Jessicas grotta

Aldrig vara tillräcklig

Hon sväljer upprepade gånger. Hårt. Om och om igen. Försöker desperat komma på något annat att tänka på. Komma på något annat hon kan känna.
 
Trots alla de år som gått, tycks hon inte ha lagt känslorna och tankarna bakom sig. Eller, fram tills nu verkade hon i alla fall ha gjort det. Nu råder det endast kaos inom henne. Tårar som ständigt vill ta sig ut. Kramp i magen som får henne att vika sig dubbelt. Mörker som hotar att omsluta henne som en filt.
 
Oavsett vad hon gör - eller inte gör - har frågan som hon slutade ställa sig för så länge sedan, återigen börjar visa sig; Vad skulle de göra? Hade de gjort på det här sättet?
 
Hon vet att det är idiotiskt att ens tänka dessa frågor. Hur ska hon veta det? Hon vet inte vilka "de" är. Har aldrig träffat dem. Vet inte ens hur de ser ut. Fast trots det, har "de" ändå funnits där i bakgrunden hela tiden. Som skuggor som envetet biter sig fast. Vägrar släppa taget. Vägrar låta henne vara ifred. Ständigt detta jämförande - trots att hon inte vet vem eller vad hon egentligen jämför med!
 
Trots det kan hon inte sluta. Det går inte. Om och om igen hör hon sanningen viskas i hennes öra. Du kommer aldrig vara som dem. Du kommer aldrig vara lika vacker, lika rolig eller lika bra. Du kommer alltid att hamna längst ned. I botten. Det är där du hör hemma.
 
 
 
Hon tar ett djupt andetag och blundar. Vill att det ska sluta. Vill kunna vara glad igen. Vill kunna göra saker eller säga saker utan att ständigt fundera över hur "de" skulle ha gjort. Om det hon gör eller säger är bättre. Smartare.
 
Med en nästan ljudlös suck faller hon ihop i en hög på golvet. Det värker oerhört i bröstet. Det känns som om bröstkorgen snart kommer gå i bitar. Som att hon snart kommer falla sönder. Bit för bit.
 
Hon kan aldrig mäta sig med "dem". Det vet hon. Varför kan hon då inte sluta hoppas? Varför kan hon inte bara ... sluta?
 
På grund av rädslan. Den isande rädsla som haft sina klor om henne ända sedan starten. Ända sedan det blev de två.
 
Hon anar att han är besviken. Att han hade förväntat sig mer av henne. Att om han hade vetat att det skulle vara så här, skulle han ha valt annorlunda för alla dessa år sedan. Då skulle han hellre ha valt någon av "dem" - de som betydde så mycket för honom och som har den där speciella platsen i hans hjärta som hon själv aldrig kan få. Som hon aldrig ens kan drömma om att få.
 
Därför att hon är hon. Därför att hon inte är tillräcklig. Därför att hon aldrig kommer att vara tillräcklig.


Dagens citat:

"Ingen av oss är som förr."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: otillräcklig, ångest;

Aldrig får man ha något ifred!

Jag spelade ganska mycket av The Sims 3 förr. En vän till mig sade att det är slöseri med tid, men jag tyckte faktiskt att det var avkopplande. Att slippa tänka på verkligheten en stund. Fast sedan jag började jobba på advokatbyrån har det blivit mindre tid till att spela och jag tror att det hade gått ungefär ett år innan jag gjorde ett försök i april och tog mig tid att sitta och spela en stund.
 
När jag har spelat tidigare har jag alltid försökt att skapa en trädgård åt mina gubbar om de bott i eget hus. De gånger de då bott i lägenhet har de istället fått gå och sno från andras trädgårdar. Men den här gången lät jag två simmar flytta in i ett eget hus och ganska snart började jag odla i trädgården. Med en gång kom jag på att jag skulle vara tvungen att bygga ett staket runt min odling och ha en grind med lås så att ingen annan skulle kunna komma in och sno det jag odlar. Sagt och gjort, jag gjorde det och precis när jag satt fast grinden och kom på att jag måste själv välja för vilka grinden ska vara låst/öppen, kom två zombier som gick raka vägen in i min trädgård!
 
 
 
"Aja", tänkte jag. "De går väl snart därifrån. Finns ju inget där som zombier tycker om." Ha! Tji fick jag. Genast började de två odågorna att ivrigt äta upp mina plantor och efter en stund fick de sällskap av en tredje nisse. Det enda jag kunde göra var att storögt se på och även gråta en skvätt. Fanns ju ingen anledning att låsa grinden nu, för då skulle marodörerna bli kvar där inne och det ville jag absolut inte. När alla plantor var döda, lämnade de nöjt min trädgård.
 
Mina plantor! Kanske är jag trög, men brukar inte hjärnor vara zombiernas favoritmat?! Fast det är kanske en bristvara, så de har tvingats bli vegetarianer. Vad vet jag. Jag blev i alla fall tvungen att köpa nytt att plantera och nu har jag minsann satt ett lås på min grind! Mohaha! Försök äta upp mina plantor nu!
 


Dagens citat:

"Den som går i andras fotspår kommer aldrig först."
(Tatiana Tarasova)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: The Sims, zombier;

Ur jord är de komna - en miljöthriller (Lotta Modin)

Uppläsare: Emil Rehnström
 
"Naturkatastroferna blir inte bara flera och värre, de kommer också närmare Sverige. Miljövännerna Lisa och David flyttar ut på landet för att kunna leva ett grönare liv med sina små tvillingpojkar. Men det idylliska livet uteblir. I jorden lurar en annan sorts miljöhot."
 
 
Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, eftersom jag tror att upplevelsen blir bäst om man själv får läsa eller lyssna på Ur jord är de komna. Vad jag däremot kan säga är att jag blev positivt överraskad. I och med att jag själv inte hade läst handlingen så noga, förväntade jag mig att Ur jord är de komna skulle handla om något annat - något övernaturligt.
 
Jag tycker att skräckberättelser blir bäst om författaren använder sig av verkliga företeelser och inte blandar in övernaturligt. Det lyckas Lotta Modin väldigt bra i Ur jord är de komna. Jag rös till då och då under berättelsen och väntade med spänning på hur det hela skulle sluta. Lotta Modin fick mig att känna att det verkligen hade kunnat hända och jag minns själv sommaren 2007 - som jag nu tycker påminner lite om berättelsen. Ur jord är de komna är en relativt otäck historia, i olika avseenden.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Nextory.


Dagens citat:

"Den som håller fast vid tingen förlorar dem."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Taggar: Emil Rehnström, Lotta Modin, ur jord är de komna;