Jessicas grotta

Årets sista dag

Om jag hade svårt att begripa att det redan var julafton för en vecka sedan, har jag svårare att förstå att det här är faktiskt sista dagen på 2016. Året har verkligen gått svinfort! Känns nästan som om det var igår jag peppade inför 2016 och bestämde att det skulle bli mitt  år. Om man tittar i backspegeln, får jag faktiskt erkänna att 2016 på det stora hela inte blev så dumt trots allt, även om det inte heller blev så pass bra som jag hade hoppats på. Av olika anledningar ser jag verkligen fram emot 2017 - som kommer bli ett spännande år med en maaassa förändringar. :-) Jag är både livrädd och förväntansfull.
 
Nu när det ändå är årets sista dag, vill jag passa på att - som vanligt? - ge dig ett gott skratt, som du förhoppningsvis kan ta med dig in i det nya året.
 
Jag vet inte hur älsklingen lyckas snappa upp allt sådant här, men en kväll visade han mig några videoklipp på en kille som var med i America's Got Talent. Han kallar sig för Tape Face.
 
Känner du till honom? Det gjorde inte jag och jösses (!) vad rolig han är. Om du inte har sett klippen innan, hoppas jag att du tar dig tid och ger honom en chans. Synd att han inte vann!
 
 
 
 
 
GOTT NYTT ÅR!


Dagens citat:

"Du måste lära dig att välja dina tankar precis samma sätt som du väljer dina kläder varje dag."
(Elizabeth Gilbert)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: america's got talent, tape face;

Vad jag föredrar att läsa

Bokbloggsfråga: Vad föredrar du, att läsa realistiska böcker som du lätt kan känna igen dig i, att läsa realistiska böcker om svunna tider eller främmande miljöer att drömma dig bort i eller att läsa fantasy eller liknande böcker om andra världar, magi och övernaturliga fenomen?
 
 
Jag har alltid föredragit att läsa realistiska böcker som jag kan känna igen mig i. Det har inte spelat någon roll om de har utspelat sig i nutid eller dåtid - så länge de har utspelat sig i vår verklighet har jag varit nöjd. Så snart magi eller liknande har varit inblandat, har jag tappat intresset.
 
 
 
Vissa menar att det är svårt att drömma sig bort om det man läser påminner för mycket om den egna vardagen. Där håller jag inte med. Åtminstone inte för egen del. Det är möjligt att vissa tycker att det är svårt, men jag kan drömma mig bort även om berättelsen utspelar sig i den här världen. Allt beror på hur duktig författaren är på att måla med orden och trollbinda mig. Att läsa Nora Roberts böcker brukar vara en njutning för mig eftersom hon kan det här med att verkligen måla med orden. Att läsa hennes böcker har alltid inneburit att jag för en stund gått in i en slags bubbla och verkligen levt mig in i berättelsen. Det har alltid känts som om jag har varit en del av berättelsen och inte endast en betraktare. Dock har jag tröttnat på förutsägbarheten i hennes böcker, så nu läser jag väldigt sällan det hon skriver, vilket i och för sig är lite synd.
 
På senare tid har jag emellertid börjat få ett visst intresse för fantasy. Dock är detta intresse fortfarande litet, men jag är i alla fall beredd att ge genren en chans. Om inte annat så för att vidga mina läsvyer.
 
Vad föredrar du att läsa?


Dagens citat:

"Den viktigaste grundregeln för arbete är följande: Kom på ett sätt att få betalt för att leka."
(Alan Watts)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: bokbloggsfråga, vad jag föredrar att läsa;

Är det möjligt med för mycket hänsyn?

Så långt det är möjligt, brukar jag alltid försöka visa andra hänsyn. Men när blir det för mycket? När förvandlas hänsynstagandet till en form av misshandel på sig själv? Ett naggande på det egna jaget och självbilden? Vart går gränsen för när man istället börjar tänka att ens egna känslor och tankar inte är värda lika mycket som alla andras? När börjar omgivningen förvänta sig att det faktiskt är så?
 
Jag har en person i min närhet som genom åren rätt ofta krävt att jag gömmer undan min egen glädje och låtsas som ingenting, bara för att personen ifråga blir ledsen i dessa olika sammanhang. Och då får jag naturligtvis inte nämna något alls om saken - även om jag har all rätt att vara glad. Ett exempel var när jag skulle ta studenten. Till en början var jag glad och förväntansfull, men ganska snart gjorde den här personen det klart för mig att jag inte alls fick prata om den kommande studenten i personens närhet, eftersom tanken på studenten gjorde personen ledsen.
 
 
 
 
Gång på gång har jag funnit mig i detta, men nu börjar jag bli trött på det. Varför skulle min glädje och lycka inte vara accepterad? Varför måste just jag lägga band på mig?
 
Naturligtvis förstår jag att vissa situationer har varit eller är känsliga ämnen för den här personen och givetvis vill jag inte vara den som strör salt i såren. Men varför kan inte den här personen ta hänsyn till mig någon gång och vara glad för min skull? Varför måste alltid jag finna mig i att vara den som tar ett stort kliv tillbaka och gömmer undan mina känslor?
 
Hänsyn i all ära, men någonstans måste det väl ändå gå en gräns för när man visar för mycket hänsyn? Ibland är det befogat att tänka lite på sig själv. Frågan är bara var den gränsen går. För min del känns det vid det här laget som att jag passerade den gränsen för länge sedan. Eller så är jag bara gnällig. Det är också en möjlighet.


Dagens citat:

"Vi borde öppna våra ögon på morgonen och säga till den nya dagen: 'Överraska mig!' "
(David Steindl-Rast)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: hänsyn;