att kräkas. I och med att gravida helst inte ska tömma kattlådor, har vi delat upp det som så att jag sköter Den lilla argas bur, medan älsklingen får ta hand om lejonens kattlådor. Därför blev det att jag fick säga till när Den lilla arga behövde ny mat, så fick älsklingen komma till min undsättning.
 
Att äta bullar (kanelbullar eller liknande) var också svårt för mig. Inte för att jag mådde illa, utan för att dessa typer av bullar bara växte i munnen på mig och jag klarade oftast bara av att äta upp hälften - vilket tog en ganska lång stund.
 
 
 
 
Det "värsta" - och som höll i sig lite längre än enbart under den värsta illamåendeperioden - var att jag inte klarade av saffran. Varken doft eller smak. Och då ska du veta att jag i vanliga fall tycker om saffran! När vi var uppe i Dalarna i januari, hade vi köpt saffranssemlor som vi skulle bjuda på som fika (jag fick annat att äta). Älsklingen ställde in dem i sin mammas kylskåp strax innan vi skulle äta middag. När jag skulle ta påfyllning en bra stund efter, ställde jag mig bredvid kylen och började lägga upp maten på min tallrik. Det tog ingen lång stund förrän jag började må illa och nästan behövde springa in på toaletten. Anledningen? Jag kände saffransdoften - och då hade semlorna ändå stått i kylen en bra stund.
 
Under senare delen av graviditeten har jag testat att äta lussebullarna som jag bakade lagom till Lucia (men inte klarade av att äta på grund av graviditetsillamåendet) och det har gått bra! Nu kan jag även dricka vårt Lusse-te som innehåller saffran. :-) Jag kan också ge Den lilla arga mat igen. Så man kan säga att ordningen är återställd.
 
Jag är tacksam över att dessa var de enda smak- och luktbesvär som jag drabbades av nu under graviditeten. Det hade kunnat vara värre. Tänk att inte kunna få sova bredvid älsklingen om nätterna. :-(


Dagens citat:

"Den som tror sig ha svar på alla livets frågor är väldigt ovetande."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Kom över det!"

När jag hade insett att ätstörningen blivit ett märkbart problem för mig nu under graviditeten och efter att jag hade pratat med barnmorskan om det, försökte jag prata med en närstående om detta eftersom personen såg på mig att något var fel. Jag hade knappt hunnit nämna att jag åter fallit ned i ätstörningsträsket, förrän personen - märkbart irriterad och en smula upprörd - tyckte att jag skulle se till att komma över det och istället vara tacksam över livet jag har i magen. För jag är väl tacksam?!
 
...
 
Jag blev ärligt talat lite paff av den här reaktionen, för den här personen borde verkligen förstå att det inte är så enkelt att "komma över" psykisk ohälsa, då personen själv lider av det (dock inte ätstörning). Och naturligtvis är jag tacksam över att vara gravid! Herregud, hur kan jag inte vara det, med tanke på hur många det är som har svårt att få barn eller av olika anledningar inte kan få barn? Jag har till och med dåligt samvete över hur lätt det var för oss att bli gravida, eftersom det finns de i min närhet som har problem med detta. Under hela graviditeten har jag gått och varit rädd för att dessa personer känner sig provocerade av att jag och älsklingen ska få uppleva lyckan att bli föräldrar, när de själva kanske inte kan få göra detsamma. Min ätstörning handlar inte om att jag skulle vara otacksam över livet som dag för dag, vecka för vecka växer i min mage. Min ätstörning grundar sig i något helt annat, men "tack vare" kroppens förvandling nu under graviditeten, fick den en ursäkt för att åter försöka ta över mitt liv. Det är naturligtvis mitt eget fel, eftersom jag nu har insett att jag borde ha tagit problemet mer på allvar när älsklingen fick mig att inse att jag hade den här problematiken (runt 2009 eller 2010). Fast otacksam är jag inte. Då skulle jag aldrig blivit gravid från första början.
 
 
 
 
Att säga "Kom över det!" eller "Ryck upp dig!" till någon med någon form av psykisk ohälsa (oavsett vad det är), är långt ifrån en bra idé. Det visar bara hur lite man förstår hur det hela fungerar. Tror verkligen den här personen att jag inte hade "kommit över det" om jag kunnat? Hade det funnits en av- och på-knapp hade jag varit den första att trycka på den. Jag vill kunna njuta av min graviditet i lugn och ro och inte behöva få dåligt samvete och ångest så fort jag äter eller bara tänker på att äta. Jag vill slippa känna tvång att gå ned och träna för att reducera eventuell viktuppgång som dagens middag kan ge mig. Jag vill slippa få ångest över att inte kunna träna, när jag ligger i soffan och knappt kan röra mig på grund av foglossningen.
 
Att få bukt med olika former av psykisk ohälsa är inget som görs över en natt. Jag håller i skrivande stund på att jobba med min ätstörningsproblematik och har gjort det ända sedan det gick upp för mig att jag har kvar det här problemet. Visst kan jag vissa dagar känna att det vore enklast att ge efter för den förföriska rösten som ideligen viskar i mitt öra, men jag gör inte det eftersom jag vet bättre. Eftersom jag har ansvar för ytterligare en person som finns i min kropp.
 
Som jag har förklarat tidigare är den här kampen inte enkel (framförallt inte när det finns ytterligare saker som jag kämpar med samtidigt), men jag gör vad jag kan. Jag ska ta mig igenom det här. Jag ska "komma över det". Men det kommer ta tid.
 
 
 
 
Vad jag helt enkelt vill ha sagt är att det sista en person med psykisk ohälsa behöver höra, är att personen ska se till att "komma över" sitt problem. Om det hade varit så enkelt, hade man givetvis gjort det för länge sedan. Om det är det enda du har att säga, då är det bättre att du sväljer den kommentaren och endast tänker den för dig själv. Ingen blir hjälpt av att få höra att man ska "komma över det". Det blir snarare tvärtom - att man känner ännu mer press och mår ännu sämre.
 
Kan vi därför enas om att "kom över det" är en onödig kommentar som vi här och nu raderar ur vårt vokabulär?


Dagens citat:

"There is no way to happiness - happiness is the way."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ätstörning under graviditeten

Som jag nämnde tidigare, har min ätstörning vaknat till liv igen nu under graviditeten. Den har ökat i styrka i takt med att magen har vuxit och det har gått så långt att jag har brutit ihop några gånger. Som tur är har älsklingen då funnits till hands och tröstat och stöttat mig. Han har inte vid ett enda tillfälle viftat bort det som trams (som en av mina närstående gjorde när jag försökte berätta om det), utan han har tagit mina tankar och känslor på allvar. Varje dag talar han om hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig. <3
 
Min ätstörningsproblematik har hittills bestått i att jag främst känt äckel och avsky inför mig själv. Att se mig i profil är en omöjlighet och älsklingen har dessutom praktiskt taget förbjudit mig att spegla min kropp, eftersom det utlöser det dåliga måendet som ett brev på posten. Det spelar ingen roll att jag rent förnuftsmässigt vet att en växande mage och viktökning är en naturlig del i en graviditet och inget man kan komma ifrån. För naturligtvis vet jag detta och när det gäller andra gravida kvinnor, brukar jag vanligtvis tycka att det är något vackert. När det gäller mig själv känner jag bara en ocean av äckel. Det har lett till att träningen har blivit en balansgång, i och med att jag känner ett tvång över att kompensera mitt matintag med träning - för att försöka reducera viktökningen.
 
 
 
 
Jag ser till att försöka få i mig i varje fall frukost, lunch (de dagar då jag jobbar) och middag och de dagar då jag jobbar blir det minst ett par frukter också (förutom de dagar då det är alltför stressigt och jag helt enkelt glömmer bort). Fast varje gång jag ska äta - oavsett om det är en måltid eller ett ynka kex - tar det emot och jag känner avsmak inför mig och min kroppsstorlek. Tankar som "Vräker du i dig nu igen?!" är vanligt förekommande. Denna känsla är så pass stark att jag många gånger varit nära att sluta äta och ge mig hän åt den ätstörda rösten inom mig - bara för att få känna en stunds inre frid. De gånger (som tack och lov har varit få än så länge) då jag känt mig småhungrig, avstår jag oftast från att äta. Anledningen till det är min rädsla för att gå upp "för mycket" i vikt, eftersom jag är rädd för att skada bebisen.
 
En kväll fick jag för mig att googla det här med för stor viktuppgång som gravid och hittade faktiskt en sida där det stod att barnet kan ta skada av det. Hur mycket som ansågs vara för mycket angavs inte, såvitt jag minns. Jag minns inte i skrivande stund vilka skador barnet kunde få, men för mig räckte det med att få det svart på vitt ATT barnet kan ta skada. När jag i efterhand upplyste älsklingen om min google-sökning och mitt fynd, blev han allt annat än glad - vilket jag i och för sig kan förstå. Inte heller min barnmorska tyckte att det var särskilt smart gjort av mig. Enligt min barnmorska följer jag min kurva och går upp tillräckligt mycket i vikt.
 
 
 
Ja, jag tog upp ätstörningsproblematiken med min barnmorska när det var som värst och jag befarade att det bara var en tidsfråga innan ätstörningen skulle ta över helt. Dock var det långt ifrån enkelt att börja prata om det (älsklingen fick pusha mig till det när vi väl satt där) och det berodde på att jag kände viss förnedring över att behöva erkänna att jag inte klarar av att hantera det här - att jag på sätt och vis håller på att förlora mot ätstörningen. Men min barnmorska är en fantastisk kvinna! Hon lyssnade uppmärksamt på det jag hade att säga och sedan skrev hon en remiss till en psykolog som är knuten till dem (för jag har även små återfall i min depression, vilket hon också tog på största allvar). Hittills har jag träffat psykologen en gång och jag har ett återbesök inbokat. I skrivande stund känner jag att jag nog kan klara av det här, eftersom det trots allt inte är så lång tid kvar (beräknad förlossning är i början av augusti) och jag får hjälp och stöd av älsklingen, barnmorskan och psykologen. Än har ätstörningen inte tagit över helt och det kan i och för sig bero på en annan rädsla.
 
Man kan sammanfatta det så här: jag känner en ständig rädsla för att skada bebisen på olika sätt, såsom att gå upp för mycket i vikt och att träna för hårt. Fast jag är också rädd för att skada bebisen genom att inte äta alls och denna rädsla är tillräckligt stark för att än så länge inte få mig att ge efter för mina ätstörda tankar. Det är åtminstone än så länge. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i ögonen, med vetskapen om att jag medvetet gjorde något som resulterade i att vårt barn skadas - även om min avsikt aldrig var att skada barnet.
 
 
 
 
En annan följd av mina ätstörda tankar, är att jag knappt kan koncentrera mig när jag och älsklingen kopplar av framför tv:n. Det enda jag kan koncentrera mig på är de slanka - och i mina ögon vackra - skådespelerskorna och med det kommer en viss ångest över att jag inte ser ut så och oro över att älsklingen är besviken på mig för det. Nej, det är långt ifrån logiskt att tänka så när man är gravid, men vet du? En ätstörd hjärna är långt ifrån logisk.
 
Denna ständiga mentala kamp tar på krafterna och i kombination med att det under flera månader har varit stressigt och fortfarande är stressigt på mitt jobb samt att jag emellanåt har små återfall i min depression, orkar jag inte vara särskilt social. Vissa dagar har jag känt att jag helst skulle vilja klippa alla band med omvärlden - bara för att slippa känna pressen att behöva vara social mot nära och kära. Jag blir dessutom stressad av vetskapen att andra ska se mig i denna nya kroppsform/kroppsstorlek - trots att jag vet att alla andra också vet att man blir större när man blir gravid. Att en i min närhet tidigare ständigt utbrast "Gud så tjock du har blivit!" och syftade på min växande mage, har också skapat en oro hos mig och jag försöker jämt klä mig i kläder som gör att min graviditet inte syns - vilket är omöjligt nu. Det är en anledning till att jag inte har lagt upp någon bild på mitt gravida jag här på bloggen. Jag var på väg att göra det vid ett tillfälle (och då hade magen precis börjat synas lite), men under tiden älsklingen stod och tog bilder mådde jag väldigt dåligt över tanken. Jag bröt nästan ihop av stressen och paniken över att de som besökte bloggen skulle få se denna "feta och äckliga" Jessica.
 
Nu väljer jag dock att dela med mig av en bild och min förhoppning är att bilden ska hjälpa främst mig, men även andra som kanske befinner sig i samma situation. Så, varsågod. Så här stor var jag i vecka 31:
 
 
 


Dagens citat:

"1 procent av livet är det som händer. 99 procent av livet är hur vi hanterar det som händer."
(Jonas Helgesson)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Den mest korkade av korkade frågor

Jag vet att detta inlägg kommer strida mot det jag tidigare skrev om att försöka se positivt på tillvaron. Fast det här känns som en ganska viktig fråga för mig, så jag väljer ändå att skriva om det - även om jag kan framstå som negativ och bitter.
 
I ärlighetens namn skäms jag över att jag tidigare har varit en av dem som jag nu kommer att skriva om. Fast kanske kan jag bli ursäktad med att jag var ung och dum? Hur som helst, när jag läste Malin Rockströms krönika i Hallands Nyheter den 23 maj i år, kunde jag inte göra annat än att helt och hållet hålla med henne. Man frågar inte andra par/personer om när de tänker skaffa barn!
 
Så snart jag och älsklingen hade gift oss 2011, fick i alla fall jag frågan från vissa personer om när vi tänkte skaffa barn. Dock slutade de närmaste fråga om detta, efter att vi enhälligt klargjorde att vi inte ville ha barn - det räckte gott och väl med våra (o)djur. Att vi sade så till vår omgivning, var för att vi ville jäklas lite eftersom i vart fall mina anhöriga blev mäkta upprörda över beskedet att vi inte avsåg att avla några barn. En av mina anhöriga tog sig till och med friheten att berätta detta för en av sina vänner - som hånfullt slängde detta i ansiktet på mig vid ett tillfälle (vilket naturligtvis gjorde mig rätt arg, eftersom jag inte ansåg och anser fortfarande inte att denne kompis hade med det att göra - oavsett om påståendet var sant eller ej). Egentligen hade inte min anhörige heller med att göra om och när vi tänkte skaffa barn, men personen hade absolut ingen rätt att börja föra detta vidare till sin omgivning. Jag räknade med att den anhörige skulle behålla informationen för sig själv.
 
 
När jag lekte på en lekplats för ett par år sedan med min systerson.
 
 
Precis som Malin Rockström skriver, vet man aldrig vad som ligger bakom "barnlösheten". Paret ifråga kanske inte kan få barn av olika anledningar och tycker att detta är otroligt jobbigt. Andra kanske genomgår en IVF-behandling och som jag har förstått det är den typen av behandling ganska jobbig att behöva gå igenom. Så den "oskyldiga" frågan kan kännas som en kniv som körs genom bröstet på den som frågan riktar sig mot. Varför verkar ingen tänka så långt? Hur skulle man själv ha känt om man haft svårigheter att skaffa barn och jämt och ständigt fått frågan när man tänker skaffa barn? Jag skulle mått piss, rent ut sagt.
 
Vad tror man dessutom att man har för rätt att få veta hur andra tänker kring barnskaffande? När blev det en rättighet att få veta sådana intima och privata detaljer? Vad angår det andra om jag skaffar barn eller inte? Mitt beslut påverkar knappast andra - vare sig jag skaffar barn eller inte. Kommer det ett barn, så kommer det ett barn. Så enkelt är det.
 
Jag har en närstående som gång efter annan frågar mig när en av mina vänner ska skaffa barn - trots att jag försökt vara tydlig med att denna närstående - eller någon annan heller för den delen - inte har med det att göra. I ärlighetens namn har inte ens jag med det att göra - oavsett hur nära vänner vi är. 
 
Jag är väl medveten om att det så småningom kommer komma frågor om när vi ska skaffa ett syskon åt vår lille bebis. Tråkigt nog kan jag inte svara att vi inte vill ha barn längre. Däremot kommer jag var fullt tydlig med att personerna som frågar inte har med den saken att göra - oavsett om risken finns att personerna kan ta illa upp av mitt svar.
 
Så kan vi inte enas om att den frågan - när någon annan tänker skaffa barn - upphör att existera från och med nu? Det är helt enkelt en fråga som man INTE ställer. Oavsett hur pass nära man står en person. Okej?


Dagens citat:

"Jag har lärt mig att leva varje dag som den kommer, och inte skapa problem genom att frukta morgondagen."
(Dorothy Dix)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Föda utan rädsla (Susanna Heli)

"Allt fler kvinnor upplever en stark rädsla inför sin förlossning. Samtidigt är den svenska förlossningsvården säkrare än någonsin för både mor och barn.

Susanna Heli har arbetat med att ge födande kvinnor kraft och stöd under hundratals förlossningar. Här har hon valt ut sina fyra mest effektiva verktyg som hjälper dig att undvika stress och rädsla. Med andning, avspänning, rösten och tankens kraft leds du bort från rädsla och mot trygghet och kraft. Verktygen är enkla och kan användas under födandets alla skeden. De gör förlossningen till en stärkande och positiv upplevelse både för den födande kvinnan och för hennes partner.

Föda utan rädsla passar dig oavsett om du är förstföderska eller omföderska, om du väljer att ha bedövning eller föda helt utan smärtlindring, om du är mycket rädd eller bara vill vara förberedd."
 
 
 
 
Under mitt andra besök hos barnmorskan, pratade vi om mina rädslor inför förlossningen. Eller, snarare att jag var allmänt rädd och inte hade haft tid att fundera närmare på exakt vad det var som jag var rädd för. Då föreslog min barnmorska att jag kunde testa att läsa Susanna Helis bok Föda utan rädsla. Hon hade inte läst den själv, utan fått den rekommenderad av en av sina andra blivande mammor. Hon kunde därför enbart återge vad denna kvinna sagt om boken. Eftersom jag tänkte att det inte kunde skada att ge den ett försök, lånade jag den nästan genast på biblioteket.
 
Tack vare Föda utan rädsla har jag dels fått större förståelse för själva födandeprocessen, vilket innebär att jag känner mig mindre rädd och orolig inför förlossningen (dock ej helt orosfri), dels har jag förstått mer exakt vad det är som jag är rädd för.
 
Susanna Heli är väldigt pedagogisk i sin redogörelse och hennes tips på övningar känns väl värda att ge ett försök. Jag hoppas att jag med hjälp av dessa samt det jag läst i boken, kommer kunna lita på kroppens egen förmåga och få en så bra förlossning som möjligt.
 
Den här boken rekommenderar jag till alla som är gravida eller planerar/funderar på att skaffa barn. Framförallt om man känner sig orolig inför någon del av graviditeten eller förlossningen.
 
Det här exemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Det finns inget viktigare för sann tillväxt än att inse att du inte är sinnets röst – du är den som hör den."
(Michael A. Singer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Foglossning

Som jag nämnde tidigare, råkade jag ut för tidig foglossning (eller bäckensmärta som sjukvården föredrar att kalla det). Det kom redan omkring vecka 11 och har hållit i sig sedan dess. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det är, så om du är intresserad av utförligare information föreslår jag att du läser informationen på den här sidan.
 
Innan jag blev gravid hade jag inte riktig koll på vad foglossning egentligen innebar, men jag var livrädd för att få det. Denna rädsla hade jag haft ända sedan paralegalutbildningen, efter att ha hört två studiekamrater berätta om att de hade drabbats av det i graviditetens senare del. Båda hade blivit sängliggande med olidlig smärta och därför fått sjukskriva sig från sina respektive jobb. Du kan kanske förstå att jag blev rädd.
 
När den personliga tränaren sade att jag kunde träna så gott som vanligt fram till dess jag började känna av foglossning, frös jag genast till is och frågade vad det innebar. Hennes svar blev att det skulle vara en skarp smärta längs hela ryggslutet och eventuellt även runt höfterna och ned mot ljumskarna.
 
 
 
 
Om du har börjat känna samma rädsla som jag gjorde tidigare, kan jag förhoppningsvis lugna dig lite med följande. Jag har inte blivit sängliggande som tur är, men jag ska inte heller sticka under stol med att jag har haft ont. Dock verkar det som att när jag kom in i den tredje trimestern (från vecka 28), tycks den värsta smärtan ha försvunnit. Nu ömmar det bara emellanåt i ryggslut och rumpa.
 
Den smärta som jag kände tidigare, innebar att jag nästan konstant hade ont i ryggen (framförallt längs ryggslutet, strax ovanför rumpan) och oftast fortsatte smärtan ned i vänster skinka och ben - vilket gjorde att jag många gånger fick svårt att gå och stödja på benet. Ibland hände det att smärtan satte sig i höger ben istället.
 
I praktiken innebar det att jag hade svårigheter att både sätta mig och resa mig - ibland behövde älsklingen hjälpa mig upp. Jag behövde gå relativt långsamt i trappor (enligt sjukvårdens råd ska man helst undvika trappor och istället ta hiss om den möjligheten finns) och även när jag var ute och promenerade - annars riskerade jag att få rätt ont. Kortare promenader med vila emellan är att föredra framför långa promenader. Om jag började känna av foglossningen, försvann inte smärtan förrän efter en natts sömn.
 
Det finns dock viss hjälp att få. Min barnmorska rekommenderade mig att kontakta sjukgymnast för att få hjälp, vilket jag också gjorde. Sjukgymnasten visade mig några pilatesövningar som jag kunde göra, men då hade jag så pass ont att jag inte kunde träna alls. Då erbjöd hon mig att låna det här bältet i en vecka:
 
 
 
 
Bältet skulle hjälpa till att stabilisera bäckenet och på så vis minska smärtan. Om jag var nöjd med resultatet, kunde jag få köpa bältet av henne.
 
Till en början hjälpte bältet mig en hel del, så jag valde att köpa det. Visst kände jag av viss smärta trots att jag använde bältet, men den var i alla fall hanterbar jämfört med innan jag började använda bältet. I början - innan jag besökte sjukgymnasten - hade jag så ont att jag emellanåt låg och grät i soffan. Mot slutet av andra trimestern ökade dock smärtan, trots att jag fortfarande använde bältet.
 
Smärta är aldrig kul och jag har som sagt haft mina stunder då jag låg och grät för att jag hade så ont. Fast jag försökte stå ut. Det är trots allt en relativt kort period som man behöver ha ont, så för min del var det bara att bita ihop och kämpa vidare.
 
 
 
 
 
Som tröst kan jag säga att det inte är alla kvinnor som drabbas av foglossning (min mamma gjorde inte det) och det finns de som kommer så lindrigt undan att de enbart känner ömmande och att det då räcker att de sitter ned en stund för att få detta ömmande att försvinna.
 
Vad jag vill ha sagt är alltså att man inte alls behöver vara så rädd för foglossning som jag var. Om man nu får det, finns det viss hjälp att få - beroende på hur pass ont man har. Mitt råd är att så snart man börjar känna av den här smärtan, ska man kontakta sin barnmorska för att få råd om hur man bör gå vidare.


Dagens citat:

"Ingenting röjer tydligare en människas karaktär än de saker hon finner skrattretande."
(Johann Wolfgang von Goethe)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Klurigt med namn

Som liten flicka brukade jag emellanåt roa mig med att göra listor på namn som jag på den tiden ville döpa mina framtida barn till. Dessa listor är för länge sedan slängda. Under åren som gått har jag inte funderat mycket mer på det här med namnval, utan mest tänkt att det får lösa sig när det väl är dags. Vanligtvis är man ju två om att välja namn till det gemensamma barnet.
 
När andra har berättat om hur svårt det har varit att välja namn till den nyfödda, har jag tyckt att det har låtit konstigt. Svårt? Det finns ju hur många namn som helst att välja bland! Det är väl bara att ta något av alla dessa? Något av alla alternativ borde man väl tycka om? Eller?
 
 
 
 
Nu förstår jag problematiken bättre. Det här med namn till ens barn är klurigt. Visst finns det en hel del att välja bland och alla är inte fy skam. Fast det är långt ifrån alla namn som känns rätt. Dessutom ska även älsklingen tycka om namnet och det är inte busenkelt att hitta ett namn som båda faller för.
 
Klurigast är pojknamn. Jag har gjort en lista med flera tänkbara flicknamn, men på denna lista finns knappt några pojknamn. Både jag och älsklingen har tittat igenom olika listor med befintliga namn, men nästan inget av dessa har känts rätt.
 
Vi behöver med andra ord fortsätta att klura på det här med tänkbara namn. Vill ju helst inte att vårt barn ska behöva kallas för "bebis" resten av sitt liv ...


Dagens citat:

"Älskar du dig själv, så älskar du alla andra människor lika mycket som dig själv. Så länge du älskar någon enda människa mindre än dig själv, så har du aldrig vunnit den rätta kärleken till dig själv."
(Mäster Eckhart)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Träning under graviditet

Enligt sjukvården är det bra att träna när man är gravid och man rekommenderas därför till detta. Dock finns det vissa övningar och träningsmoment som man bör undvika (exempelvis att inte stå upp vid spinning) och man måste också se till att inte ha för hög puls för länge.
 
Eftersom detta som sagt är min första graviditet, valde jag att boka tid hos en personlig tränare för att få råd om hur jag bör tänka när det gäller träningen under graviditeten. Den personliga tränaren som jag fick tid hos strax innan årsskiftet, är specialiserad på just kvinnohälsovård. Tillsammans gick vi igenom några övningar och hon satte därefter ihop ett litet program med pilatesövningar som kan vara bra för mig under graviditeten - vilket jag tidigare skrivit ett inlägg om.
 
 
 
 
Dock är det långt ifrån alla i min närhet som är förtjusta i att jag fortsätter att träna och menar att det vore bäst om jag upphör med träningen tills efter förlossningen. En person i min närhet (som för övrigt inte tränar själv) ifrågasatte den personliga tränarens kompetens när jag sade emot dennes "råd" om att sluta träna och jag hänvisade till vad den personliga tränaren sagt. Personen undrade även upprört om tränaren själv varit gravid?! En annan i min närhet menade att eftersom detta är min första graviditet, kan jag inte veta vad jag klarar av i mitt nuvarande tillstånd och därför borde jag inte träna. Fast då undrar jag följande - om jag inte försöker träna, hur ska jag då till nästa gång veta vad jag klarar eller inte klarar av ..?
 
Naturligtvis vet jag att dessa personer egentligen menar väl och att de är rädda om mig och det lilla liv jag har i magen. Jag vet detta. Ändå kan jag inte låta bli att bli irriterad över alla dessa pekpinnar - framförallt från personer som själva aldrig har hållit på med träning, bortsett från en och annan promenad.
 
Ja, detta är min första graviditet och därför kan jag inte i förväg veta vad jag klarar av eller inte klarar av. Att jag dessutom råkade ut för tidig foglossning gör inte det hela bättre. Fast vet du vad? Kroppen är väldigt duktig på att signalera när jag försöker göra något som jag inte klarar av. Obehag och smärta är sådana tecken.
 
 
 
 
När jag började träna zumba 2015, fanns det en gravid deltagare som var med på passen ända fram till sommaren - och vid det laget var hon höggravid. Jag räknade därför med att förhoppningsvis själv kunna fortsätta den här terminen med i alla fall zumba. När zumban byttes ut mot danzy step i januari var jag med på det första passet, men fick sedan erkänna mig besegrad eftersom jag under det passet kände av tecken på foglossning (i mitt fall var det huggande smärta längs hela ryggslutet). Dock har jag fortsatt med vanlig danzy (som är en variant av zumba - i vart fall när en viss instruktör har passet), när foglossningen inte varit för påtaglig.
 
På cirkelpassen lär jag mig efter hand som tiden går vilka övningar som funkar och vilka som inte funkar. Om det är något som jag inte klarar av (exempelvis hopp eller att ligga på mage), ber jag om en ersättningsövning.
 
 
 
 
Jag är inte dum. Jag utsätter inte mig för onödiga risker. Varför har andra runt omkring svårt att kunna acceptera att jag själv är kapabel till att bedöma vad min kropp klarar av eller ej? Jag är trots allt en vuxen kvinna och jag har dessutom rådgjort med kunniga personer på området (det vill säga både med personlig tränare som är inriktad på kvinnohälsovård - däribland graviditeter - och med sjukgymnast).
 
Jag kommer alltså att fortsätta med träningen tills kroppen säger ifrån och jag kommer fortsätta att anpassa övningarna på cirkelpassen efter hand som tiden går - oavsett vad andra säger. För att citera min filosofilärare på gymnasiet: "Du kan inte ha ont i mina tänder."


Dagens citat:

"I den mänskliga naturen står vi varandra nära; i vårt handlande går vi skilda vägar."
(Konfucius)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Gravida är ingen allmän egendom

Redan innan jag själv blev gravid hade jag fått höra från andra gravida att andra människor tycks ta sig friheter med en gravid kvinna. Främlingar kan plötsligt komma fram och ta en på magen (?!). Andra kan ge en alla möjliga kommentarer. Tidigare tänkte jag inte mer på det, även om jag kunde bli upprörd å de gravidas vägnar. Fast nu när jag själv blivit gravid har jag insett att vissa personer i min närhet tror att det är okej att säga precis vad som helst till någon som är gravid.
 
Kanske reagerar jag onödigt starkt på detta (nu rusar trots allt hormoner omkring ohejdat i kroppen) eller så finns det fler gravida som känner samma sak. Jag vet inte, men jag känner bara att jag behöver ventilera mig. Försöka få andra att förstå.
 
 
 
 
Den gravida kroppen blir större och större under graviditeten.
 
Jo tack, om det är någon som tror att den gravida kvinnan inte märker det själv, kan jag upplysa om att vi är mycket väl medvetna om detta. Tro mig. Att då få höra "Gud så tjock du har blivit!" när magen precis har börjat synas lite (i övrigt har ingen viktuppgång skett), tar faktiskt rätt hårt på en. För mig blir alla dessa kommentarer extra jobbiga, eftersom jag faktiskt håller på att kämpa mot min ätstörda hjärna och alla hjärnspöken som den nu gladeligen plockar fram dag efter dag.
 
I skrivande stund har jag gått lite mer än halva tiden och nu har magen börjat synas genom kläderna. Tidigare syntes magen nästan enbart när jag hade tajta kläder eller inga kläder alls på mig. Nu syns magen oavsett vilka kläder jag har på mig. Lite halvt på skämt (men även med en smula allvar), brukar jag kalla mig själv för strandad val inför älsklingen - för det är så jag känner mig. Trots det har jag  - när inlägget skrivs - bara gått upp mellan 4 och 6 kilo jämfört med innan jag blev gravid. Det är det normala (eventuellt nästan lite för lite, men inte mycket). Fast när jag ser mig i spegeln (vilket jag försöker göra så lite som möjligt), känner jag mig otroligt tjock. Jag känner mig äcklig. Samtidigt förstår jag hur lyckligt lottad jag är som har det lilla livet i magen. Vilket mirakel det faktiskt är. Jag är tacksam, men ändå avskyr jag mig själv. Jag måste hela tiden påminna mig om att inte träna för mycket eller börja äta mindre, eftersom dessa extra kilo ska finnas på min kropp just nu. Dessa kilon är inga som ska tränas eller svältas bort. Även älsklingen måste påminna mig om detta med jämna mellanrum. Träningen och maten får inte påverka bebisen negativt.
 
 
Små och söta killingar - förra året på Skansen.
 
 
Så, ja. Vi gravida vet mycket väl om att vi blir större hela tiden. Det är inget som måste påpekas. Vad ska vi med den informationen till? Det är knappast läge att börja banta när man är gravid - dessa extrakilon tillkommer ju av en anledning! Förresten är det ingen som blir glad av att höra att omvärlden tycker att man har blivit stort som ett (eller kanske till och med två) hus. Den ogravida får gärna tänka det, men snälla - behåll det för dig själv. En sådan kommentar som den ovan (som jag faktiskt själv fått) hjälper inte. Den riskerar bara att göra mer skada. Den kommentaren har gjort att jag så länge som möjligt försökt dölja graviditeten, trots att de flesta känner till den. Jag har försökt klä mig för att dölja magen som växer mer och mer. Jag har till och med lite halvt omedvetet gått runt och hållit in magen när jag befunnit mig i sällskap med andra.
 
Jag anser inte att vi gravida kvinnor ska tvingas vara tacksamma över den här sortens kommentarer. Som jag sade för en stund sedan är jag tacksam över det liv som växer inuti mig och det är ett mirakel, men jag ska ändå inte behöva få höra hur tjock jag är. Även om personen egentligen inte menar något illa, är det ingen snäll kommentar att framföra. Det lustiga är att - åtminstone vad jag själv erfarit - ingen skulle säga det till en ogravid som faktiskt har gått upp i vikt. Det är min erfarenhet. Då försöker man istället linda in sanningen. Varför tror man då att man har rätt att säga vad man vill till en gravid person - som dessutom kämpar med hormoner och humörsvängningar?
 
Än har jag inte varit med om att andra människor har velat röra vid min mage, fast hittills har magen trots allt inte synts när jag har haft mina vinterkläder på. Dock börjar magen skymta genom min vinterjacka och snart ska den ändå plockas av. Då kommer det bli mer tydligt för andra. Kanske råkar jag ut för dessa skumma människor. Jag hoppas verkligen inte det. Jag kan faktiskt inte förstå varför man tror att det är helt okej att ta på en gravid kvinna bara så där? Det skulle aldrig accepteras om kvinnan varit ogravid. Varför tror man då att den gravida accepterar att andra kommer fram och tafsar? Såvitt jag vet har vi inga skyltar uppsatta där det står "Fritt fram att ta på mig!" Usch. Jag ryser vid blotta tanken och håller tummarna för att jag slipper uppleva det själv. Det räcker med att folk i min närhet känner behov av att kommentera min växande kropp (trots att jag knappt gått upp i vikt jämfört med vissa andra gravida kvinnor).


Dagens citat:

"Detta är en sanning som måste berättas för människor i vår tid: Att själen är med oss här och nu – inte i någon främmande värld eller avlägsen tid, inte när kroppen dör. Och att det är vår styrka och glädje att finna den."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Matvraket inom mig?

Återigen undrar jag vad det är för fel på mig? Så fort det finns något ätbart framme äter jag det - oavsett om jag är hungrig eller ej. Och när jag väl har börjat äta, slutar jag oftast inte förrän jag antingen är väldigt mätt eller det ätbara är slut. Ja, det händer att jag äter trots att jag är mätt och då brukar det hela sluta med att jag blir för mätt ...
 
Nej, detta beteende är inget som kommit av att jag är gravid. Det här ätbeteendet hade jag även innan. Nu när jag är gravid händer det att jag vissa dagar inte klarar av att äta - trots att jag egentligen borde.
 
 
 
 
Den ätstörda delen av min hjärna brukar vid de här tillfällena banna mig och tala om hur vidrig och värdelös jag är. Ingen normal människa vräker i sig på det sättet.
 
Jag inser att detta ätbeteende inte är sunt i längden, men frågan är hur jag ska göra för att sluta? Det handlar ju inte om att jag är hungrig, för om det inte hade funnits något ätbart framme skulle jag inte ha ätit något. Kan det finnas en djupare problematik bakom? Eller gör jag som vanligt och förstorar upp det hela?
 
Har du några tips på hur jag kan gå till väga?


Dagens citat:

"Människor lyckas sällan om de inte finner glädje i det de gör."
(Dale Carnegie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Angående min eventuella paus framöver

Jag vet inte om du noterade att jag tidigare - lite i förbifarten - nämnde att jag eventuellt kommer behöva ta en paus från bloggen längre fram. Det är fullt förståeligt om du inte reagerade på detta och jag har medvetet undvikit att gå närmare in på varför. Fast nu känner jag att det är dags att förklara vad det är jag syftar på, så du vet vad du har att vänta dig.
 
Jag är gravid. Barnet beräknas komma i början av augusti.
 
 
Ogravida jag - sommaren 2015 om jag inte minns fel.
 
 
 
Hela graviditeten har varit - och är fortfarande - en rätt stor omställning för mig. Kanske beror det främst på att detta är mitt och älsklingens första barn. Det är en del att vänja sig vid och vissa inre demoner att kämpa mot.
 
Eftersom det här är mitt första barn, vet jag ärligt talat inte hur mycket tid eller ork som jag kommer ha till bloggandet. Därför vill jag göra dig beredd på att det kan bli fråga om en paus för min del när barnet kommer. Dock försöker jag i nuläget att tidsinställa lite inlägg när tid och ork finns, så att det inte behöver bli någon paus. Åtminstone ingen längre sådan. Jag har ju så många idéer och tankar som jag vill skriva om, men tiden räcker inte alltid till.
 
Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta att ventilera mig här på bloggen efter augusti. Fast om det inte blir så, hoppas jag att du kommer ha förståelse för detta.


Dagens citat:

"Den som har lärt sig att leva med sitt högre jag har upptäckt en frid som är oberoende av omständigheter och omgivning, en godhet som är alltför djup för världen att förstå och en visdom som sträcker sig bortom intellektet."
(Paul Brunton)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!