Jessicas grotta

 

"Alla sätt är bra utom de dåliga", brukar min pappa säga. Fast hur kan man på förhand veta vilka sätt som är dåliga? Ifall man inte har något att jämföra med kan det vara svårt att veta. Många gånger måste man lära sig från sina egna misstag.

 

Såvitt jag vet är advokatbyråer i allmänhet dåliga på att marknadsföra sig och då menar jag inte att de väljer fel sätt att marknadsföra sig på (men det förekommer säkert det med). De syns helt enkelt inte alls. Det har dock advokatfirman MAQS Law Firm försökt göra något åt i sin reklamfilm MAQS Justice.

 

 

 

Är det här ett bra sätt att marknadsföra sig på? Enligt Mårten finns det en del kritiska röster som menar att den här reklamfilmen riskerar att underminera byråns varumärke eftersom den kan uppfattas som oseriös. Fast där håller jag med Mårten som menar att det nog är en liten risk för det eftersom det trots allt är år 2013. Visst är den här filmen väldigt töntig och jag tycker inte att det tydligt framgår vilken inriktning byrån har, men det är bra att de försöker synas. Jag tycker att fler byråer borde försöka synas så att man som privatperson vet var man kan vända sig någonstans om man behöver juridisk hjälp. Många vänder sig till exempelvis oss på hyresnämnden för att få rådgivning i boendefrågor, men tyvärr får vi inte ge råd. Inte ens det allra minstaste. Därför måste vi många gånger be dem att ta kontakt med någon jurist. Som brev på posten får man då motfrågan om man känner till jurister som biträder i hyresrättsliga och boendefrågor. Tyvärr får vi inte heller ge sådana tips (jag vet, vi får knappt göra något!). Därför skulle det vara bra om fler byråer valde att synas lite mer.

 

I och för sig hade jag inte hört talas om den här reklamfilmen förrän jag lyssnade på juridikpoddens första avsnitt, men tack vare juridikpodden fick jag vetskap om filmen och genom mig får du nu själv veta att filmen existerar. Man ska inte underskatta kraften i spridningen bland sociala medier. :-)

 

Man måste inte göra en reklamfilm som MAQS. Det finns en mängd andra sätt. Bara fantasin sätter gränser. :-)

Dagens citat:

"Ur svårigheter föds mirakel."
(Okänd)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

 

Mårten och Tove nämnde att list- och mängdresonemang har existerat på domstolarna. Med det menas att domstolarna har använt sig av listor (mest använd är nog Sterzels bok "Studier rörande påföljdspraxis m.m.") som talar om vilka påföljder olika mängder beroende på brott ger. Låter det förvirrande? Vad jag menar är att exempelvis om man kör bil rattfull med 0,2 till och med 0,49 promille alkohol i blodet får man 40 dagsböter. Om man bär kniv på allmän plats får man 50 dagsböter.

 

Nu uppfattade jag aldrig om Mårten och Tove menade att dessa listor har försvunnit från domstolarna eller inte, men jag vill i alla fall påstå att listorna med mängdresonemangen fortfarande lever. I alla fall på den tingsrätt där jag hade min praktik och även på den åklagarkammare jag var på. Som exempel från tingsrätten kan jag nämna en förhandling där jag var protokollförare. Den här killen var åtalad för en mängd "småbrott". Med "småbrott" menar jag snatteri, stöld, flera fall av ringa narkotikabrott etc. När påföljden sedan skulle räknas ihop gick man efter Sterzels listor, vilket innebar att man listade varje brotts påföljd (dock bara de brott som han fälldes för såklart!) och sedan räknades detta ihop enligt ett visst mönster. Man får ju så kallad rabatt om man fälls för flera brott samtidigt. På åklagarkammaren använde vi oss dagligen av listor och Sterzel när vi skrev strafförelägganden. Jag har fortfarande kvar dessa listor - det var därför jag kunde ge de två exemplen som jag nämnde i början.

 

 

Detta så kallade list- och mängdresonemang är i mitt tycke både bra och dåligt. Det som är bra är att det blir samma bedömning för alla. Oavsett om det är du eller jag som bär kniv på allmän plats döms vi till 50 dagsböter. Det spelar ingen roll varför vi bar kniv. Att göra det är olagligt och därför ska vi få en påföljd. Om man då går efter list- och mängdresonemang blir det enkelt att döma ut påföljd. Okej, visst spelar "varför" en viss roll. Om vi bar kniv därför att vi gör det i yrket och vi var på väg hem från jobbet är det försvarligt. Då ska ingen påföljd vanligtvis dömas ut.

 

Fast det negativa är att det blir ett alldeles för fyrkantigt tänkande och tyvärr kan juridiken göra en rätt fyrkantig i tänkandet. Man tenderar att inte bry sig särskilt mycket om "varför" utan man ser mest till "vad" det är. Att göra som HD och ta med samtliga omständigheter gör att "varför" får lite större utrymme jämfört med tidigare. Därmed kan det bli en mer rättvis bedömning (även om själva utdömandet av påföljd kan bli "jobbigare"), för det finns kanske många gånger en försvarlig anledning till varför man gjorde som man gjorde. Men då ska det också handla om en verkligt försvarlig anledning.

 

Sammanfattningsvis: Det kan vara lättare för den dömande verksamheten att tänka lite fyrkantigt eftersom det då blir "lika för alla", men genom att ta med samtliga omständigheter kan det bli en mer rättvis bedömning eftersom varje fall skiljer sig från varandra.

 

Mårten påstod att jurister hatar ord och stirrar därför jämt på det de skrivit och vill stryka ord. Tove kontrade med att jurister samtidigt älskar att skriva långt. En smula motsägelsefullt, inte sant? Angående påståendet att jurister hatar ord, kan jag inte uttala mig om det eftersom jag inte har upplevt detta. Däremot vet jag mycket väl att jurister älskar att skriva långt. Även en förklaring av en mycket simpel sak kan bli flera sidor lång.

 

Jag har inget emot att andra tycker om att skriva långt - jag tycker själv om det! Nu beror det i och för sig på att jag älskar att skriva och inte har något emot det. Jag tycker att det är kul att använda mig av ord. Fast skulle jag ha tyckt om att skriva (långt) om jag inte hade tyckt om ord? Varför brukar jurister vara så långrandiga om de nu hatar ord? Är inte det motsägelsefullt? Innebär det att jurister älskar att plåga sig själva? De använder ju något som de hatar och de använder det mycket och ofta.

 

 

Nu insåg jag precis något (wow, kontakta tidningen med en gång!). Jag påstod för en stund sedan att jag inte har upplevt att jurister hatar ord, fast det är förmodligen inte helt sant. Ja, nu verkar det som att jag har ljugit för dig igen. Och jag ska komma fram till saken. Nu. Jurister är väldigt konsekventa när de skriver. Med det menar jag att de inte gärna varierar sig ifråga om ordval. De håller sig gärna till samma ord/uttryck genomgående i en text. Kanske har det sin grund i att de hatar ord och därför använder så få som möjligt (trots att argumentet för denna "konsekvens" är att man som läsare ska veta vad det är juristen menar)? Få i fråga om antal olika ord/uttryck, men dessa används mycket eftersom jurister älskar att skriva långt men vill använda sig av så få olika ord som möjligt.

 

Kort och gott: Jurister är komplicerade varelser.

 

 

Det blev ganska stort när ett förlag för ungefär ett år sedan gav ut en barnbok där huvudkaraktären var hen istället för han eller hon. I och för sig har begreppet funnits sedan tidigare, men det var i och med den här boken som jag upplevde att debatten föddes och starka känslor väcktes. Jag håller med Mårten Schultz i att hen är praktiskt att använda och det är inte själva syftet med hen som jag har något emot. Jag tycker att det är bra med ett könsneutralt pronomen, men för mig är hen för feminint. För mig känns det som att man har förkortat henne. Om man nu ska ha ett könsneutralt pronomen tycker jag att det verkligen bör vara just könsneutralt och inte luta åt det ena eller andra hållet. För om det gör det anser inte jag att det är könsneutralt. Dessvärre har jag för närvarande inget bättre förslag, men jag är säker på att det finns ett mindre feminint (och maskulint för den delen) pronomen som man hade kunnat uppfinna.

 

 

Tove och Mårten nämnde att jurister gärna väntar med att använda vissa ord eller uttryck (däribland hen) tills domstolarna och lagstiftare använder det och underrätterna (till exempel tingsrätt) väntar tills överinstanserna (hovrätt och Högsta Domstolen) använder det. Just den företeelsen känner jag verkligen igen! På tingsrätten där jag hade praktik slutade de använda skall första när Högsta Domstolen (HD) bytte ut skall mot ska. På jobbet försöker jag byta ut krångliga begrepp och/eller ord mot enklare i de protokoll jag skriver, men de flesta hyresråden håller benhårt fast vid "de gamla hederliga" och många gånger svårförståeliga orden/begreppen. När jag var på tingsrätten (eller var det på åklagarkammaren?) var argumentet att man inte kan förenkla språket för mycket eftersom man då kommer bort från lagtexten. För man kan tydligen inte byta ut något av lagtextens ord mot en mer lättförståelig synonym ...

 

På det sättet är jurister riktiga får ... Varför vågar de nästan aldrig ta det första språkliga steget? Jag ska fortsätta att utmana och försöka få de jurister som jag arbetar med att göra detsamma. :-) Det är väl ändå bättre att skriva så att alla förstår? Jag anser att det inte bara är jurister som ska kunna förstå vad domstolarna pratar om.

Dagens citat:

"Utan en pluspol och en minuspol, skulle livet sakna gnista."
(Deepak Chopra)

Ha det så bra!
Hen-kramar
Jessie

Jag följer som bekant rätt många bloggar (kanske för många?) och en av dessa är Juridikbloggen som drivs av bland annat min ena lärare från paralegalutbildningen - Mårten Schultz. För mig har han kommit att bli en av mina föreilder. Han är väldigt trevlig, rolig och intressant. Hur som helst, jag har noterat att han har berättat om Juridikpodden men inte förrän nyligen har jag haft ork eller tid att lyssna.

 

Nu har jag emellertid lyssnat igenom första avsnittet och tyckte att det var både underhållande och intressant att lyssna på Mårten och Tove. Att Mårten är underhållande att lyssna på visste jag i och för sig sedan tidigare. :-) Jag tycker inte att den bara riktar sig till den som är intresserad av eller insatt i juridik. Vissa passager kräver kanske viss juridisk kunskap, men i stort tror jag att man kan lyssna på deras poddar utan denna kunskap.

 

 

Första avsnittet fick mig att börja fundera på och vilja kommentera en del av det som de tog upp. Tanken är att jag i det här inlägget ska dela med mig av mina tankar, men jag kommer nog bli tvungen att dela upp mina tankar i olika inlägg. Annars kommer inlägget bli för långt. För att kunna hänga med ordentligt i vad jag pratar om kan du med fördel lyssna på avsnittet. Om inte annat för att Mårten är så himla rolig! Fast om du inte vill lyssna behöver du inte. Jag ska försöka vara tillräckligt tydlig ändå.

 

 

Jag började med att skriva om min första tanke, men eftersom jag redan nu inser att inlägget kommer bli för långt tänker jag ta upp det i ett eget inlägg. Däremot tänkte jag här nämna vad det är jag ska skriva om:

 

• Hen
• Jurister hatar och älskar ord
• Att svära på juridiska
• List- och mängdresonemang
• Marknadsföring - positivt eller negativt?
• Juridiken kring Call girl - förtalsfrågan

Dagens citat:

"Äg mindre. Lev mer."
(Joshua Becker)

Ha det så bra!
Poddiga kramar
Jessie

När jag var på nämndsekreterarkonferensen i november lovade jag att i separata inlägg skriva lite om det som gästföreläsarna pratade om. Som du själv märker har det gått några månader sedan november utan att jag har skrivit något om det som jag utlovade. Men nu ska det i alla fall bli ändring på det. Eftersom jag tyckte att bostadsrättsnämnden var intressant, tänkte jag i dag berätta om det vi fick veta.

 

Föreläsarens (han är en av tre ledamöter i bostadsrättsnämnden) inledning var fantastisk! I alla fall om man arbetar med bostadsrättsföreningar. För trots att det kanske inte hörs på namnet handlägger hyres- och arrendenämnden några ärenden med bostadsrätter och bostadsrättsföreningar (om du är intresserad av att se exakt vilka ärenden som vi prövar, kan du läsa det här). Hur som helst, det jag kommer skriva nu skriver jag med glimten i ögat och hoppas att du inte tar illa upp. Han började i alla fall prata om himmel och helvete och att han föreställde sig att man hamnade i en hiss när man dött. Precis som vilken hiss som helst skulle den här hissen gå uppåt eller nedåt. Om den skulle gå nedåt, skulle man när man kommit ut mötas av ett praktfullt valv med den prydliga inskriptionen: "Välkommen till bostadsrättsföreningen Helvetet!". För att antagligen kunna förstå varför samtliga sekreterare på konferensen brast ut i skratt när han sade detta behöver man nog veta att det är mer regel än undantag att det är massa onödigt tjafs eller fruktansvärt mycket krångel i ärenden där en bostadsrättsförening eller bostadsrättshavare i övrigt är inblandade. Framför allt om de inte har något juridiskt ombud. Därför förstod vi precis vad han menade när han sade att han föreställde sig helvetet som en bostadsrättsförening.

 

 

Bostadsrättsnämnden är en slags ventil för bostadsrättsföreningen (i fortsättningen kallade föreningar) och bostadsrättshavare när dessa är i tvist med varandra. Eftersom bostadsrättsnämnden är en skiljenämnd är det valfritt att medverka och precis som ARN (Allmänna Reklamationsnämnden) är besluten bara rekommendationer. Deras beslut är alltså inte bindande. Efteråt följer de upp ärendet för att se om beslutet följdes eller inte (vilket ARN också gör). Föreläsaren förklarade att de flesta av deras ärenden som gått vidare till domstol har i domstolen fått samma utgång som i bostadsrättsnämnden.

 

Handläggningen vid bostadsrättsnämnden är helt och hållet skriftligt (man kan läsa mer om vad en ansökan ska innehålla och hur ansökan går till på deras hemsida) och ibland kan man som sökanden behöva komplettera. Den som skickar in en ansökan måste antingen vara en medlem i en förening eller vara en förening. Det som ledamöterna sedan gör är att läsa allt material. Därefter resonerar de tillsammans för att sedan komma fram till en bedömning.

 

 

Ansökan är avgiftsbelagd (vad det kostar går att läsa på deras hemsida) och de har cirka 70 till 80 ärenden per år (det motsvarar ungefär hur många ärenden vi på den hyresnämnden där jag jobbar får in på lite mindre än två dagar). Precis som hyresnämnden ger de inga råd utan gör endast bedömningar.

 

Det är ont om den här typen av rättsfall eftersom det inte är många tvister som går till domstol, vilket kan bero på att domstolstvister dels tar lång tid, dels är dyra. Bostadsrättsnämnden kan lämna ut sina avgöranden, men det gör de efter att avgöranden har avidentifierats. Han berättade att de planerar att i framtiden lägga ut sina avgöranden på nätet.

 

Bostadsrättsnämnden åker inte ut på besiktningar som vi på hyresnämnden kan göra. De avvisar ärenden som kan handläggas av hyresnämnden och de tar heller inte upp ärenden som redan avgjorts i domstol. Bostadsrättsnämndens handläggningstid av varje ärende är cirka fem till sex månader.

 

Bostadsrättsnämnden har som sagt en hemsida som man kan besöka om man är nyfiken.

Den 26 november skickade jag i väg svaret på den första mejlfrågan som jag blev tilldelad. Eller, den var uppdelad i fyra delfrågor. Dock blev det inte så mycket att redogöra för vad lagtexten sade. Som svar på de två första delfrågorna hänvisade jag till hyresnämndens hemsida eftersom svaren fanns att läsa där. Vad gäller de andra två delfrågorna hänvisade jag att mejlskrivaren skulle ta kontakt med advokater och jurister eftersom mejlskrivaren ville ha råd. Vi på hyresnämnden får inte ge råd eller uttala oss i enskilda fall/ärenden eftersom vi är en dömande verksamhet och ska därför vara opartiska. Annars kommer farbror eller tant JO och smäller oss på fingrarna. Enda gången vi får "uttala" oss är när det ska fattas beslut.

 

 

Frågan/frågorna var ändå lite av en utmaning och jag såg fram emot nästa.    Ja, jag såg eftersom jag i fredags skickade i väg svaret på min andra mejlfråga. Man lär sig själv väldigt mycket genom att besvara den här typen av mejl. Får se vilken utmaning min tredje fråga blir.

Dagens citat:

"Vänta inte på speciella tillfällen. Fånga de vanliga stunderna och gör dem extraordinära."
(Orison Swett Marden)

Ha det så bra!
Mejliga kramar
Jessie

Varje gång jag ser Lägenhetsbyte.se's tv-reklam blir jag en smula irriterad. De får det nämligen att låta som att om man vill byta lägenhet är det bara att bli medlem (eller vad man nu blir) och om man hittar någon som vill byta lägenhet med en är saken löst! Men fullt så enkelt är det ju inte. När man väl hittar en lägenhet att byta till, måste varje hyresgäst i byteskedjan ha tillstånd från sin hyresvärd.

 

 

Jag vet att de inte kan ha med all information i tv-reklamen, men jag önskar att de hade varit lite tydligare med att de bara är en del av processen och att man måste be sin hyresvärd om lov. Fast om hyresvärden säger nej (vilket hyresvärden har rätt till då det är hyresvärden som äger fastigheten och därmed även lägenheten) till bytet innebär det inte att loppet är kört, för då har man möjlighet att kunna skicka in en ansökan till hyresnämnden och yrka att hyresnämnden ska godkänna bytet eftersom hyresvärden har sagt nej. Viktigt att tänka på är att ansökan bör innehålla följande:

• uppgift om vem man vill byta med (namn, adress och personnummer)
• uppgift om bytesägenheten
• varför man vill byta
• kopia av sitt hyresavtal

Förra torsdagen blev jag irriterad när jag var på väg till jobbet. En av mina medpassagerare i tunnelbanan stod och läste en Metro. Nej, det var inte det faktum att han läste Metro som gjorde mig irriterad. Jag läser själv Metro då och då. Det var vad som stod på tidningens förstasida som väckte dessa negativa känslor. Bara genom att läsa rubriken "Åtalade går fria - trots att en mördat" visste jag vad som skulle stå i artikeln. Artikelns egen rubrik "Skyller på varandra - så går mördare fria" styrkte mina misstankar. Fast det var ändå inte att männen hade friats som gjorde mig irriterad. Roten till min irritation var journalisten.

 

För mig är det ingen konstigt att de friats. Visserligen har jag inte sett utredningarna i målen, men jag litar på att domstolen gjort en korrekt bedömning om de har ansett att det saknas tillräckligt med bevis för en fällande dom. Nåväl, även domstolar kan göra fel, men det är inte min poäng. Vad jag inte förstår är hur journalisten har mage att påstå att männen har friats enbart för att de har skyllt på varandra?! Det är ju inte det som det handlar om! Ifall det hade funnits tillräckligt med bevis för en fällande dom, skulle det inte ha spelat någon roll hur mycket A skyller på B och tvärtom. Finns det tillräckligt med bevis för att fälla A för brottet, blir A dömd även om A "skyller ifrån sig" på B tills öronen ramlar av.

 

Dagens citat:

"Håll mig hårt, för jag skakar av all denna meningslöshet."
(Lars Winnerbäck - "Timglas")

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När man på hyresnämnden eller på domstol skickar anmodan, kallelser, förelägganden etc. kan man peta in ett så kallat äventyr. Hos oss på hyresnämnden rör det sig oftast om avskrivnings- eller avgörandeäventyr. Ett avgörandeäventyr kan vara formulerat så här;

 

Man skulle kunna tro att det endast är ett tomt hot, för nämnden brukar vara schysst och påminna innan äventyret blir verklighet. Men för att visa att det inte är så, vill jag gärna ta ett exempel.

 

 

Någon eftermiddag ringde en ordförande (tror jag det var) från en bostadsrättsförening mig i ett ärende där bostadsrättshavaren ville hyra ut i andra hand, men bostadsrättsföreningen hade nekat denne det. Tidigare i veckan hade det hållits ett sammanträde i ärendet där hyresnämnden hade fattat beslutet att låta bostadsrättshavaren hyra ut i andra hand. Detta beslut gick inte att överklaga. Det ordföranden undrade var om det gick att ompröva beslutet. Saken var den att ingen företrädare eller något ombud för föreningen hade dykt upp (han uppgav att de rätt och slätt hade glömt bort), men han ansåg att de hade bra argument till varför bostadsrättshavaren skulle nekas hyra ut i andra hand.

 

Efter en snabb koll visade det sig att föreningen var delgivna kallelsen (med avgörandeäventyr om de inte kom till sammanträdet). Därmed var hyresnämndens beslut definitivt. Om det däremot hade varit så att föreningen inte hade blivit delgivna kallelsen (det vill säga att de inte hade bekräftat att de hade tagit emot den), hade nämnden inte kunnat fatta något beslut. Har ett exempel på ett sådant ärende nu i veckan. Varken sökanden (den som skickat in ansökan) eller ombudet dök upp till sammanträdet. När hyresrådet ringde till ombudet visade det sig att han inte längre var ombud för henne. Problemet var att alla handlingar och även kallelsen hade skickats till ombudet. Med andra ord hade hon inte fått kallelsen eller handlingarna och därmed fick vi ställa in sammanträdet. Nämnden kan heller inte avgöra ett ärende om det inte finns ett avgörandeäventyr i kallelsen. Men nu var allt i sin ordning (i ärendet med bostadsrättsföreningen) och beslutet står därmed fast.

 

Så om du någon gång får ett äventyr riktat mot dig, se till att göra vad som står för att kunna ta tillvara din rätt. Det är inte alltid tomma hot.

Att ha besittningsskydd innebär att man har rätt att bo kvar i sin bostad även om hyresvärden försöker säga upp hyresavtalet. Hyresvärden har således ingen rätt att slänga ut hyresgästen ur bostaden hur som helst. Lagreglerna hittar du i hyreslagen (12 kap. jordabalken) 45 – 52 §§.

Besittningsskydd uppstår från uthyrningens första dag om:

• det rör sig om en förstahandsuthyrning (när hyresgästen hyr lägenheten direkt av den som äger fastigheten eller när hyresgästen hyr ett möblerat rum direkt av en fastighetsägare).

• det rör sig om blockuthyrning (när hyresgästen hyr av någon som i sin tur hyr minst tre lägenheter av fastighetsägaren. Förstahandshyresgästen kan i det här fallet vara exempelvis en kooperativ hyresgästförening eller en studentbostadsstiftelse).

I vissa fall har hyresgästen inget besittningsskydd:

• En inneboende har aldrig besittningsskydd. En inneboende är en person som hyr en bestämd del av uthyrarens egen bostad och som inte har gemensamt hushåll med den som hyr ut.

• En hyresgäst som avstått från sitt besittningsskydd genom en separat skriftlig överenskommelse med hyresvärden har inget besittningsskydd. Viktigt att komma ihåg är att en överenskommelse om avstående från besittningsskydd måste vara en separat skriftlig handling. Överenskommelse om avstående från besittningsskydd gäller inte om den finns antecknad på hyresavtalet.

• Om man som hyresgäst har förverkat sin hyresrätt förlorar man besittningsskyddet.

I andra fall får man besittningsskydd efter en viss tid:

• Som andrahandshyresgäst får man besittningsskydd när andrahandsupplåtelsen (uthyrningen i andra hand) varat längre än två år i följd.

• Den som hyr ett möblerat rum får besittningsskydd när förhyrningen har pågått längre än nio månader i följd.

• Den som hyr en lägenhet för fritidsändamål får besittningsskydd när förhyrningen har pågått längre än nio månader i följd.

Om man har besittningsskydd och blir uppsagd av sin hyresvärd, men bestrider uppsägningen (vilket man har rätt till om man har besittningsskydd), är hyresvärden skyldig att hänskjuta till (det vill säga göra en ansökan hos) hyresnämnden.

När man kallas som vittne till en förhandling i domstol eller sammanträde i hyresnämnd är man skyldig att komma. Endast vissa skäl till frånvaro godtas. Man måste ha så kallat laga förfall för att inte komma, det vill säga ett giltigt skäl. Ett sådant giltigt skäl kan vara

• Avbrott i allmänna kommunikationer,
• Plötslig sjukdom (då krävs i regel läkarintyg)
• Någon annan hindrande omständighet som man inte kan förutse.
• Om ens ombud blir hindrad av ovan nämnda skäl och man inte lyckas skaffa ett nytt ombud i tid.

Arbete och semester räknas inte som giltigt skäl, fast det är olika från fall till fall. Den som ska vara ordförande vid förhandlingen/sammanträdet får avgöra om det kan räknas som laga förfall eller inte. Man får vara beredd på att man kan bli tvungen att inkomma med detta skriftligt. På den hyresnämnd där jag jobbar godtar vi att man mejlar in och förklarar varför man inte kan komma. Sedan får det ansvariga hyresrådet titta på detta och därefter avgöra om det är okej att man inte närvarar.

Om man inte kommer och inte har något skäl till detta kan man bli skyldig att betala vite (en straffavgift). I hyresnämnden ligger denna straffavgift oftast på 2 000 kronor.

Med andra ord är det viktigt att dyka upp om man blir kallad som vittne eller att man i god tid hör av sig till den domstol eller hyresnämnd man blir kallad till och förklarar varför man inte kan komma.

Det finns diverse anledningar till att ens hyresvärd kan säga upp ens hyresavtal. En anledning kan vara att man orsakar störningar. Vad som dock är viktigt att tänka på är att en uppsägning av hyresavtal inte per automatik innebär att man måste flytta. Som hyresgäst har man rätt att få det prövat. Det betyder att man kan motsätta sig uppsägningen och då måste hyresvärden hänskjuta tvisten (ansöka/överlämna) till hyresnämnden senast en månad efter hyrestidens utgång. Ifall det går mer än en månad blir uppsägningen ogiltig (detta finns angivet i hyreslagen 49 § 1 st). Dock krävs att man har besittningsskydd (något som man ibland kan avtala bort).

 

På jobbet möter man olika personer som inte känner till sin rättighet att få uppsägningen prövad, vilket är tråkigt. Jag har även fått höra om hyresgäster som har pågående förlängningsärenden (när hyresvärden hänskjuter uppsägningstvisten till hyresnämnden) i hyresnämnden, men där hyresvärden på något sätt lyckas låsa hyresgästerna ute från trapphusen där de har sina lägenheter innan ärendena är avgjorda. Men om det händer bör man vända sig till en jurist. Hyresnämnden kan dessvärre inte göra något.

Dagens citat:

"Människor är inte hemlösa om de sover på gatorna i sin hemstad."
(Dan Quayle)

Ha det så bra!
Uppsagda kramar
Jessie

Det beror kanske på att jag har drillats i juridiken, men jag tar för givet att man läser ett avtal innan man skriver under. För när man skriver under binder man sig till vad som står i avtalet, och i Sverige råder ”Pacta sunt servanda” (= avtal ska hållas). Det går alltså inte att skriva under ett avtal och sedan hävda att man inte visste vad som stod i avtalet eftersom man inte hade läst det. Att inte veta därför att man har underlåtit att läsa är ingen giltig ursäkt. Man blir ansvarig för vad man signerar oavsett om man har läst det eller inte.

Jag var arg på min pappa när jag skulle skaffa ett hotmail-konto för första gången därför att han tvingade mig att först läsa deras femtioelva sidor långa användarvillkor. Sedan, när det var läst, kunde jag kanske få skaffa ett konto. Då förstod jag inte varför det var nödvändigt. Men det blev i alla fall en vana (åtminstone ett tag till) att läsa igenom användarvillkor innan jag blev medlem på sidor på nätet. Sedan försvann den vanan tills tidningarna skrev om vad Facebook petade in i sitt avtal därför att de visste att ingen läste villkoren ändå. I alla fall inte så långt ned. Den vetskapen skrämde mig och fick mig alltså att återigen läsa allt i avtalsvillkoren.

 

 

Genom att inte läsa villkoren utsätter man sig för en risk. Man binder sig till något utan att ens veta att man har gjort det. Samtidigt som jag förstår att vissa inte orkar läsa de oändliga villkoren, förstår jag inte att man vågar ta risken? Tänk ifall det finns villkor som kräver en handling från ens sida och att man genom sin underlåtenhet riskerar påföljder? Tänk ifall man säljer ut sig och sina uppgifter helt och hållet? Tänk ifall man gör det för all framtid ..?

Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra, utan endast ge dig ett råd. Ta den tid det tar att läsa villkoren. Det må vara skittråkigt, men du vet i alla fall vad du ger dig in på.

Samboende – bo tillsammans. Att vara sambor.

Rent språkligt ligger det nära till hands (eller kanske muns?) att kalla två personer som bor tillsammans för sambor. De sam-bor. Själv tycker jag att det språkligt sett är logiskt, fast i juridisk mening är det inte samma sak. Inte nödvändigtvis i alla fall.

I 1 § sambolagen (SFS 2003:376) definieras begreppet ”sambor” som

"Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll.

När det i en lag eller annan författning talas om sambor eller personer som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden eller används liknande uttryck, avses därmed sambor enligt första stycket.

Denna lag gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Lagen gäller sambornas gemensamma bostad och bohag.

Det som i denna lag sägs om äktenskap gäller också registrerat partnerskap. Lag (2009:261)."

 

 

Uttrycket ”stadigvarande bor tillsammans” syftar inte på en tillfällig relation, utan att det har eller är tänkt att ha en viss konstans (det vill säga varaktighet). Vidare anges att om båda parterna är folkbokförda på samma adress, antas det att relationen inte är tillfällig. Dock kan andra omständigheter väga upp om parterna är folkbokförda på olika adresser, exempelvis om de har gemensamma bankkonton. Vid bedömning får man se till helheten. Med ”parförhållande” menas att det normalt ingår sexuellt samliv och ”gemensamt hushåll” innebär att de båda som bor tillsammans hjälps åt i det vardagliga livet, som att dela på sysslor och utgifter

Vad innebär då detta? Normalt sett kan inte en mamma och hennes dotter vara sambor trots att de bor tillsammans. Jag menar, vanligtvis har inte föräldrar och deras barn, eller syskon, sex med varandra. Inte ens jag och min bästa kompis hade varit sambor om vi hade bott tillsammans just för att förutsättningen som menas med ”parförhållande” saknas.

 

Därför brukar jag sucka högljutt när personer använder sambobegreppet helt fel. Språkligt sett gör det väl ingen skillnad, men inom juridiken är det väldigt viktigt att hålla isär begreppen med tanke på att regleringen kring de olika samlevnadsformerna skiljer sig åt.

Till min examen ville jag baka en tårta som jag och älsklingen kunde ha hemma på kvällen. I jakt på inspiration spanade jag bland inläggen på bloggen "Bli min jäst" och till slut hade jag kommit på vad jag ville baka. En tårta som såg ut som en blå lagbok!

Idén till bokformen fick jag från Pernillas inlägg om den boktårta som hon gjorde då bokförlaget Kalla Kulor fyllde tio år. För att få till en tjock boktårta behöver man flera tårtbottnar, men för att piffa till det valde jag att göra regnbågsfärgade bottnar. Fast till skillnad från Pernillas regnbågstårta, hade jag endast fyra bottnar. Visserligen är den blå lagboken en riktig tjockis, men tårtan hade blivit för tjock om jag hade haft samtliga färger som hennes regnbågstårta hade. För att tårtan inte skulle bli för torr med bara bottnar bestämde jag mig för att göra chokladkräm att ha emellan.



Den blå fondanten/sugar-pasten som föreställer lagbokens pärmar köpte jag hos en Panduro Hobby-återförsäljare. Dock gjorde jag den vita själv (den som föreställer bokens sidor). Vi hade kvar receptet på det sedan älsklingen gjorde en modellerad tårta till sitt förra jobb. Nästa gång kommer jag att göra all fondant själv och sedan färga den. Bottnarna färgades med färgpasta, som även dessa köptes hos den där återförsäljaren, precis som den ätbara glitterguldfärgen.

Så här ser den riktiga och inte ätbara blå lagboken ut:



Och här är min tårta:





Den blev förvisso inget konstverk, men med tanke på att det var min allra första modellerade tårta som jag gjorde, så är jag rätt nöjd ändå. Från början hade jag tänkt ha texten "Sveriges rikes lag" på bokryggen precis som tårtans förlaga, men jag fick inte riktigt till det. Att skriva med endast guldfärgen fungerade inte eftersom färgen bara rann. Då jag saknar utstickare (heter det så?) till bokstäverna var det nästan omöjligt att göra snygga bokstäver i fondanten. Men det blev bra så här ändå (trots att jag råkade göra mönstret i tårtans övre och nedre del åt fel håll).

Eftersom det här var kul att göra kommer jag garanterat att göra fler i framtiden. Inte nödvändigtvis lagbokstårtor, men däremot andra sorters tårtor. Gäller bara att finna anledningar till att få baka tårtor.

Mårten Schultz publicerar ibland inlägg på Juridikbloggen som är skrivna under pseudonymen Helen Mirren. Dessa är väldigt roliga att läsa och det senaste i raden är "I repron kan ingen höra dig gråta". Om du inte redan har läst inlägget tycker jag definitivt att du ska göra det. Jag kan garantera att du kommet få dig ett skratt.

Det Helen Mirren bruka skriva om är "sanningen" om jurister och deras värld. I det senaste inlägget berättar hon att den som inte är juristutbildad är knappt något värt i juristens ögon. Detta berättas med humor mellan raderna. Fast det skrämmande är att det faktiskt stämmer i många fall. Jag har själv fått bevittna det under mina båda praktikperioder och tydligast var det på tingsrätten.



Jag tycker att det är synd att det är så, för trots att man inte är juristutbildad klarar man faktiskt av en hel del. Åklagarkammaren var väldigt öppna i det här avseendet och den pensionerade åklagaren som jag jobbade mycket med var villig att låta mig få göra ganska mycket av det arbete som egentligen bara åklagare "får göra".

Juristerna förlorar inget på att exempelvis delegera uppgifter. Som vissa domare på tingsrätten gjorde - jag fick möjlighet att skriva förslag på domar. Jag brukar säga: Det är alltid enklare att redigera något befintligt än att skapa något helt nytt. Nu när jag kommer ut i arbetslivet kommer jag inte vara sen med att visa vad jag kan och är kapabel till. Om mina framtida arbetskamrater sedan är villiga att ta emot hjälpen eller ej, får vi se.

Jag tänker inte hävda att det är min plikt eller skyldighet som juridikintresserad att skriva om den så kallade "Expressen-domen", som till exempel vissa bokbloggare gör angående Världsbokdagen. Däremot tycker jag att det är en intressant fråga som är värd att belysa.

Har du hört om det så kallade "Expressen-målet", där domen meddelades den 18 maj i Malmö tingsrätt? Om inte, kan jag berätta att det handlar om att chefredaktören, en nyhetschef samt en reporter åtalades för anstiftan av vapenbrott (chefredaktören), medhjälp till vapenbrott (nyhetschefen) respektive vapenbrott (reportern), eftersom reportern köpte vapen via illegala kontakter nere i Malmö under hösten 2010. Anledningen till vapenköpet var att det var en del skottlossningar i Malmö under den tiden och politikerna ville ha skärpt vapenreglering eftersom de påstod att det var enkelt att få tag i vapen i Malmö. Då beslutade, på chefredaktörens initiativ, Expressen att en av Expressens reportrar skulle få köpa ett illegalt vapen i Malmö. Bara för att se om det var så lätt som det påstods.


Chefredaktören, nyhetschefen och reportern dömdes för det de åtalades för. Redan innan domen föll blev åklagaren bland annat häcklad från olika medier, som sammanfattningsvis menar att åklagaren gjort fel och att det är bättre att rikta uppmärksamhet åt annat som "verkligen är brott". De dömda, samt andra medier, menar att det bara var fråga om grävande journalistik och att handlingen dessutom inte var straffbar därför att

• rekvisitet (förutsättning för att ett i lag beskrivet förhållande ska anses föreligga, det vill säga förutsättningen för gärningens straffbarhet) "utan att ha rätt till det" inte är uppfyllt
• att det inte är fråga om uppsåt eller oaktsamhet till innehav eller avsaknad av rätt till innehav av skjutvapen i vapenlagens mening
• att det finns ett yttrandefrihetsintresse, intresse av rätt till information och att detta skulle skyddas av artikel 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Juridikprofessor Mårten Schultz (tillika en av mina lärare i juridisk svenska) har skrivit om det här målet på Juridikbloggen och en debattartikel på Aftonbladet. En som kommenterade debattartikeln anser följande:

"Om Mårten tänker efter lite längre än näsan räcker så inser han att journalister MÅSTE kunna begå brott i syfte att avslöja saker & ting. Hur hade han annars tänkt sig att media ska kunna granska makten?! Har Mårten glömt att det är makthavarna som stiftar lagarna?!
Ett exempel är smygfotograferingslagen som de försöker klubbe igenom, för att inte tala om FRA, iPred, etc. etc. etc.
Nej, Herr Mårten Schultz - journalister SKA kunna bryta mot lagen eftersom de är folkets skydd mot makten, därav uttrycket Tredje Statsmakten.
Folket står inte över lagen, men lagen står inte heller över folket. I.a.f inte om vi ska kalla det för demokrati."

Jag kan hålla med om att det är bra att vi har media som kan granska. Men precis som alla andra (även makthavarna!) måste media hålla sig inom lagens gränser. Det finns trots allt en anledning till att vi har lagar. Det är med viss avsky som jag läser den del av kommentaren som säger "Folket står inte över lagen, men lagen står inte heller över folket. I.a.f inte om vi ska kalla det för demokrati." Egentligen är det ett tämligen sorgligt uttalande eftersom personen har fel i allt utom att folket inte står över lagen. Lagen står över folket - i alla fall i den betydelsen att alla måste rätta sig efter lagen. Annars skulle det vara onödigt att ha lagar, för de är inte till för att endast följas när det passar var och en. Ett sådant tankesätt är ett hot mot vårt samhälle. Det är med lagarna som vi får ett tryggare och säkrare samhälle. Dessutom är det majoriteten av folket som indirekt stiftar lagarna. Vi väljer vem som ska sitta i riksdag och regering. Därmed är de folkvalda. De handlar å folkets vägnar. Så det är i allra högsta grad demokrati.


Efter att ha läst domen i målet anser jag att tingsrätten fattade rätt beslut, och jag håller med Mårten Schultz om att det är en pedagogisk dom. Tingsrätten menar bland annat att de mål, där journalister har gått fria för liknande situationer, som försvaret lyfte fram under förhandlingen inte går att jämföra med det här ärendet:

Jag är inget stort fan av juridisk engelska (fast inför tentorna hade det varit bra om jag hade varit det), men jag gillar den här musikvideon om civilrätt som några juridikstuderande har gjort. Det är ett ganska bra sätt att lära sig termerna. Dessutom tycker jag att den är lite rolig (och jag antar att man behöver känna till i alla fall de flesta av termerna för att den ska vara rolig).  Fast det beror på att jag är lite av en juridiknörd. Och på tal om juridiknörd, det här är en av kommentarerna till videon: