Daisypath Anniversary tickers

Aldrig vara tillräcklig

Hon sväljer upprepade gånger. Hårt. Om och om igen. Försöker desperat komma på något annat att tänka på. Komma på något annat hon kan känna.
 
Trots alla de år som gått, tycks hon inte ha lagt känslorna och tankarna bakom sig. Eller, fram tills nu verkade hon i alla fall ha gjort det. Nu råder det endast kaos inom henne. Tårar som ständigt vill ta sig ut. Kramp i magen som får henne att vika sig dubbelt. Mörker som hotar att omsluta henne som en filt.
 
Oavsett vad hon gör - eller inte gör - har frågan som hon slutade ställa sig för så länge sedan, återigen börjar visa sig; Vad skulle de göra? Hade de gjort på det här sättet?
 
Hon vet att det är idiotiskt att ens tänka dessa frågor. Hur ska hon veta det? Hon vet inte vilka "de" är. Har aldrig träffat dem. Vet inte ens hur de ser ut. Fast trots det, har "de" ändå funnits där i bakgrunden hela tiden. Som skuggor som envetet biter sig fast. Vägrar släppa taget. Vägrar låta henne vara ifred. Ständigt detta jämförande - trots att hon inte vet vem eller vad hon egentligen jämför med!
 
Trots det kan hon inte sluta. Det går inte. Om och om igen hör hon sanningen viskas i hennes öra. Du kommer aldrig vara som dem. Du kommer aldrig vara lika vacker, lika rolig eller lika bra. Du kommer alltid att hamna längst ned. I botten. Det är där du hör hemma.
 
 
 
Hon tar ett djupt andetag och blundar. Vill att det ska sluta. Vill kunna vara glad igen. Vill kunna göra saker eller säga saker utan att ständigt fundera över hur "de" skulle ha gjort. Om det hon gör eller säger är bättre. Smartare.
 
Med en nästan ljudlös suck faller hon ihop i en hög på golvet. Det värker oerhört i bröstet. Det känns som om bröstkorgen snart kommer gå i bitar. Som att hon snart kommer falla sönder. Bit för bit.
 
Hon kan aldrig mäta sig med "dem". Det vet hon. Varför kan hon då inte sluta hoppas? Varför kan hon inte bara ... sluta?
 
På grund av rädslan. Den isande rädsla som haft sina klor om henne ända sedan starten. Ända sedan det blev de två.
 
Hon anar att han är besviken. Att han hade förväntat sig mer av henne. Att om han hade vetat att det skulle vara så här, skulle han ha valt annorlunda för alla dessa år sedan. Då skulle han hellre ha valt någon av "dem" - de som betydde så mycket för honom och som har den där speciella platsen i hans hjärta som hon själv aldrig kan få. Som hon aldrig ens kan drömma om att få.
 
Därför att hon är hon. Därför att hon inte är tillräcklig. Därför att hon aldrig kommer att vara tillräcklig.


Dagens citat:

"Ingen av oss är som förr."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Aldrig får man ha något ifred!

Jag spelade ganska mycket av The Sims 3 förr. En vän till mig sade att det är slöseri med tid, men jag tyckte faktiskt att det var avkopplande. Att slippa tänka på verkligheten en stund. Fast sedan jag började jobba på advokatbyrån har det blivit mindre tid till att spela och jag tror att det hade gått ungefär ett år innan jag gjorde ett försök i april och tog mig tid att sitta och spela en stund.
 
När jag har spelat tidigare har jag alltid försökt att skapa en trädgård åt mina gubbar om de bott i eget hus. De gånger de då bott i lägenhet har de istället fått gå och sno från andras trädgårdar. Men den här gången lät jag två simmar flytta in i ett eget hus och ganska snart började jag odla i trädgården. Med en gång kom jag på att jag skulle vara tvungen att bygga ett staket runt min odling och ha en grind med lås så att ingen annan skulle kunna komma in och sno det jag odlar. Sagt och gjort, jag gjorde det och precis när jag satt fast grinden och kom på att jag måste själv välja för vilka grinden ska vara låst/öppen, kom två zombier som gick raka vägen in i min trädgård!
 
 
 
"Aja", tänkte jag. "De går väl snart därifrån. Finns ju inget där som zombier tycker om." Ha! Tji fick jag. Genast började de två odågorna att ivrigt äta upp mina plantor och efter en stund fick de sällskap av en tredje nisse. Det enda jag kunde göra var att storögt se på och även gråta en skvätt. Fanns ju ingen anledning att låsa grinden nu, för då skulle marodörerna bli kvar där inne och det ville jag absolut inte. När alla plantor var döda, lämnade de nöjt min trädgård.
 
Mina plantor! Kanske är jag trög, men brukar inte hjärnor vara zombiernas favoritmat?! Fast det är kanske en bristvara, så de har tvingats bli vegetarianer. Vad vet jag. Jag blev i alla fall tvungen att köpa nytt att plantera och nu har jag minsann satt ett lås på min grind! Mohaha! Försök äta upp mina plantor nu!
 


Dagens citat:

"Den som går i andras fotspår kommer aldrig först."
(Tatiana Tarasova)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ur jord är de komna - en miljöthriller (Lotta Modin)

Uppläsare: Emil Rehnström
 
"Naturkatastroferna blir inte bara flera och värre, de kommer också närmare Sverige. Miljövännerna Lisa och David flyttar ut på landet för att kunna leva ett grönare liv med sina små tvillingpojkar. Men det idylliska livet uteblir. I jorden lurar en annan sorts miljöhot."
 
 
Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, eftersom jag tror att upplevelsen blir bäst om man själv får läsa eller lyssna på Ur jord är de komna. Vad jag däremot kan säga är att jag blev positivt överraskad. I och med att jag själv inte hade läst handlingen så noga, förväntade jag mig att Ur jord är de komna skulle handla om något annat - något övernaturligt.
 
Jag tycker att skräckberättelser blir bäst om författaren använder sig av verkliga företeelser och inte blandar in övernaturligt. Det lyckas Lotta Modin väldigt bra i Ur jord är de komna. Jag rös till då och då under berättelsen och väntade med spänning på hur det hela skulle sluta. Lotta Modin fick mig att känna att det verkligen hade kunnat hända och jag minns själv sommaren 2007 - som jag nu tycker påminner lite om berättelsen. Ur jord är de komna är en relativt otäck historia, i olika avseenden.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Nextory.


Dagens citat:

"Den som håller fast vid tingen förlorar dem."
(Lao Zi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Inget bokbyte i år heller

Måndagen den 16 maj var det alltså den stora bokbytardagen. Jag var taggad till tusen och hade förberett min boklåda här hemma som innehåller böcker som jag av olika anledningar inte vill ha kvar i hyllorna. Eftersom jag inte lyckades ta mig till något bokbytarställe förra året, såg jag verkligen fram emot den 16 maj!
 
 
Vad tror du hände? Jag glömde fullkomligt bort det! Det var först sent på eftermiddagen som jag mindes vad det var för dag och då var det ju för sent. Jag hade planerat att gå bort till biblioteket i Varberg under lunchen, eftersom jag inte hinner på vägen hem. Men utan böcker blir det ju svårt att göra något byte, inte sant?
 
Fast det var kanske lika bra att jag glömde bort det. Under helgen som var hade jag nämligen varit ganska sjuk och haft svårt att behålla maten jag åt. På måndagen var jag alltså inte riktigt återställd och jag fick anstränga mig en smula med att hålla mig på benen. Men det kändes snopet. Jag som hade gått och väntat ett helt år!
 
Nåväl. Jag antar att det bara är att vänta tills nästa år. Får hoppas att inget kommer emellan då.
 
Lyckades du byta till dig något trevligt?


Dagens citat:

"När den älskande själv befriats från beroende av den älskade genom kärlekens mognad till en strålning vars väsen är det egnas upplösning i ljus, då skall den älskade fulländas också genom att bli frigjord från den älskande."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Zucchinichips

Jag är lite av en chipsoman (det vill säga beroende av chips), men sedan jag och älsklingen försökt minska på vårt onyttighetsintag, har mitt chipsätande minskat. Men eftersom jag fortfarande tycker att chips är fasligt gott, tvekar jag inte att testa nyttigare varianter och därför slängde jag mig genast över det här receptet på zucchinichips när jag hittade det.
 
Visst, det tar lång tid att göra (cirka två timmar) och man behöver gå och öppna ugnen var 15:e minut, men annars är det - precis om blogginnehavaren Malin påpekar - lite jobb som krävs från ens egen sida. Jag använde vår matberedare till att skiva zucchinin och det sparade ganska mycket tid och arbete. Dock blir det inte så många chips från en plåt, så om man vill kunna fylla en skål krävs nog att man göra några plåtar. Fast jag tycker att chipsen var väldigt goda, så det kan vara värt att lägga ned den tid och det jobb som krävs då och då.
 
 
 
Jag lärde mig två saker när jag gjorde den första plåten; när man ska pensla chipsen efter att ha vänt dem, är de väldigt tunna och ömtåliga (flera av mina gick sönder bara av att jag tittade på dem) samt att de blir väääldigt salta trots att man har på ganska lite salt. Man behöver alltså vara mycket sparsam med saltet. Jag funderar på att skippa saltet helt nästa gång jag gör en plåt. Bara för att se skillnaden.
 
Jag blev i alla fall nöjd och kommer att göra dessa med jämna mellanrum. Funderar också på att kanske testa att använda den här metoden för att göra andra grönsaks- eller rotsakschips. Det borde ju kunna gå. :-)


Dagens citat:

"Gör sådant som kommer från hjärtat. Gör du det blir du inte missnöjd och inte avundsjuk, då längtar du inte efter någon annans ägodelar. Tvärtom, du blir överväldigad av vad du får tillbaka."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Fotsvett = luktegott för katter?

Våra två små lejon är ganska roliga, var och en på sitt sätt - trots att de ganska ofta driver mig till vansinne. Nu har jag insett en sak med Ninjan. Han har någon form av fotfetisch.
 
Så fort han får chansen ska han bita oss i tårna. Helst mina tår så snart jag vaknat på morgonen och trött sätter ned dem på golvet. Men även vid andra tillfällen går bra. Dock verkar det som om han tycker om något annat ännu mer; att gnida sig mot fotsvettsluktande fötter.
 
...
 
 En av katternas möss som numera är försvunnen. Kanske har den tagit sin tillflykt under soffan i vardagsrummet? Där ligger ju allt annat som katterna fått att leka med ...
 
Det har hänt flera gånger när jag har kommit hem från jobbet och satt mig ned - där jag under en arbetsdag har skorna konstant på från ca 06.15 till ca 17.40 - springer han fram till mina fötter och gnider sig mot dem. Jag själv tycker att mina fötter stinker efter en arbetsdag och skulle aldrig få för mig att göra något liknande.
 
Japp, våra katter är som sagt helknasiga.
 
Har du själv upplevt något lika knasigt?


Dagens citat:

"Det förflutna existerar endast i våra minnen, framtiden i våra planer. Nuet är vår enda verklighet."
(Robert Pirsig)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Så fick vi äntligen mötas igen, Josh Groban!

Nåväl, något riktigt möte blev det inte, men däremot fick jag återigen se honom live den 5 maj i år. Första gången var i Globen i september 2011. Jag var på väg att köpa biljetter till konserten han hade i Stockholm under våren 2013, men just då befann sig älsklingen i Halmstad medan jag själv var ensam i Köping med djuren. Sista tåget tillbaka till Köping avgick ungefär samma tid som konserten började och eftersom jag varken hade körkort eller kände att jag kunde lämna djuren ensamma över natten (vilket i och för sig skulle ha kunnat gå, men just då var det inget alternativ för mig), blev det att jag fick avstå. Därför blev jag eld och lågor när det väl blev bestämt att jag återigen skulle få se honom live!
 
Under förra hösten pratade jag och min mamma vid något tillfälle om att vi skulle försöka åka upp till Stockholm över en helg under våren, eftersom min mamma aldrig hade varit där. Vi pratade sedan inte mer om saken, men när jag i början av oktober såg att Josh Groban skulle komma till Stockholm den 5 maj 2016 och ha konsert på Stockholm Waterfront, bestämde vi oss för att höra om syrran ville med och även passa på att tillbringa resten av helgen där uppe. Slå två flugor i en smäll liksom. Som tur var kunde både jag och syrran få ledigt den 6 maj (som var klämdag) och både konsertbiljetter och hotellrum bokades.
 
 
 
Jag såg verkligen fram emot konserten. Att höra honom i vanliga fall på skiva etc är fantastiskt, men att göra det live är underbart! I Globen 2011 blev jag så berörd att jag vid åtminstone ett par tillfällen grät av lycka.
 
Den här gången sjöng han inte sina egna låtar (bortsett från två undantag), utan den här gången blev det hans versioner av låtar från kända musikaler, därav namnet - både på skivan och turnén - Stages. Fast ungefär i mitten av konserten sade han att han ville vara egoistisk och sjunga en av sina egna låtar och då valde han February Song. Då brast det för mig och lyckotårar flödade nedför mina kinder. Jag levde mig in så pass mycket i låten att jag både satt och mimade och trampade takten med mitt högra ben. Tjejen som satt på min vänstra sida verkade inte tycka om mitt takttrampande, utan sneglade surt åt mitt håll, vilket fick mig att lugna mig och sitta still resten av konserten.
 
 
Mellan låtarna pratade han lite och precis som sist jag såg honom, skämtade han ganska mycket och fick publiken att skratta högt. Bland annat sade han att han föredrog Waterfront framför Globen, eftersom Waterfront kändes lite mer intimt och nu kunde han både se oss och känna lukten av oss ("I can smell you").
 
När konserten var "slut", tackade han för sig och lämnade scenen. Vi ställde oss upp och applåderade och fortsatte att applådera tills han kom in igen. Förstås. Det var planerat. Så gjorde han även sist jag såg honom. Dessutom hade han ännu inte sjungit Gold can turn to sand och det skulle ha varit mycket underligt om han inte hade gjort det. När han sedan hade sjungit den och en annan låt, tackade han återigen för sig, lämnade scenen och ljusen i salen tändes. Publiken stod återigen upp och applåderade. Och applåderade. Och applåderade. Till slut släcktes lamporna igen och Josh kom tillbaka upp på scenen. Med viss förvåning i rösten sade han att det dittills under turnén aldrig hänt att han fått släcka ned igen efter att lamporna tänts. Han verkade berörd. Och så sjöng han You raise me up. Fast efter det sade han åt oss att gå hem, eftersom de skulle flyga till Oslo tidigt nästa morgon. Så vi gick hem, efter att ännu en gång ha gett honom stående ovationer. Vilken kväll!
 
 
Jag svävade på moln när vi gick bort till pendeltågen. Den här känslan kommer jag kunna leva länge på. Jag hoppas att jag snart får se honom live igen.


Dagens citat:

"Jag följer fyra föreskrifter: bemöt det, acceptera det, hantera det, släpp det."
(Sheng Yen)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Favorit bland ljudböcker och uppläsare?

Bokbloggsjerka: Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?
 
Mitt spontana svar när det gäller vilken ljudbok som är min favorit, är Flyga drake. Åh! Tanken på den boken värmer alltid mitt hjärta. Jag funderar på att faktiskt köpa den och ha i hyllan - så bra var den! Och det var även här som jag stiftade bekantskap med Krister Henriksson som uppläsare. Jag erkänner att jag inte var så förtjust i honom som skådespelare (då jag mest sett Kurt Wallander-filmerna och dessa tyckte jag inte om), men efter den här ljudboken blev jag nog allt lite förälskad i hans uppläsningsförmåga. Därför blir Krister Henriksson mitt svar på min favorit när det gäller uppläsare. Tack vare honom har jag kunnat lyssna på ljudböcker som jag annars skulle ha avslutat mitt i eller till och med tidigare!
 
 
 
Fast det finns fler uppläsare som är värda att lyftas fram. Näst efter Krister Henriksson kommer faktiskt Anders Ekborg. Den mannen kan både skådespela, sjunga OCH högläsa böcker. Jag är imponerad. Det är alltid lika behagligt att lyssna på honom när han läser upp böcker.
 
En annan uppläsare som förvisso är duktig, men ändå inte lika duktig som Anders Ekborg och Krister Henriksson, är Rachel Mohlin. Hon ändrar rösten efter vilken karaktär som pratar utan att det känns överdrivet eller jobbigt och hon lever sig in i texten på ett underhållande sätt. Jag lyssnar gärna på henne, även om jag föredrar de båda herrarna ovan lite mer.
 
Vilka favoriter har du?


Dagens citat:

"Tänk om tankar bara är tankar och att de försvinner och blir overkliga så fort du slutar tro på dem."
(Tomas Lydahl)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Broderiknarkare

Jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av fönstershopping. Visst kunde jag, Hanan och Cherry springa runt inne på Triangelns köpcenter under rasterna på gymnasiet och sukta efter alla fina kläder som vi aldrig hade råd med, men förutom den perioden har fönstershopping aldrig riktigt varit min grej. Däremot har jag insett något annat. Jag är en broderiknarkare.
 
Nu undrar du säkert hur man kan vara en "broderiknarkare" och svaret är enkelt. Ända sedan jag beställde ett mönster från DittBroderi (det var mönstret och material till tavlan som jag broderade till min systerson), har jag kontinuerligt fått nyhetsbrev med bilder på andra motiv att brodera. Om jag ska vara ärlig så praktiskt taget dreglar jag varje gång. Titta bara på det här:
 
 
 
Eller varför inte dessa:
 
 
 
Jag vet dock att även om jag skulle ge mig på dessa skönheter, skulle det antagligen bli ganska pilligt (ett stygn hit, ett stygn dit) och efter att ha pillat klart med älsklingens broderi (som tog mig sex år att bli klar med), känner jag inte riktigt för ett sådant jobb. Inte än i alla fall. Men titta kan man alltid göra!


Dagens citat:

"Kärlek är frånvaro av dömande."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Morups tånge

En kväll efter jobbet föreslog älsklingen att vi kunde åka ut till Morups tånge och spana djur (vilket för det mesta innebär fåglar, eftersom andra djur är svåra att se). Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och brummade iväg.
 
 
Vi ställde oss först vid ett ställe, men där fanns inte särskilt mycket att se och därför fortsatte vi bort till fyren som vi såg en bit bort.
 
 
Det trista med den här kvällen var att det var ganska kallt, så det blev mest en snabb liten runda. Jag fastnade med att försöka få en bra bild på fyren och ett gulligt litet utedass, medan älsklingen sprang iväg och kollade sig omkring. Efter en stund gav vi upp eftersom fingrarna var ganska stelfrusna och bestämde oss för att återvända en annan dag - när det var lite varmare.
 
 
 
En helgförmiddag när det var en aning varmare, åkte vi tillbaka till fyren och tog nu en längre och behagligare promenad. Visst blåste det kallt, men å andra sidan var vi vid havet. Då kan man inte annat än att förvänta sig att det ska blåsa en aning kallt. Dessutom var vi bättre förberedda den här gången. Åtminstone jag hade klätt mig riktigt varmt.
 
 
Det var mysigt att gå omkring där ute. Jag fylldes genast av känslan att platsen vi var på skulle ha passat bra som en brottsplats i en berättelse. Kanske ett mord? Älsklingen verkade inte riktigt hålla med, men vi fick faktiskt se ett lik! Måhända att det var ett fågellik, men ändå. Det hade faktiskt skett ett mord där ute! Jag får fundera vidare på om jag ska försöka skriva något som utspelar sig där ute eller inte.
 
 
Under vår promenad flög det någon fågel ovanför oss och skrek ganska irriterande. Dock fick älsklingen en relativt bra bild på den:
 
 
 
När vi sedan åkte hemåt, såg jag några djur i en hage som vi höll på att passera. Min första och spontana tanke var att det var kor, men vid en närmare titt tyckte jag att de såg lite för ulliga ut för att vara kor. Aha! Då måste det vara får. Fast den där hade väl en lite för lång hals för att vara ett får? Och där borta var det en brun en! När jag fick en bättre skymt av djuren i hagen kunde jag mycket riktigt konstatera att det var alpackor. Åtminstone såg det ut som det.
 
Jag är ju riktigt duktig på att se vad det är för djur! Heja mig!


Dagens citat:

"Som du är, så är världen."
(Ramana Maharshi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mer kulning

Jag är riktigt imponerad av Jonna Jinton av en mängd olika anledningar. Det verkar vara en otroligt härlig tjej. Och som den tjejen kan kula! När jag hör hennes kulning i hennes videoklipp, ryser jag i hela kroppen och tycker att det låter fullkomligt magiskt och börjar tänka på Ronja Rövardotter och liknande. Tänk då om man hade varit ute i skogen och hört detta. På riktigt. Det om något måste vara magiskt.
 
När jag hör Jonnas kulning fylls jag av glädje och välbefinnande och därför vill jag dela med mig av den känslan till dig som läser det här inlägget. Lyssna och njut!
 


Dagens citat:

"Förr eller senare är du bunden till att upptäcka att om du verkligen vill finna, då måste du gräva på endast ett ställe – inom dig."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Lida i en värld av stillhet (Hanan Sabah Ryberg)

"Jorden som vi en gång kände till existerar inte längre. Den ödelades när dess rotation runt sin egen axel hade börjat sakta ner. Apokalypsen var en verklighet. När allting stannade upp för en kort kosmisk paus trotsade mänsklig överlevnadsinstinkt naturkrafterna och människan reste än en gång upp sitt segel mot okända marker. Lida vandrar ensam i den nya världen. En värld av tomhet. Men Lida ser något mer än ruinerna som de våldsamma naturkrafterna har åstadkommit. Hon ser berättelser som hennes förfäder har lämnat efter sig. Det enda som finns kvar av tiden från förr är ord. Dessa ord är Lidas guide genom livet.Lida i en värld av stillhet är en novellsamling där berättelserna som Lida läser utgör de olika novellerna i boken. Samtidigt följer vi jordens förvandling till en öde planet genom Lidas egen berättelse och resa."
 
 
 
 
 
Det här omdömet blir lite speciellt för mig att skriva, eftersom författaren till novellsamlingen Lida i en värld av stillhet - Hanan Sabah Ryberg - är min vän sedan ungefär tio och ett halvt år tillbaka. Dock kommer jag inte vara mindre ärlig för det.
 
En del av novellerna i samlingen hade jag redan läst, men jag blev lika berörd nu som då. Eventuellt berördes jag ännu mer den här gången. Hanan Sabah Ryberg är duktig på att beröra sina läsare och novellerna i Lida i en värld av stillhet är fyllda av känslor. Det finns också en hel del mellan raderna. Ganska många noveller är mörka och emellanåt fick jag ont i magen av att läsa dem. Visst finns det några noveller som jag inte fastnade för särskilt mycket, men på det stora hela var dessa noveller få.
 
Även om det finns lite språkligt att anmärka på, såsom ord och/eller uttryck som inte riktigt passar in i sammanhanget, skriver Hanan Sabah Ryberg väldigt poetiskt. Jag brukar ha lite svårt för poetiska texter, men Hanan Sabah Ryberg lyckades trollbinda mig i de flesta av novellerna och innan jag hann märka det, tog berättelserna slut.
 
Två andra saker som jag tycker mycket om med den här novellsamlingen är dels titeln, dels hur hon lyckades binda ihop novellsamlingen. Titeln tycker jag om därför att den har fler än endast en betydelse. Innan jag ens hade börjat läsa själva samlingen, tolkade jag titeln på ett sätt. En bit in i novellsamlingen fick titeln en ny innebörd. Vad jag menar med "hur hon lyckades binda ihop novellsamlingen" är helt enkelt att hon har valt att ha lite av en ramberättelse. Utöver novellerna finns alltså en annan berättelse. Berättelsen om Lida. Lidas berättelse får vi ta del av mellan de olika novellerna och oftast har novellerna samband med vad vi precis fått läsa om Lida och hennes resa. Just det är så finurligt att jag blir lite avundsjuk. Jag önskar att det var jag själv som hade kommit på det, för det känns unikt och är en så himla smart grej! Bra jobbat Hanan!
 
Jag är väldigt stolt över vad Hanan Sabah Ryberg har åstadkommit. Det märks att hon har utvecklats i sitt skrivande och jag är säker på att hon kommer fortsätta att utvecklas. Här finns stor potential. Jag är övertygad om att Hanan Sabah Ryberg kan lyckas som författare. Jag ser - som alltid - fram emot att läsa mer från henne!
 
Det här signerade exemplaret har jag fått av författaren själv. Tack än en gång!


Dagens citat:

"Ju godare vi är, desto mer godhet ser vi överallt."
(Radhanath Swami)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Oro för minsta lilla

Jag minns inte om det var samma sak när jag var yngre och innan jag drabbades av min depression, men jag tror faktiskt inte det. Hur som haver har jag insett att jag oroar mig för allra minsta sak och då menar jag inte någon liten oro, utan den oro jag pratar om tar oftast gigantiska proportioner. Och många gånger slutar det med att jag inte alls hade behövt oroa mig. Jag oroade mig helt i onödan!
 
Du kan kanske tänka dig hur frustrerande det är? Känslan av att man först har gått och oroat sig så att man inte kan tänka på något annat och knappt kan sova. Magen är i uppror och man vill bara försvinna från jordens yta. Och så händer ingenting! Givetvis är det bra att inget dåligt hände, men det känns snopet på något vis när det visar sig att oron var obefogad. Haha, jösses vad knäppt det lät! Fast det är ju sant. Det är så det känns för mig.
 
 
Efter att det har hänt några gånger försöker jag nu varje gång sådan oro börjar bita sig fast, att tänka att jag oroar mig i onödan. Det är inte lönt att gå runt och noja och ha magvärk, eftersom det garanterat kommer att sluta bra ändå. Precis som vanligt. Önskar bara att min hjärna hade kunnat ta till sig det och samarbeta med mig.
 
Jag vet att jag i de situationerna borde tänka på saker som får mig att må bra. Dock är det lätt hänt att man glömmer bort det. Jag jobbar hur som helst på att göra det till en vana att tänka på saker som får mig att må bra och bli glad. För Cecilia Kärvegård har rätt i att det är inte svårare att tänka positiva tankar än negativa. Det handlar bara om vad man är van vid.


Dagens citat:

"Du kanske inte vet vad som händer om du försöker, men om du inte försöker händer ingenting."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Besök vid Pulken

Vissa av bilderna och filmklippen är det älsklingen som tagit. Jag har fått lägga upp dem här på bloggen med hans tillåtelse.
 
Varje vår kommer det tranor till Pulken i Skåne och i år hängde jag och älsklingen med mina föräldrar dit en lördagseftermiddag i mitten av mars. Dock var vi lite för tidiga, då det inte hade hunnit komma så värst många tranor. Fast för oss var det fullt tillräckligt. Nu fick vi ju plats i fågeltornet och kunde stå där så länge vi önskade. Enligt mina föräldrar brukar det annars vara kö upp till tornet.
 
 
De flesta bilderna i det här inlägget är det älsklingen som har tagit. Dels för att han hade kameran med bättre zoom, dels för att vår systemkamera lade av efter en stund. Kanske tyckte den att det blev för kallt?
 
 
 
Jag tyckte att det var trevligt att se tranorna, trots att det blev ganska kallt efter en stund. Vi fick till och med se säsongens premiärmatning! Roligt att tranorna inte var särskilt rädda för traktorn som kom med mat.
 


Dagens citat:

"Nuet är meningsfyllt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid. Och dess innehåll är vårt innehåll i nuet, det varmed vår tomhet fylles om vi förmå att taga emot."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Ett hån mot Sverige"

I samband med Melodifestivalsturnén i år, gick det rykten att Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer skulle sjunga svenska nationalsången på arabiska. Det var i alla fall det rykte jag hörde. Många tycktes gå i taket vid blotta tanken på detta. Jag läste ett av Gina Dirawis inlägg på Twitter, där någon (uppenbarligen svensk?) man gick på och var mycket upprörd över detta tilltag. Nu minns jag inte ordagrant vad han skrev, men det var något i stil med att det är ett hån mot Sverige och hela svenska folket att sjunga Du gamla, du fria på annat språk än det svenska! Det är som att spotta på flaggan, eftersom det är en låt som alla svenska barn får lära sig utantill i skolan. Det är oerhört kränkande att ens tänka tanken att sjunga nationalsången på annat språk än svenska. Etc. Etc. Etc.
 
 
Kanske är detta ett laddat ämne även för dig som läser min blogg. Då ber jag så hemskt mycket om ursäkt på förhand, men jag tänker i alla fall skriva om mina egna tankar och känslor kring detta. Du får naturligtvis tycka som du själv vill. Kanske håller du med mig. Kanske tycker du att jag har helt fel. Det är din åsikt och jag respekterar naturligtvis den. Jag hoppas att du därför kan respektera min.
 
Jag förstår rent ut sagt inte vad problemet är? På vilket sätt skulle det vara ett hån mot Sverige och hela svenska folket om de nu hade sjungit nationalsången på exempelvis arabiska? Jag tyckte själv att det lät roligt. Det hade varit intressant att få höra nationalsången på något annat språk än svenska - oavsett vilket språk. Att översätta en nationalsång är väl inget hån? Den har ju fortfarande samma status? Till saken hör också att just den svenska nationalsången inte är antagen som nationalsång genom något riksdagsbeslut, utan statusen som nationalsång bygger helt och hållet på tradition. Jag undrar om den ilskne mannen kände till detta.
 
Skånska flaggan! Kanske även det ett hån mot Sverige?
 
Förvisso kan jag de två första verserna av nationalsången utantill, men det beror inte på någon form av patriotism utan snarare på att jag brukar ha hyfsat lätt för att lära mig låttexter och för att jag tycker om att yla. Och visst blir jag berörd av den när jag hör den, men det har mest att göra med nostalgi och alla minnen jag har som är förknippade med framförandet av Du gamla, du fria. Jag tror inte att alla svenskar kan dessa verser utantill. Många kan kanske det, men troligtvis finns det de som inte kan. Fast det gör inte dessa personer till mindre svenska, även om den ilskne mannen på Twitter påstod det. Det är inte textkunskap som avgör "hur svensk man är" eller inte. Jag förstår inte ens en gång vad det har i sammanhanget att göra, i och med att det var tal om vilket språk som nationalsången skulle framföras på. Fast det är klart, bara man vill kan man få allt att hänga ihop.
 
Nej, nu blev det ganska flummigt och rörigt känner jag. Vad jag ville ha sagt är att för mig spelar det ingen som helst roll om nationalsången sjungs på kinesiska, danska eller arabiska. Jag tar inte illa upp. Däremot tycker jag att det skulle vara intressant att få höra den på något annat språk. Till syvende och sist är det bara en sång. Hur kan man bli kränkt över på vilket språk en sång sjungs? Däremot hade det varit skillnad om Gina Dirawi hade stått och spottat på svenska flaggan under mellanakten. Det hade jag nog tagit illa upp av. Men en sång ..? Och dessutom hade det endast handlat om en översättning. De skulle inte ändra i innehållet. Bara översätta. Innehållet hade med andra ord blivit detsamma. Det hade bara varit språket som varit annorlunda. Jag hade kunnat gå med på att bli upprörd om de börjat spy galla över Sverige i låten. Fast det har jag svårt att tro att Gina och de andra som var involverade i Melodifestivalen skulle ha gjort.
 
Om den ilskne mannen på Twitter tyckte att en översättning skulle ha varit ett hån, borde han ha känt till vad jag och två klasskompisar på gymnasiet gjorde under vår sista sommaravslutning i trean. När alla elever och lärare i Paulikyrkan i Malmö stod och sjön nationalsången, bytte vi tre ut "Norden" mot "Skåne". Det innebar att medan de övriga i kyrkan stod och sjöng "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden", sjöng vi tre tjejer "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Skåne." Ja, i och med den här mörka bekännelsen finns det väl inget annat val för mig än att sitta och vänta på att poliserna ska komma instormande och gripa mig som den brottsling jag uppenbarligen är.
 
Kanske finns det någon vänlig själ där ute i vårt avlånga land som kan upplysa mig om varför jag borde bli upprörd och kränkt om nationalsången hade sjungits på något annat språk än svenska? För det kan ju vara så att jag bara är obildad eller kanske inte ens tillräckligt svensk? Är i och för sig född och uppvuxen i Skåne, liksom mina föräldrar. Kan ju vara därför.


Dagens citat:

"Om man så står ensam, så är sanningen alltid sanning."
(Mahatma Gandhi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Betygsätta böcker?

Bokbloggsfråga: Betygsätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem i så fall?
 
 
 
På bloggen betygsätter jag aldrig de böcker som jag har läst. Jag brukar tycka att mitt omdöme är tillräckligt talande. Dessutom tycker jag inte att några siffror säger något om en bok eller film eller vad det nu må vara. Alla tycker ju olika och betygsätter på olika sätt. Jag brukar gå på känsla när jag betygsätter på olika sidor, medan älsklingen höll sig till ett visst system när han betygsatte filmer på Filmtipset.
 
På boktipset betygsätter jag alltid böcker i enlighet med deras femgradiga system, men då går jag som sagt på känsla. Det är ytterst få böcker som får fyra eller fem stjärnor av mig. Då krävs det att berättelsen har varit något extra. Berört mig på något sätt. Fått mig att drömma mig bort.


Dagens citat:

"Om nu inte ens ett fikon blir färdigt på ett ögonblick eller ens inom en timme, hur kan du då begära att en människosjäl skall inom en så kort tid och utan möda mogna? Inbilla dig det inte säger jag dig!"
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 30: Min bil [30 dagar]

Tja, som jag skrev för ett tag sedan har vi ju skaffat oss en ny bil; en Renault Kadjar (uttalas Kadjaaar - med en nypa snobberi i rösten för bästa effekt). Till min stora förskräckelse är det en massa - för att citera älsklingen - "lull-lull" i denna bil. Som du nog vet vid det här laget är jag lite av en teknofob. Åtminstone delvis. Fast det finns givetvis fördelar med allt detta "lull-lull".
 
 
Exempelvis kan man koppla ihop min telefon med bilen genom bluetooth, så jag kan svara i telefon och även ringa medan jag kör. Jag som är nybliven förare vägrar prata i telefon om jag måste hålla den i handen, eftersom jag känner mig säkrare om jag har båda händerna på ratten. Och att prata medan jag kör är faktiskt inga problem (vilket jag har testat på vid ett tillfälle), i och med att jag fokuserar på körningen i första hand. Samtalet blir så att säga sekundärt och om något händer på vägen som kräver min totala uppmärksamhet, kommer jag "dessvärre" bli frånvarande och koppla bort telefonsamtalet från hjärnan.
 
Något annat positivt med bilens "lull-lull" är att vi kan använda usb-minne för att lyssna på musik. CD-skivor är ett minne blott och med dessa små "minnepinnar" (det norska ordet för "usb-minne") får man plats med mååånga fler låtar än på en skiva (vi har runt 800 st låtar på vårt 4 GB) OCH bilen blandar glatt låtarna. Dock tog det tid innan bilen fattade att det var vad vi ville att den skulle köra vid varje start, men nu verkar det som om bilen har fattat galoppen. Vi tycks inte behöva ställa in att låtarna ska blandas. Smart bil!
 
 
Backningssensor är väl förvisso bra, även om jag föredrar den gamla hederliga metoden att titta bakåt, över axeln och i speglarna. Men visst, om det skulle dyka upp något bakom bilen som jag inte ser kan det vara bra om bilen tjuter till för att varna. Dock tycker jag att det mest är störigt och bilen är lite väl nojig kan jag tycka. Jag menar, den tjuter för glatta livet när det är kanske en meter mellan bilen och hindret - om inte mer! Litet varningstjut hade jag kunnat acceptera, men att den tjuter som om någon håller på att dö känns lite väl överdrivet ... Eller är det bara jag?
 
Något som jag absolut INTE tycker om med bilen är att det inte finns någon bilnyckel! Nej, det är sant. Det enda vi har är en liten dosa med knappar så att vi kan låsa och låsa upp bilen med och denna dosa måste medföras i bilen för att man ska kunna köra. Om den inte gör det (vilket hände oss när älsklingen hade den i fickan och gick ur bilen medan jag skulle försöka parkera i vårt garage), säger bilen till. Jaha, hur ska man då få igång bilen? Jo, genom en start/stopp-knapp i bilen. Jag säger bara usch! Känns onaturligt att inte vrida om en nyckel och då har jag ändå inte haft körkort särskilt länge. Nåväl, jag lär väl vänja mig. Det positiva är att om man får motorstopp, startar bilen automatiskt om man håller in kopplingen.
 
 
 
Det finns mer "lull-lull", men både du och jag skulle bli tvungna att sitta här resten av dagen om jag skulle rada upp allt och det har jag inte tid med. Är du nyfiken på modellen är det bara att googla.
 
Vad tycker jag då om bilen som helhet? Om man bortsett från allt tekniskt trams, är den helt okej att köra. Rätt skön att sitta i. Jag lär väl vänja mig vid bilen med tiden. Som med allt annat.
 
Om du har missat Renault Kadjars (läskiga) parkeringshjälp (som jag skrev om tidigare), kan du kika på klippet nedan:
 


Dagens citat:

"När passion är frustrerad, förlorar människan förståndet."
(Radhanath Swami)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ringaren i Notre Dame (Victor Hugo)

Uppläsare: Tomas Löfdahl
 
"En vacker söndagsmorgon hade någon lagt en varelse på bänken utanför kyrkan. Där brukade man lägga hittebarn för att de skulle bli omhändertagna av fattigvården. Det som nu låg där hade lockat en samling nyfikna till sig. Och anledningen var att det inte var något nyfött barn utan ett missfoster ? en mycket kantig och orolig sak, inlindad i en linnesäck. Det hade ett vanskapt huvud, en skog av rött hår, ett öga, en mun som skrek och tänder som såg ut att vilja bitas.

- Man kan ju bara se ena ögat. Det andra är täckt av en vårta, sade en i skocken.
- Säkert ett djävulsägg som varslar om olyckor, sa en annan.
- Vore bättre om man brände upp det, utbrast en tredje.

Sedan några minuter hade en ung präst stått och lyssnat till pratet. Utan ett ord sköt han undan dem som stod framför honom - Jag adopterar detta barn, sade han och svepte in det i sin rock och försvann in i kyrkan.

Så börjar det levnadsöde som gjort Victor Hugos ringaren i Notre Dame till den världsberömda klassiker den är. En roman som legat till grund för musikaler, filmer och tv-serier i mer eller mindre omarbetat skick."
 
 
När jag lyssnade på Victor Hugos Ringaren i Notre Dame blev jag faktiskt besviken. Disney's filmversion är bättre och mer spännande än boken och Disney's version slutar inte alls lika sorgligt. I och för sig klagar jag inte på det sorgliga slutet, utan problemet är att berättelsen inte var i närheten av att vara så spännande som jag hade förväntat mig.
 
Kanske hade jag uppskattat berättelsen lite mer om jag hade läst den istället för att lyssna. Jag uppskattar att Tomas Löfdahl försöker leva sig in i läsandet och berättelsen, men oftast blir hans olika röstlägen bara  irriterande.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Storytel.


Dagens citat:

"Den enda skillnaden mellan att vara glad och att vara ledsen är vilka tankar du uppmärksammar för stunden."
(Tomas Lydahl)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Konsten att smyga öppet

Jag vidhåller mitt påstående om att jurister (med jur.kand.) är ett underligt folk. Visst kan de vara trevliga och vissa är till och med roliga. Men att de är underliga kommer man inte ifrån. Min chef är emellanåt ett levande exempel på detta!
 
Jag har aldrig rökt i hela mitt liv. Det räckte att min mamma (och även min pappa när jag var riktigt liten) gjorde det under min uppväxt. Visst hände det på högstadiet att jag blev nyfiken och funderade på att testa, men det blev aldrig av. Nuförtiden är jag inte lika nyfiken längre. Dock händer det att min chef röker en cigarett vid vissa tillfällen. Mest om hon har varit väldigt stressad eller haft otroligt mycket att göra. Då händer det att hon kopplar av med en cigg. Vid dessa tillfällen brukar hon säga till mig;
 
Jag ska bara smygröka lite.
 
 
 
 
Vid ett tillfälle försökte jag påpeka för henne att det där med "smyg" försvinner om hon talar om det för mig. Jag tror dock inte att hon riktigt lyssnade, för hon har fortsatt att "smygröka" även efter det.
 
Tja, det är nog inte många som kan det här med att smyga öppet. Eller, vad tror du? ;-) Jag är inte ens bra på att smyga när det behövs! Jag borde nog be Ninjan om några lektioner. Han om någon kan smyga!


Dagens citat:

"Varje person har sin historia. Det finns en anledning till att de är som de är. Tänk på det och respektera dem för vilka de är."
(Marc & Angel)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Upphovsrättsbrott att sprida bilder på offentlig konst

Innan jag börjar själva inlägget, vill jag bara reda ut en sak. Det spelar ingen roll vad SVT säger - HD har meddelat ett beslut och inte en dom. Det är nämligen skillnad på dessa båda begrepp.
 
Jag vet inte om du har hört om detta, men plötsligt såg jag en massa inlägg på mitt Twitter-flöde om att Högsta domstolen (även kallad HD) den 4 april i år meddelade ett beslut rörande frågan om det är okej att sprida bilder digitalt på offentlig konst. Själva beslutet kan du hitta här. Det har varit en mängd delade åsikter om saken och en del har varit kritiska till beslutet. Jag ska försöka i korthet redogöra för saken och kan redan nu tala om att jag kommer förenkla ganska mycket - delvis beroende på att jag själv inte är så insatt i saken.
 
I skrivande stund pågår en tvist mellan Bildupphovsrätt i Sverige och Wikimedia Sverige, angående om det är okej för Wikimedia att ha sin databas med bilder på offentlig konst, där användarna själva kan ladda upp sina egna bilder. Wikimedia menar att det är okej, med hänvisning till en paragraf i upphovsrättslagen som säger att konstverk får avbildas om de är stadigvarande placerade på/vid allmän plats. Tvisten pågår vid Stockholms tingsrätt, men under målets gång har tingsrätten skickat frågan vidare till HD för att få viss vägledning. Det är fortfarande Stockholms tingsrätt som ska meddela dom i målet. Målet är med andra ord inte avgjort än. Åtminstone inte när jag skriver det här inlägget.
 
 
 
Efter att ha läst HD:s beslut (som är mycket intressant - läs den gärna själv) och efter att ha kollar runt lite för att se vad experter säger, har jag förstått följande. Trots inskränkningen om att det är okej att avbilda konst på/vid allmän plats, är det inte okej att digitalt (det vill säga genom internet) sprida bilder på sådan konst. Varför skulle det inte vara okej? Om man exempelvis trycker upp ett vykort med ett motiv som förestället ett konstverk, kommer detta vykort att endast distribueras till ett begränsat antal personer. På nätet sprids bilden i det oändliga.
 
Enligt SVT menar justitierådet Lars Edlund att det här beslutet enbart gäller just den här tvisten. Han och övriga i HD vill inte uttala sig om det även gäller allmänheten. Erik Forslund (förhandlingschef och jurist på Bildupphovsrätt) säger att de fokuserar på "organiserad, yrkesmässig verksamhet" och bryr sig inte om vad folk gör på sociala medier. Det finns dock en rädsla för att Bildupphovsrätt så småningom ska börja inrikta sig även på privatpersoner.
 
Hur ska man då göra? Jag själv har här på bloggen lagt upp bilder på statyer etc. som jag fotat genom åren. Jag har funderat på att ta bort dem, i och med HD:s beslut, men har beslutat mig från att tills vidare inte göra det. Jag tänker vänta och se hur det hela utvecklar sig. Men det kan vara bra att ha detta i åtanke om man bestämmer sig för att vilja ladda upp bilder som föreställer offentlig konst.


Dagens citat:

"Tiden är inget annat än strömdraget som jag fiskar i."
(Henry David Thoreau)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 29: En sak jag är beroende av [30 dagar]

2014 skrev jag faktiskt ett inlägg om mina beroenden i "mat"-väg och förra inlägget i den här 30-dagarsutmaningen var lite inne på samma tema. Och håller inte du med om att det är tråkigt att läsa om samma sak hela tiden? Därför ska jag försöka mig på att vara lite originell (hahaha ...) och komma på något nytt! Då hade du väl blivit glad?
 
 
Med risk för att låta klyschig, är jag faktiskt beroende av älsklingen. Alltså, inte beroende som i att jag inte kan klara mig själv - för det kan jag. Nej, jag menar snarare att jag inte kan tänka mig att vara utan honom. Det är lika jobbigt varje gång vi tvingas vara isär, oavsett hur kort tid det än handlar om. Och så tycker jag om att lyssna på hans röst. Det har jag gjort ända sedan jag hörde den första gången. Jag har kommit på mig själv med att jag behöver höra älsklingen åtminstone någon gång per dag - annars blir jag rastlös. Han är mitt allt. En del av mig. Jag vill inte ha det på något annat sätt. <3
 
Jag säger bara: Josh Groban och Michael Bolton! Jag vet, jag har tjatat om dessa båda herrar så att dina ögon säkert blöder vid det här laget. Sorry. Fast deras fantastiska sångröster är bara för bra för att missa! Jag smälter inombords när jag hör dem. Om jag ändå kunde sjunga som dem!
 
 


Dagens citat:

"Vilken dåre som helst kan veta. Poängen är att förstå."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Getterön

I det här inlägget är det älsklingen som tagit en av bilderna samt stått för filmandet. Jag har fått hans tillåtelse att lägga upp bilden och klippen i inlägget.
 
 
På påskafton i år bestämde vi oss för att ta en tur till Getterön i Varberg och se om vi kunde få syn på några spännande fåglar. Tyvärr blev vädret sämre än vad vi hade räknat med och det var ruskigt kallt. Men vi fick se några fåglar i alla fall och det blev en hel del bilder tagna. Jag bjuder här på ett urval.
 
 
 
Ett par veckor senare gjorde vi ett nytt försök efter jobbet. Älsklingen kom och hämtade upp mig och sen bar det av till Getterön. Denna gång besökte vi Lilla respektive Stora gömslet. Den tisdagskvällen var det riktigt fint väder, fast även då ganska kyligt. Jag tyckte i alla fall att det var en mysig utflykt. Fåglarna bjöd även på lite porr:
 
 
 
Och så fick man lite smygtittartips (som säkert kan vara användbara i framtiden):
 
 
 
Man kan behöva komma ut så här ibland. Bryta vardagslunken och bara vara. På det sättet kan man samla krafter för att orka fortsätta. För min del är det bara bra med sådana här utflykter. Då samlar jag på mig bra minnen och händelser som får mig att må bra. Då kan jag ta fram dessa minnen när jag har sämre dagar och försöka återkalla de positiva känslor som utflykten gav mig.
 


Dagens citat:

"Det har aldrig funnits ett ögonblick, och det kommer aldrig att finnas ett ögonblick, när vi står utan möjlighet att förändra vårt öde."
(Steven Pressfield)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Om partnern var som jag?

Michael Larsen skriver så kloka inlägg. Bland annat skrev han ett inlägg som handlade om ifall man hade tyckt att det varit okej om partnern gjort saker som man själv gör. Exempelvis på vilket sätt man ger kritik, blickar etc.
 
Det är väldigt nyttigt att göra den här tankeleken, för givetvis är det inte alltid som man tänker på hur man själv beter sig - men det är väldigt lätt att haka upp sig på vad ens partner gör eller inte gör. Det är lättare att se andras handlande än sitt eget. Det är lättare att försvara sitt eget handlande än någon annans.
 
Otrohet är ett intressant exempel. Troligtvis skulle många reagera mycket negativt om partnern var otrogen, medan det är helt okej att man själv är det. Oavsett anledning. Där tycker jag att man verkligen borde leka med tanken att rollerna var ombytta; hur skulle man själv ha reagerat om partnern varit otrogen? Även om det sker i hemlighet. "Det man inte vet, tar man ingen skada av." Kanske inte. Men ändå. Faktum kvarstår. Otroheten förekommer. Hur skulle man själv reagerat? För oavsett om det sker öppet eller i hemlighet är det lika illa.
 
 
Det svåra med den här tankeleken är att man antagligen gör vissa saker eller beter sig på ett visst sätt omedvetet. Det har hänt flera gånger att älsklingen gjort mig uppmärksam på vissa saker som jag inte alls varit medveten om att jag gjort. Någon gång har det varit mitt tonfall. I mina egna öron har det låtit normalt. Neutralt. I älsklingens öron händer det att jag istället låtit anklagande. Arg. Irriterad. Givetvis kan sådana saker handla om en ren tolkningsfråga. Mottagaren är kanske på ett visst humör som gör att han/hon tycker sig höra ilska eller irritation i avsändarens röst. Men ändå. Det kan ju samtidigt också vara så att man lät anklagande eller arg utan att egentligen riktigt tänka på det.
 
Det är som sagt nyttigt att göra den här tankeleken. Man får sig en ordentlig tankeställare.
 
 
Dagens citat:

"Att helas kräver mod, och vi alla har mod, även om vi måste gräva lite."
(Tori Amos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 28: Om jag bara fick äta en sak i resten av mitt liv [30 dagar]

Usch, jag har svårt att ens föreställa mig tanken på att bara äta en enda sak i resten av mitt liv. Det måste ju bli så himla tråkigt? Äsch, jag får sluta att tänka så himla realistiskt och faktiskt svara på frågan; vad tycker jag om så himla mycket att jag kan tänka mig att bara äta det i resten av mitt liv? Hmm ...
 
 
Chips och pommes står dessvärre högt upp på denna lista. Fasligt onyttigt, men ack så gott! Jag har tidigare varit ganska beroende av dessa två saker (och är väl det fortfarande till viss del?), men ända sedan jag och älsklingen bestämde oss för att försöka bli lite hälsosammare, har min chipskonsumtion minskat drastiskt. Det är sällan som denna lockelse får komma hem till oss och det är väl på sätt och vis bra. I alla fall om man tänker på hälsan.
 
Choklad i alla dess olika former är också en svaghet jag har och framförallt kladdkaka! Åh, så fruktansvärt gott! När jag var ensam i Köping, hände det på kvällarna när jag kom hem från jobbet att jag snabbt slängde ihop en kladdkaka.


Dagens citat:

"Någon annans handling ska inte bestämma din respons."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Relationers ge och ta

Det här är något som jag har gått och funderat ett tag på. Hur länge ska man ge en ny bekantskap en chans? När är det dags att avsluta en vänskapsrelation? Vad är meningen med olika bekantskaper?
 
Jag tycker mycket om att stifta nya bekantskaper och på det sättet är internet riktigt bra, eftersom man på det sättet ganska enkelt kan komma i kontakt med nya människor. Utan internet hade antagligen jag och älsklingen inte fått kontakt med varandra. Jag är också av den uppfattningen att man inte ska döma ut någon på en gång, utan jag vill gärna ge människor en ärlig chans. Se vad de går för. Men hur länge ska man då ge någon en chans? Vad är rimligt?
 
Efter att jag haft mailkontakt ett tag med en ny bekantskap, pratade jag lite om detta med en vän (dock utan att nämna några detaljer). Utifrån mina beskrivningar och funderingar tyckte min vän att jag borde avsluta den där bekantskapen, eftersom min vän inte ansåg att det gav mig något. I min väns ögon tog det bara av min energi.
 
 
Är det verkligen ett kriterium för en vänskap? Att det måste ge en själv något? Visst, min vän hade rätt. Så långt in i den bekantskapen gav den här kontakten mig ingenting. Däremot tycktes jag ge personen något: någon att prata av sig hos. Därför kände inte jag att det var rätt av mig att bara avsluta vår bekantskap, för jag vet själv hur uppskattat det är att ha någon att prata med.
 
Fast min vän hade också rätt på en annan punkt. Bekantskapen slukade en del energi av mig. Är det då värt att utstå det - när det gäller en person som man knappt känner - bara för att personen behöver någon att prata med? Hur långt är det värt att gå för att ställa upp för någon annan? Hur mycket av sig själv ska man offra?
 
Jag är fortfarande kluven. Visst vill man gärna ha ut något av en relation och i längden kan det vara frustrerande att jämt vara den som ger och ger, utan att få något tillbaka. Men vad exakt är det som man ska få tillbaka? I just det här fallet vet jag faktiskt inte riktigt vad jag förväntar mig av den här bekantskapen. Dock känns det inte som att personen egentligen vill lära känna mig, trots att personen själv säger det. Det är bara jag som ställer frågor. Jag har knappt berättat om mig själv, för det mesta fokuset ligger på personen själv och dennes intresse.
 
Vad är dina tankar om det här?
 
 
Uppdatering: Denna kontakt har redan tagit slut, då personen blockerat mig. Anledningen till blockeringen är för mig oklar.


Dagens citat:

"Det inre ljuset, som skiner fridfullt och tidlöst i hjärtat, är den verklige gurun."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Komplex

Jag är antagligen inte ensam om att ha komplex. Två stora komplex som följt mig genom åren är min mage och - föga förvånande - mina bröst. Eller, snarare bristen på bröst.
 
Under uppväxten fick jag ganska ofta höra kommentarer från de andra i min familj som avsåg min mage. Den vanligaste kommentaren var "När är det beräknat att du ska föda, haha?" Ett oskyldigt skämt från deras sida, men ändå satte det sig djupt hos mig. Visst, min mage putade ut en del (mer än vad den gör nuförtiden), men vad gör det? Jag hade inga åkommor som berodde på min hälsa och framförallt påverkade min mage inte min hälsa negativt. Man måste trots allt tänka på att det finns ganska mycket organ i och kring denna kroppsdel och därför är det naturligt att magen putar och "korvar sig". Det är viktigt att tänka sig för innan man luftar sådana här kommentarer, för i just mitt fall lade det grunden till den ätstörning som jag senare fick. Dessa kommentarer fick mig att känna mig tjock och jag började fundera ut sätt för att gå ned i vikt.
 
 
Med tanke på att både min mamma och min syster är ganska storbystade, kan man tycka att även jag borde ha fått den genen. Men icke. Den genen nobbade mig och jag blev således vad man kallar för "planka". Även detta tyckte de i min familj var väldigt lustigt och väldigt ofta fick jag höra kommentarer även om detta. För att inte visa hur sårande dessa kommentarer var, skrattade jag med. Fast innerst inne började jag avsky mig själv och ville bara gråta. Och inte var det bara hemma som min brist på bröst kommenterades, utan även i skolan fick jag höra ett och annat nedsättande. Vid ett tillfälle blev jag så desperat att jag faktiskt stoppade strumpor i BH:n! Haha! Idag skrattar jag åt det, för det är bara dumt att göra så. Fast då mådde jag så dåligt och ville desperat också vara vacker och snygg. För alla vet ju att stora bröst per automatik innebär skönhet ... Givetvis inte, men det var den bild jag hade. Under flera år gick jag omkring med beslutet om att operera brösten när jag väl blev myndig. Då skulle alla få se att även jag var kvinna! Även jag kunde vara vacker! Tack och lov kom jag på bättre tankar när jag dels läste i tidningar, dels såg på TV om det här med att man faktiskt måste byta ut bröstimplantat med jämna mellanrum eftersom brösten annars kan spricka. Eh ... Tack, men nej tack. Idag är jag tacksam över det beslutet.
 
Idag påverkar komplexen mig på så sätt att jag helst inte vill se mig själv naken. Jag vet att det sårar älsklingen, men tyvärr har dessa komplex rotat sig djupt hos mig. Dock har min underbara älskling hjälpt mig en bit på vägen. För var dag som går blir dessa komplex mindre. Att läsa LCHFingenjören Mys inlägg om komplex fick mig dock att tänka efter. Vilken nytta finns det med att gå runt och - som My beskriver det - slå på sig själv? Istället för att trycka ned mig själv borde jag faktiskt vara glad och nöjd över att min kropp fungerar som den ska och att jag fysiskt sett är frisk. Dessutom finns det en underbar person i mitt liv som älskar mig för den jag är, men också tycker att jag faktiskt är vacker - även när jag är naken! Varför ska jag tycka annorlunda? Varför ska jag hålla på att slå på mig själv?
 
Det kommer inte vara lätt, men från och med nu måste det bli ett slut på det här. Inga fler komplex! Livet är alldeles för kort för att man ska gå och må dåligt på grund av någon kroppsdels utseende.


Dagens citat:

"Vad som görs av kärlek sker alltid bortom gott och ont."
(Friedrich Nietzsche)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Kallelsen (Helena Dahlgren)

Uppläsare: Therese Akraka
 
"På en glest bebodd ö sitter en kvinna med ett litet barn och väntar på att hennes man ska komma hem från hummerfisket. Men dagarna går och han kommer inte. Märkliga rykten om försvunna koltbarn kretsar på den lilla ön och en morgon står hennes man äntligen vid hennes säng. Men är det verkligen han?"
 
 
 
Helena Dahlgrens novell Kallelsen började bra och spännande, men plötsligt blev den mindre och mindre trovärdig. Jag skulle ha föredragit att den var en aning kortare samt att slutet var ett annat. Eftersom jag är rädd för att avslöja för mycket, vågar jag inte gå in på några detaljer. Sammanfattningsvis kan man dock säga att jag blev besviken, med tanke på hur lovande början var.
 
Det här ljudnovellsexemplaret har jag lyssnat på genom Storytel.


Dagens citat:

"Tänk om tankar bara är tankar och försvinner när du slutar tro på dem."
(Tomas Lydahl)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att leva med ätstörning

När jag i höstas läste Linn Strömbergs inlägg om hennes ätstörning, rös jag i hela kroppen av igenkännande. I varje fall vad gäller tankarna och "ätstörningens röst". Jag vill kunna skriva att jag är glad över att ha blivit fri från det, men att göra det vore lögn. När jag har mina bra dagar och är glad är allt nästan bra (även om det finns bra dagar då jag behöver kämpa), men det är främst när jag har mina dåliga dagar - när jag är ledsen, stressad eller i övrigt befinner mig i depressionens mörker - som jag är tillbaka på ruta ett. Det är då jag aktivt måste kämpa för att inte trilla dit igen. Antagligen kommer jag behöva kämpa mot det här hela livet.
 
Som jag har sagt flera gånger tidigare gick det aldrig så långt för mig som det gjorde för exempelvis Linn. Fast det var ren tur. Om det inte hade varit för min underbara älskling hade det antagligen kunnat gå ganska illa för mig. Det var han som uppmärksammade mig och stoppade mig från att fortsätta. Ganska länge efter det höll han koll på mig. Han stöttade mig. Att tänka tillbaka på hur nära jag var att falla över kanten är lite läskigt.
 
 
 
Hur är det då under mina dåliga dagar, när ätstörningens röst gör sig hörd? Jag kallar det för röst, fast egentligen är det mer som en känsla av självklarhet som plötsligt dyker upp i huvudet. När jag är stressad kan jag plötsligt börja tänka tankar som Jag kommer må bättre om jag hoppar över middagen idag eller Det skadar inte att strunta i maten idag, för jag har ändå mycket fett på magen och låren eller varför inte den klassiska Jag kommer bli snyggare och vackrare om jag går ned lite till i vikt. Just det här med att försöka vara snygg har varit ett stort komplex för mig, eftersom jag aldrig har ansetts vara snygg eller vacker (tills jag träffade älsklingen). Förutom det händer det också att jag tänker att jag ska använda svält som en bestraffning. Fast inte mot mig. Mot andra. Om jag exempelvis blivit arg på älsklingen för något han gjort eller sagt (spelar ingen roll om det är en liten skitsak), kan jag plötsligt tänka att jag minsann ska straffa honom genom att inte äta något den kommande dagen eller de kommande dagarna.
 
Ha! Den enda skada älsklingen skulle ta av det, är att han skulle bli ledsen för att jag gör så mot mig själv. Den som tar störst skada är givetvis jag själv. Det är min kropp som kommer bli bestraffad. Det är mina organ som riskerar att slås ut. Fast den logiken finns inte när ätstörningens röst gör sig hörd. Den överröstar allt förnuft. Kväver all logik. Nu har jag lättare för att sekunden senare (när tanken väl har landat och gjort sig hörd) tänka ett varv till och inse vad det är jag håller på med. Nej, jag ska inte hoppa över någon middag. Nej, jag ska inte börja mixtra med maten. Jag vet vad konsekvenserna kan bli och jag vill inte hamna där.
 
När älsklingen fick stopp på mitt beteende (2009 eller 2010), hade jag börjat träna allt mer intensivt med Wii Fit. På den tiden fanns det inget gym som jag kunde gå till och tur är väl det. Istället ägnade jag timmar - varje dag - åt att gå igenom så gott som samtliga övningar på Wii Fit, bortsett från yogan. Där blev det bara en och annan övning. Jag blev besatt av att träna bort så många kalorier som möjligt och om jag inte lyckades någon dag med detta, kunde jag bli väldigt arg på mig själv och bestraffa mig genom att äta mindre den dagen. Givetvis kunde jag inte strunta helt i maten, för jag ville inte att älsklingen skulle märka det. Egentligen orkade jag inte träna över en timme varje dag, men jag tvingade mig till det. Vill man vara fin får man lida pin.
 
Jag och mina nyfunna vänner vid Åkulla bokskogar sommaren 2014. Eller, det är nog mer riktigt att säga att de var mer intresserade av att provsmaka mig än att bli mina vänner ...
 
När jag blev medlem hos Strandhälsan tränade jag till en början ganska många pass i veckan och försökte gå ned åtminstone en gång i veckan till gymmet för att springa och träna med annat. Efter ett tag började jag märka hur ätstörningens röst började smyga sig in i mina tankar mer och mer. Genom att träna mer skulle jag kunna få den där snygga kroppen som alla tjejer vill ha. Som alla andra tycker är vackra. Jag skulle kunna bli en snyggare fru åt älsklingen, för visst skulle han bli gladare över det? Han skulle såklart förstå att jag gör det för hans skull och bli glad för att jag anstränger mig så för honom. Passen började mer och mer bli lite av ett tvång. Därför drog jag ned på dem. Jag har börjat gilla att träna, men det ska inte bli till priset av att jag förlorar mig själv. Jag måste ta hand om min kropp. Inte förstöra och bryta ned den. För mig är det viktigt att träningen källs rolig. Inte som ett måste.
 
Det blev ett långt inlägg, men jag ville försöka förklara hur det kan vara att vara drabbad. Kanske blev det inte så djupgående som jag hade hoppats på, men jag hoppas i alla fall att budskapet gick fram. Det gör ont i mig att tänka på alla de - både män och kvinnor - som går runt med sådana här tankar och beteenden. Till vilken nytta skadar vi oss själva?! Inte blir vi lyckligare. Snarare tvärtom.
 
Om du har en närstående som lider av en ätstörning, är mitt råd att du antingen söker professionell hjälp åt personen eller i varje fall försiktigt pratar om situationen med denne. Det kommer inte hjälpa att du tjatar eller enhälligt bestämmer vad personen ska göra. Sådant kan bara förvärra. Det gjorde det för mig.
 
Bland annat kan man besöka Riksföreningen mot ätstörningar: www.abkontakt.se och där få råd och vägledning.


Dagens citat:

"Ingen annan kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det."
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 27: Det dummaste jag gjort [30 dagar]

Det är alltid lika kul när man kan tolka ett påstående på olika sätt. Antingen kan jag ta en händelse då jag var elak mot någon eller när jag bara var klantig. Hmm ...
 
 
Jag har en tämligen kort stubin och det krävs således inte alltför mycket för att reta upp mig. När jag var liten var denna stubin ännu kortare, så när jag och min syster bråkade (eller när hon bara gjorde/sade något som retade upp mig) hände det att jag bet henne. Våra föräldrar skällde ut mig varje gång de tog mig på bar gärning eller de gånger då min syster berättade det för dem. På den tiden förstod jag inte faran med att bitas, trots att mina föräldrar gång på gång försökte förklara det för mig. Vilken tur att jag växte ifrån detta elaka beteende!
 
Klumpig/klantig är jag för jämnan, så det är svårt att plocka ut en specifik händelse.


Dagens citat:

"Frid innebär inte att vara någonstans där det inte finns oljud, problem eller hårt arbete – det innebär att vara mitt upp i allt detta och ändå känna frid i hjärtat."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att gå från negativa tankar till positiva

Cecilia Kärvegård menar att det är inte svårare att tänka positiva tankar än negativa - däremot handlar det om vad man är van vid. Så har jag inte riktigt tänkt på saken, men jag måste erkänna att det låter logiskt. Mitt mål ska därför inte längre vara att försöka tänka positivt, utan att ändra mina tankevanor!
 
Ett tips på hur man går till väga, skriver Cecilia om i det här inlägget. Tipset går ut på att man ska skriva upp saker man gjort som fått en att må bra och bli glad och vad man kände när man gjort dessa saker. Ungefär det upplägget hade jag ett tag när det gällde min ångest och jag försökte komma fram till i vilka situationer jag fick ångest och vad som orsakat det. Då skrev jag ned vilken dag det hände, hur jag kände och vad jag gjorde i samband med att ångesten kom (såg jag på TV? Läste jag? Vad tänkte jag för tankar? etc.). På så sätt gjorde det lättare för mig att kartlägga min ångest och det dåliga måendet.
 
Östra stranden i Halmstad.
 
Därför är jag övertygad om att Cecilias tips kommer fungera - bara man tar sig tid. Det är lätt att tro att förändringen kommer på en gång, men man måste vara beredd på att det tar tid och vara beredd på att lägga ned den tiden. Jag ska försöka göra detta till en daglig vana, eller åtminstone försöka göra det så ofta jag kan. Och det spelar ingen roll hur "liten" saken än var - allt som jag gör och som får mig att bli glad och må bra är värda att skrivas upp! Jag måste också komma ihåg att oftare läsa mina listor över vad som gör mig glad och vad jag är tacksam över. Kanske kan tågresan hem från jobbet (som dessvärre är enbart ca 15 minuter) vara ett bra tillfälle att göra det.


Dagens citat:

"Det finns varken dåtid eller framtid. Det finns bara nu. I går var nu när du upplevde det, och i morgon kommer också att vara nu när du upplever det."
(Ramana Maharshi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Stötta någon som inte vill ha hjälp?

När mina nära och kära mår dåligt, brukar jag försöka att finnas där för dem. Göra vad jag kan för att de ska må bra igen. Det är inte alltid som jag vet vad jag ska säga eller göra (tyvärr händer det att jag säger korkade saker), men jag gör i alla fall mitt bästa. Men hur ska man göra när den man försöker hjälpa, gör dumma saker för att orka med vardagen och som uppenbart visar att han/hon inte vill ha hjälp?
 
För en tid sedan hamnade jag själv i just en sådan situation och försökte förtvivlat komma på hur jag skulle bära mig åt för att hjälpa. Det skar i hjärtat av att höra vad personen gjorde för att orka med sin vardag. Därför började jag med att "läxa upp" genom att säga saker i stil med att personen visste väl att sådant inte är bra att hålla på med, inget blir bättre i längden av att hålla på så etc. Ganska snart märkte jag att personen tycktes - av förklarliga skäl - bli irriterad på mig, så jag slutade med min predikan. Det sista jag ville var att bli ovän med min vän.
 
Fast hur skulle jag då bära mig åt? Jag försökte att inte predika eller läxa upp, men det var svårt att bara se på när personen gjorde så mot sig själv och hela tiden tycktes slänga tillbaka min hjälp i ansiktet på mig. Personen verkade inte vilja må bättre. Jag blev förtvivlad.
 
 
 
Jag vet av egen erfarenhet att när man mår dåligt, kan det vara svårt att lyssna på andra och ta till sig det de säger. När jag mådde som sämst hade jag problem med det. Nu i efterhand skäms jag för hur jag behandlade älsklingen när han gjorde vad han kunde för att få mig att må bättre. Med andra ord vet jag hur det är, men att vara närstående till någon som mår dåligt är inte lätt.
 
Man har rätt att känna som man gör och det är klart att man ska få chansen att må dåligt eller sörja. Åtminstone ett tag. Dock är det viktigt att försöka ta sig ur det innan man fastnar. För om man fastnar - vilket jag dessvärre gjorde - kan det dåliga måendet bli en vana och den onda spiralen fortsätter. Till slut kan det vara svårt att ta sig ur det. Jag jobbar allt vad jag kan på att bryta de vanor som uppstod när jag mådde som värst.
 
 
Men hur ska man bära sig åt för att hjälpa någon som mår dåligt och som inte verkar vilja ha hjälp? Att ge hjälp till någon som inte vill ha den går tyvärr inte. Personen måste själv vilja ha hjälp och vilja må bättre. Jag lärde mig dock att det man kan göra är att gång på gång visa att man finns där för personen - oavsett vad. Visa att man bryr sig. Fråga hur personen mår. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Då kan man kanske bryta sig igenom skalet och till slut kunna ge personen den hjälp som personen behöver.
 
Jag säger kanske, för allt är individuellt. Allt beror på från person till person. Jag säger inte heller att detta är en absolut sanning, utan detta är enbart min egen erfarenhet.
 
Har du varit med om en sådan här situation? Vilka erfarenheter har du?


Dagens citat:

"Galen är den som anser sig klok och tror att de dumma inte når upp till hans nivå."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!