Jessicas grotta

Att packa BB-/förlossningsväska

Jag vet inte hur många olika listor jag läste igenom inför att jag skulle packa min förlossningsväska (som sedan stod och väntade på att tösen ville komma och göra oss sällskap). Bland annat kikade jag på Pampers lista.
 
Slutligen packade jag ned följande:
 
  • Hårsnoddar
  • Amningsinlägg
  • Amnings-BH
  • Bröstvårtskräm
  • Vattenflaska
  • Tofflor/flip-flops
  • Snacks
  • Morgonrock
  • Mysiga kläder
  • Bindor
  • Strumpor
  • Blöjor (till bebisen, inte till mig)
  • Tvättservetter/våtservetter
  • Lotion/massageolja
  • Bok
  • Plånbok
  • Förlossningsbrev
  • Necessär (tandkräm, tandborste, deo m.m.)
  • Mjuk handduk
  • Bebiskläder (några ombyten bodies, buxor, mössa)
  • Mjuk filt till bebis
  • Mobilladdare
  • Lypsyl
  • Tuggummi
  • Nattlinne
  • Trosor
  • Anteckningsblock
  • Snuttefilt (till bebis, inte till mig)
 
 
 
Allt användes inte, men det som var särskilt användbart var amningsinlägg, mysiga kläder (mjuka och som inte sitter åt, exempelvis mjukisbyxor eller en löst sittande klänning), ombyten till bebisen och bindor (även om man fick en del bindor på BB).
 
När det gäller ombyten till bebisen, är omlott-bodies särskilt att föredra framför bodies som man drar över huvudet när de är nyfödda. Och att ha många ombyten är att rekommendera, då nyfödda kräks upp en massa fostervatten och det finns också en risk att de bajsar ned sig (och dig...).
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: bb-väska, förlossningsväska;

Rädsla för att få barn

Det här inlägget hade jag egentligen tänkt skriva för ett år sedan, men så kom livet emellan.
 
När jag blev gravid i slutet av 2016, tänkte jag inte så mycket mer på det utan var mest glad över att vi skulle bli föräldrar. Fast ju längre in i graviditeten jag kom, desto mer blev jag livrädd för själva förlossningen och den smärta som det skulle innebära, liksom de eventuella skador som jag skulle riskera att råka ut för. Just rädslan för smärtan lyckades jag dämpa genom att läsa boken Föda utan rädsla.
 
Jonna Jinton skrev i ett inlägg om en annan sorts rädsla som präglar norra delen av Sverige, på grund av att de stänger förlossningskliniker så att de blivande föräldrarna tvingas gå kurser i hur man ska föda i en bil. Läs gärna Jonnas inlägg, som du hittar här.
 
Riktigt så illa har inte vi det i Halland, men däremot finns förlossningsavdelningarna i enbart Halmstad och Varberg. För mig innebär det en resa på ca 3,5 mil, vilket i praktiken är ca 30 minuters bilfärd (oavsett riktning). Den resan var ingen dans på rosor. Den var olidlig.
 
Den 9 juli 2017.
 
Fast det som gjorde mig mer och mer orolig under graviditeten, var att förlossningen i Mölndal lades ned, vilket innebar (och fortfarande innebär) att de flesta Göteborgskvinnor valde att föda i Varberg, istället för på exempelvis Östra sjukhuset i Göteborg. Det betydde (och betyder fortfarande) att det var hög belastning på Varbergs sjukhus. Tänk ifall de skulle neka mig att föda i Varberg när det väl var dags? Skulle jag då bli tvungen att ta mig hela vägen till Halmstad (ca en timmes bilfärd från Varberg)?
 
Min barnmorska försökte lugna mig och sade att på två år hade det hänt vid två tillfällen att de nekat någon att föda där. Dessutom vill de att man först ringer innan man kommer, så ifall de inte skulle ha plats skulle de säga det redan då. Hon försäkrade mig också om att de prioriterar Hallandskvinnorna i första hand.
 
Dock blev inte min oro mindre av att den 10 augusti (tösen var beräknad den 4 augusti, men kom den 15 augusti) läsa den här artikeln. I den skrev SR att alla förlossningsavdelningar på Västkusten var fulla, utom i Varberg. Fast i Varberg fanns bara några få platser. Nu fick jag som tur var föda i Varberg, men vad skulle ha hänt om även Varberg hade varit full? Var skulle jag då ha blivit tvungen att föda?
 
Är det verkligen rimligt att behöva oroa sig för sådant här? Och är det rimligt att man inte kan få bosätta sig var man än vill, utan att man i första hand måste ta hänsyn till om det finns en förlossningsavdelning eller inte, för det fall man skulle vilja skaffa barn?
 
Den 30 juli 2017.
 
Det är sjukt att det är så här - både hur förlossningsvården ser ut (de går på knäna!) och att fler och fler avdelningar lägger ned. Man uppmuntras ju till att flytta ut på landsbygden, men vågar man verkligen det? Om man vill ha barn är det säkrare att bo i stan. Jag är tacksam över att jag fick professionell vård när tösen föddes. Vad som helst kan ju hända under en förlossning. Tänk då att föda i en bil - risken är stor att mamman (och barnet) kan dö av komplikationer, i och med att det inte finns professionell hjälp i bilen. Jag ryser vid tanken. Är det hit vi har kommit i Sverige? Känns som att vi har gått bakåt i utvecklingen.
 
Jag hoppas innerligt att det blir en förändring. Så här kan det inte fortsätta. Ingen gynnas av den här situationen.
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: rädsla för att få barn;

Ätstörning efter förlossning

Under graviditeten led jag som bekant av min ätstörning. Den "kom tillbaka" så snart magen började synas och den växte i styrka i takt med att magen växte. Jag avskydde mig och min kropp och kände konstant äckel inför min egen kropp. Jag berättade till slut om detta för min barnmorska, som skrev en remiss till en av deras psykologer, som jag träffade några gånger. Tack vare hennes hjälp lyckades jag få ätstörningen under bättre kontroll, även om den dessvärre inte försvann helt. Jag var övertygad om att den skulle försvinna så snart Tösen kommit ut.
 
Så fel jag hade.
 
 
 
Tösen kom ca kl. 19.50. Morgonen därpå, ca kl.  07 eller 08, stod jag framför spegeln på toaletten i vårt familjerum på BB och granskade mitt utseende. Jag kände enorm besvikelse över att magen fortfarande var lika stor som dagen innan - bortsett från att den inte var lika spänd, utan nu var den mer degig och lös. Men ändå, det såg ut som om jag fortfarande var gravid. Jag kände mig tjock. Ful. Äcklig. Det enda som jag kunde tänka på var att så fort som möjligt börja träna och få bort den här magen och alla extrakilon. Att jag blev rådd att avvakta och ta det lugnt med träningen ett tag (för att inte riskera framfall etc) kom som en kalldusch. Skulle jag behöva vänta med att bli jag igen? Skulle jag behöva dras med dessa kilon ett tag till?!
 
Magen krympte successivt under vistelsen på BB, men jag har fortfarande - ca fyra månader efter förlossningen - en putande mage som jag absolut inte tycker om och som jag ger onda blickar varje dag. Fast jag försöker vara snäll mot mig och min kropp. Den har trots allt gått igenom en hel del.
 
 
 
 
Under graviditeten gick jag upp ca 17 kg - vilket innebar ett mentalt helvete för mig, för jag kände mig enorm. Tre veckor efter förlossningen vägde jag mig och såg att jag hade gått ned ca 8 kg. Den där vägningen skulle jag ha låtit bli att göra, för efter det blev jag som besatt av min vikt och kunde inte tänka på något annat än att ställa mig på vågen igen. Jag och psykologen kom dock överens om att jag inte skulle väga mig igen förrän efter återbesöket (den så kallade efterkontrollen) hos barnmorskan. Jag lyckades hålla denna överenskommelse, men det krävdes enorm viljeansträning från min sida och var inte lätt.
 
Som om det inte skulle vara tillräckligt jobbigt att hantera tankarna och känslorna inför kroppen nu när den håller på att återhämta sig, blev jag åter deprimerad under perioden i oktober när jag var ensam i två veckor med Tösen. Förvisso är det kanske inte en så stor sak, men det som komplicerar det hela är att jag också utvecklade ett tröstätningsbeteende som jag fortfarande inte har lyckats bli av med. Det innebär att varje gång jag tröstäter - eller försöker unna mig något gott emellanåt - växer hatet mot mig själv i styrka. Jag känner mig värdelös som inte kan stå emot och som ser till att jag blir ännu tjockare - ännu fulare. Det har tyvärr också inneburit att jag har försökt att "banta" - åtminstone endast äta det minsta jag behöver för att fungera. Fast att göra det under tiden jag ammar Tösen är väldigt dumt, för det påverkar mjölkproduktionen.
 
Jag kämpar varje dag med min ätstörda hjärna och försöker verkligen se till att inte överföra detta beteende på Tösen. Det är svårare än vad det låter, men jag ska klara det. Jag ska bli fri från detta. Jag måste bara ta mig tid att gå till grunden med ätstörningen, så att jag en gång för alla kan möta mina demoner och sparka dem i häcken.
 
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie
Taggar: ätstörning;