Daisypath Anniversary tickers

Four: En Divergent-samling (Veronica Roth)

"Four presenterar fyra nya noveller ur Divergent-trilogins värld. Var och en av dessa - Falangbytaren, Kandidaten, Sonen och Förrädaren - utforskar Veronica Roths dystopiska framtid genom ögonen på den mystiske, karismatiske Tobias Eaton, även kallad »Four«.

I dessa berättelser avslöjas tidigare okända aspekter av Fours personlighet, historia och relationer.

Boken innehåller också tre exklusiva, tidigare opublicerade scener ur Divergent -trilogin."
 
 
 
Om man gillade Four i Divergent-serien, kommer man garanterat tycka om Four: En Divergent-samling. Jag tyckte om att få lära känna Four lite bättre och även få inblick i hur hans initiering gick till. Tydligen började Veronica Roth att skriva Divergent ur Tobias/Fours perspektiv, men jag tycker att det var bättre att den skrevs ur Tris' synvinkel. Däremot var den här boken ett bra komplement och passar att läsas efter de andra böckerna i serien.
 
Veronica Roth skriver på samma trollbindande sätt i den här boken som i de andra i serien. Med andra ord var det svårt att lägga ifrån mig boken. Jag hade gärna läst fler noveller om Four!
 
Det här exemplaret har jag fått.


Dagens citat:

"Hänge dig till det som är. Släpp det som har varit. Ha tro till det som kommer."
(Sonia Ricotti)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 26: En sak jag skulle vilja uppleva igen [30 dagar]

Oj ... Jag måste erkänna att det här var knepigt. Givetvis finns det några saker här i livet som jag upplevt och som är så där fantastiska just första gången man upplever det. Att uppleva vissa saker för andra eller tredje gången blir inte riktigt samma sak.
 
 
En sak som jag skulle vilja uppleva igen är första mötet med älsklingen och den första förälskelsen som följde. Den dagen för cirka sju och ett halvt år sedan, när jag klev av tåget i Läggesta (efter en tågförsening på cirka två timmar) och blev mött av älsklingen på perrongen - det går inte att beskriva känslan. Inte heller den helgen då vi umgicks för första gången - efter att ha haft mail- och chattkontakt i ungefär två år. Visst kan man locka fram känslan som man hade under den första förälskelsetiden i förhållandet, men det blir ändå inte riktigt samma sak som när man upplevde det för första gången. När allt var så nytt. När man inte riktigt kände varandra. Fast jag är såklart glad över att vi har hållit ihop så här länge och att vår kärlek djupnat under alla dessa år. <3
 
Något annat som jag skulle vilja uppleva igen är att läsa böckerna i Suzanne Collins "Hungerspelen"-trilogi. Jösses vilken upplevelse det var att läsa dem! :-D


Dagens citat:

"Slösa inte din tid med att jaga fjärilar. Sköt om din trädgård, så kommer fjärilarna till dig."
(Mario Quintana)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Vilka hälsningar ska man skriva när man signerar?



Dagens citat:

"Gör vad du kan – och uppgiften skall vila lätt i din hand, så lätt att du med förväntan sträcker dig mot det svårare prov som kan följa."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mer spännande än så här blir det inte ...

Jag brukar inte tacka nej till lite spänning i vardagen. Nåväl, åtminstone lagom mycket spänning. En självparkerande bil är lite för mycket spänning för min smak. Hur som helst, det blev en riktig rysare hemma efter senaste gången då jag gav blod. Som ersättning valde jag nämligen två Triss-lotter och så här såg det ut när jag skrapat första lotten:
 
 
 
Ja, jag kom på efteråt att jag kanske skulle ta bild på den spännande händelsen, det är därför jag håller för mitt finger - för att bevara lite spänning. Dock blev resultatet följande:
 
 
 
Snopet, eller hur? Men men, jag hade ju ytterligare en lott! Woho, kanske kunde jag ha större tur här? Jag skrapade och skrapade, tills det såg ur så här:
 
 
 
Vad spännande! Tänk så blir det en storvinst? Haha, vem försöker jag lura? Jag har aldrig tur i spel eller liknande och därför såg det ut så här när de sista rutorna var skrapade:
 
 
 
Aja, det var kul så länge det varade! ;-)


Dagens citat:

"Alla vackra former i denna värld genomgår förändring. Ingenting är stabilt. För varje ögonblick förändras vår verklighet."
(Radhanath Swami)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 25: Fem saker jag blir irriterad på [30 dagar]

Nu försöker jag förvisso lära mig att inte hänga upp mig på negativa saker i livet, utan försöka fokusera på allt det positiva. Men här kommer i alla fall fem saker som jag kan irritera mig på.
 
Smaskande
Jag ryser av obehag varje gång jag hör någon smaska medan denne äter. I mina öron är det hemskt att lyssna på och oftast brukar jag inte kunna koncentrera mig på något annat än detta läte. Jag menar, hur svårt kan det vara att äta med stängd mun?
 
Att inte bli utsläppt när man ska kliva av tåget
Jag förstår inte hur svårt det kan vara att ställa sig så pass mycket åt sidan att man lämnar gott om utrymme för de personer som ska kliva av ett tåg? Och då menar jag inte - så som de brukar göra i Varberg på morgnarna - att man lämnar utrymmet mitt framför en bänk eller annat hinder, men sedan inte gör plats så att de avstigande kan lämna perrongen. Det har hänt mig några gånger och varje gång jag försöker ta mig igenom muren av människor, blir de alltid lika förvånade och/eller arga. Varför är det så svårt att vänta på att de som stiger av tåget har stigit av? Så bråttom kan man ändå inte ha. Tågpersonalen signalerar ju inte för avfärd förrän alla har kommit ombord.
 
 
 
Barnvagnar i bredd
Visst kan jag tänka mig att det kan vara svårt att flytta en barnvagn hur som helst, men måste man verkligen gå flera barnvagnar i bredd när man får möte på en trottoar? Varför ska den barnvagnslöse behöva kliva ut på gatan?
 
"Du är för smal"
Ja, jag har nog tjatat om det här några gånger, men jag blir lika irriterad varje gång det händer. Varför känner folk - både de man känner och okända? - att de måste tala om för mig att jag behöver gå upp i vikt eftersom jag är så och/eller för smal? Och det är inte bara mig det gäller. Det tycks vara allmänt okej för andra att påpeka för smala personer att de är just smala, men det är knappt någon som får för sig att säga något liknande till en person som är kraftig eller överviktig. Varför? Märk dock att jag säger att det är knappt någon som säger så till större personer, för jag vet mycket väl att även kraftiga/överviktiga personer får utstå en del glåpord - framförallt som barn. På senare tid har jag ofta fått höra att jag skulle må bättre av att gå upp några kilo i vikt. Jaha, hur kan dessa personer komma fram till den slutsatsen? Jag menar, med tanke på att de i övrigt inte vet något om mitt hälsotillstånd? 
 
Att dialekten definierar vem jag är
Jag är född och uppvuxen i Skåne, men dessvärre talar jag ingen bred skånska som mina föräldrar och min syster gör. Det vet jag. Det har jag nämligen fått höra var och varannan dag under uppväxten och då gillade mina nära och kära att dra slutsatsen att jag inte var en riktig skåning. Någon granne undrade till och med om jag var adopterad ... När jag sedan flyttade ifrån Skåne var det tydligen ännu roligare att påpeka bristen på min skånska dialekt, för det och det faktum att jag flyttat från Skåne visade tydligen ännu tydligare att jag aldrig varit någon riktig skåning. Visst, för mig spelar det egentligen ingen roll hur jag pratar, för jag är fortfarande den jag är - med eller utan någon särskild dialekt. Vad som dock "stör" mig, är att jag alltid har fått uppfattningen att mina nära och kära inte tycker att jag duger. Att jag inte är tillräckligt bra just på grund av bristen på min skånska dialekt. Det sårar faktiskt ganska mycket och det är nog därför som just dialektfrågan har blivit ett känsligt ämne för mig. Framförallt om det kommer från mina nära och kära. Man kan ju tycka att de borde inse att jag vid det här laget har förstått vad de tycker om min brist på skånska, men tydligen har jag inte förstått hur roligt det är för dem att närsomhelst kunna använda det mot mig. Vad spelar det egentligen för någon roll hur en människa pratar? Att jag inte har någon särskild dialekt gör väl inte mig till en sämre människa, eller?
 
 

Dagens citat:

"Jag förstod inte att det var emot lagen att hitta på en historia och ljuga för polisen."
(Göran Rasmussen, svensk turist i Thailand)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Min drivkraft?

För ett tag sedan funderade Jonna Jinton kring det här med drivkraft - varför man gör det man gör. Det var intressant att läsa om hennes drivkraft och givetvis började jag själv fundera på vilka drivkrafter jag har.
 
Jag har några gånger fått frågan hur jag orkar fortsätta kämpa mot min depression och försöka bli glad igen. Är det inte jobbigt att kämpa? Vore det inte lättare att bara ge upp? Jo, det är skitjobbigt att kämpa och både en och två gånger har jag känt mig frestad att faktiskt ge upp. Fast så fort den tanken/känslan har dykt upp, har jag genast fått dåligt samvete. Hur skulle jag kunna göra så mot älsklingen och djuren? Hur skulle jag kunna utsätta dem för det som ett "ge upp" innebär? Svaret är enkelt. Det kan jag inte. Så just när det gäller mitt mående är det just älsklingen och djuren som är min drivkraft. Det är dessa jag lever tillsammans med och de förtjänar mer än att jag ska ge upp. Därför plockar jag ihop mig igen gång på gång och gör vad jag kan för att bli glad igen. För deras skull, men även för min. Jag förtjänar att få må bra igen. Det gör vi alla.
 
 
 
Innebär detta då att jag skulle ha gett upp om inte älsklingen och djuren funnits i mitt liv? Kanske. Det beror på hur mitt liv hade sett ut då. På högstadiet hade jag ju tankar på att ta mitt liv flera gånger och vid åtminstone ett tillfälle gick jag ned till en - på den tiden - ganska tungt trafikerad väg i närheten av där jag bodde och stod vid vägrenen. Beredd på att slänga mig ut framför första bästa långtradare. Den gången hindrades jag av tanken på Jocke och av förhoppningen att det nog skulle bli bättre till slut. Jag skulle inte leva i ett helvete i hela mitt liv. Fast framförallt var det för Jockes skull som jag vände om och gick hem igen. Jag kunde inte lämna Jocke. Han och jag hade ett obeskrivligt förhållande som inte liknar något annat jag haft, bortsett från mitt och älsklingens. Det var min starka kärlek till Jocke som fick mig att gå hem igen den där kvällen.
 
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att trots att livet antagligen känns skit och eländigt - att det inte finns en enda sak som är värd att leva för, ska man försöka tänka ett varv till. Även om man själv inte bryr sig vad som händer med en, kanske det finns någon eller några som faktiskt gör det? Syskon? Föräldrar? Partner? Vänner? Husdjur? Är det verkligen rätt mot denne/dessa att ge upp? Vad skulle ditt "ge upp" innebära för dem? Om vi säger att jag den kvällen som jag beskrev ovan, faktiskt hade kastat mig ut på den där vägen framför en långtradare - vad skulle det inneburit för min familj? Mina föräldrar skulle ha förlorat en dotter och min syster skulle ha förlorat en syster. Visst, sorg mattas ut med tiden (även om den kanske aldrig helt försvinner) och de skulle säkert ha fortsatt med sina liv, men faktum kvarstår. De skulle ha förlorat en familjemedlem och en sådan sorg och saknad är obeskrivlig. Hade jag verkligen velat utsätta dem för det? Skulle jag själv ha velat bli utsatt för det - om vi säger att det istället var min syster som tagit sitt liv? Att tänka ett varv till kan ge en andra perspektiv på saker och ting. Framförallt om man ställer sig frågan "Hade jag velat uppleva det som jag är beredd att utsätta den och den för?" Kanske finns det något annat - exempelvis ett intresse - i ens liv som faktiskt kan ge en glädje. Som kan skänka tröst. Bara man väljer att öppet se på sitt liv, kan man faktiskt hitta någonting.
 
 
 
En annan drivkraft som jag har, har att göra med mitt skrivande. Jag har alltid älskat att skriva och såg det därför förr som en självklarhet att också göra det. När jag var yngre bekymrade jag mig aldrig för om det jag skrev var tillräckligt bra eller om något förlag skulle vara villig att vilja ge ut det. Sådana orosmoln kom senare och det är dessa orosmoln som emellanåt - till viss del - fått mig att ta paus i mitt skrivande. Varför ska jag fortsätta att skriva om det ändå inte finns något förlag som vill ge ut det? Hur kan jag ens för ett ögonblick tro att jag har en chans i jämförelse med alla dessa fantastiskt duktiga människor som skriver fruktansvärt bra böcker?
 
Nu ska jag tänka efter - tänka ett varv till så att säga. Varför började jag skriva? Var det för att bli en stor och känd författare och tjäna ofantliga summor? Nej. Jag har skrivit så länge jag kan minnas (åtminstone sedan jag lärde mig att skriva) och jag började för att jag tycker om att skapa berättelser. Eller, oftast känner jag inte att det är jag som skapar mina berättelser, utan att jag är mer ett verktyg. Berättelsen finns redan där. Jag hjälper bara till att visa den för omvärlden. Klä den med ord. Det är därför som mitt skrivande många gånger brukar gå lite av sig själv - berättelsen finns ju redan där! Dessutom är det en form av terapi för mig att skriva. På det sättet kan jag få ur mig tankar och känslor, så att jag kan lägga det bakom mig och gå vidare. Få utlopp för sådant jag känner och tänker.
 
Jaha, vad spelar det då för roll om det inte finns något förlag som vill ge ut det jag skriver? Jag kan ju ändå fortsätta att skapa och klä berättelser med ord. Visst är det roligt (och även läskigt!) om andra vill läsa det jag skriver, men just den biten kan man lösa även utan förlag. Inte sant? Om jag tycker om att skriva finns det ingen anledning att inte göra det.
 
Vad har du för drivkrafter till det du gör? :-)


Dagens citat:

"Om du lever i rädsla för framtiden på grund av vad som hände i det förflutna, kommer du att förlora det du har i nuet."
(Nishan Panwar)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

När man verkligen behövs

Jag har sedan december 2008 varit en stolt blodgivare. Lite mer än sju år sedan. Tänk vad tiden går fort! Jag har inte ångrat mitt beslut en enda sekund. Däremot ångrar jag att jag inte började ge blod så snart jag fyllt 18 år. Det tog mig lite mer än ett år innan jag kom till skott och skrev in mig på Malmödroppen (som då fanns på UMAS). Jag förstod aldrig hur viktigt mitt blod var.
 
I samband med att min pappa drabbades av cancer, behövde han en blodtransfusion (totalt två påsar blod = 9 dl). Efter det har han varit innerligt tacksam över att vi blodgivare finns. Vad skulle hänt om det inte hade funnits några blodgivare? På Geblod.nu kan du läsa om fler situationer då blodgivningen har räddat liv.
 
 
 
Idag är vi cirka 380.000 st registrerade blodgivare, varav ungefär 220.000 st är aktiva blodgivare (d.v.s. som ger blod minst en gång per år). Jag hittade dessa siffror här. Det  kan tyckas som att det är många och det är det i och för sig. Fast ännu är vi för få blodgivare;
 
"Sverige är självförsörjande på blodkomponenter, men fördelningen av blodet över tid och plats är ibland ojämn. Det innebär risk för blodbrist, ofta i storstadsområdena där den högspecialiserade vården finns. Vid blodbrist hjälper blodcentralerna varandra. Därför finns det alltid blod till de patienter som behöver blodtransfusioner akut." (citatet är hämtat från samma sida som länkats ovan)
 
Min blodgrupp tillhör landets vanligaste (se info här). Därför var det lite förvånande för mig när jag fick det här mailet samt ett flertal sms med samma innebörd:
 
 
Nu vet jag ju att det beror på att fördelningen av blodet är lite ojämn, men i mina ögon ska det inte behöva förekomma blodbrist. Framförallt inte när det gäller en av landets vanligaste blodgrupper. I min värld talar det sitt allra tydligaste språk; vi behöver bli fler aktiva blodgivare.
 
Om man är tillräckligt frisk och uppfyller de övriga kriterierna för att bli blodgivare, anser inte jag att det finns någon anledning att inte vara blodgivare. Inte ens om man har sprutskräck (vilket jag till viss del haft). Om man har sprutskräck är det bara att säga det till personalen, för då kommer de göra sitt bästa för att hjälpa till att lindra denna skräck. Jag själv är extremt känslig för blod, sår etc. Jag klarar inte av att prata om sådant än mindre se. Om vi ser filmer/serier där det förekommer blod eller liknande, måste jag titta bort och så får älsklingen säga till när det är över. Annars mår jag fysiskt dåligt och riskerar även att svimma (vilket jag höll på att göra under min första eller andra blodgivning i Malmö då jag råkade se på slangen när blodet tappades ut). Ändå tar jag mig tiden (för det tar knappt någon tid alls!) och ger blod. Jag väljer att titta på något helt annat när jag ger blod. Oftast finns det en TV som är igång. I och med att jag inte tittar vare sig när de sticker in nålen i armen eller på slangen och den lilla apparaten under tiden som blodet tappas, går det bra. Utöver denna känslighet, har jag en form av sjukhusskräck. Jag har verkligen svårt för att självmant gå till sjukhus, vårdcentraler etc. Jag undviker det om jag kan. Ändå går jag till blodcentralen på sjukhuset var fjärde månad. Om jag kan, kan du.
 
Varje påse blod behövs. Den mängden kan var och en undvara. Tillsammans kan dessa påsar rädda liv. Kanske kommer du själv eller någon av dina nära och kära behöva akut blodtransfusion. Skulle du inte vilja att det finns blod då?
 
Jag väljer att rädda liv. Gör du?


Dagens citat:

"Absolut perfektion är här och nu, inte i någon framtid, varken närbelägen eller avlägsen."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Drakarnas dans (Gerorge R.R. Martin)

Drakarnas dans är fortsättningen på Kråkornas fest och därmed femte delen av serien Sagan om is och eld. Med anledning av det finns det risk för att spoilers kan förekomma i inlägget.
 
Uppläsare: Harald Leander
 
"De sju konungarikenas framtid är osäker. Det jäser överallt i Västeros. I öster regerar Daenerys Targaryen, hennes många fiender är villiga att riskera allt för att oskadliggöra henne och hennes tre drakar. Men en ung man beger sig frivilligt iväg för att söka upp henne av helt andra skäl. Samtidigt tvingas Tyrion Lannister att fly med ett pris på sitt huvud, och det märkliga sällskap som blir hans allierade är inte vad de utger sig för att vara.

Intriger och förräderi, maktspel och ond bråd död är ständigt närvarande. Fredlösa och präster, riddare och soldater, ädlingar och slavar, ingen går säker, ingen slipper undan. Många kommer att gå under, andra växer sig starkare i skuggan av mörkret. I tider av omvälvande förändring för ödets vindar och kampen om tronen dem samman till den mäktigaste dansen på liv och död som någonsin skådats."
 
 
 
I Drakarnas dans märker man - ifall man har sett TV-serien först såsom jag har gjort - att TV-serien skiljer sig ganska mycket från boken. Nu fanns det inte särskilt många likheter längre. Framförallt finns det en, i mina ögon, viktig intrig i femte boken som försvunnit i filmatiseringen. Det ska därför bli intressant att se hur de får ihop det i TV-serien och hur det slutet kommer skilja sig från det slut som George R.R. Martin kommer skriva.
 
Utöver det tycker jag att Drakarnas dans är bättre än Kråkornas fest, i och med att det är mindre utfyllnad i den femte boken. Det var i alla fall så jag upplevde det och nu kändes det som var utfyllnad mer relevant än i den fjärde boken. Dock hade jag önskat att det var färre namn- och släktvapensuppräkningar. Efter fem böcker blir det ganska irriterande - och särskilt då uppräknandet sker i tid och otid i varje bok - för jag kommer ändå aldrig minnas alla detaljer. Åtminstone inte när det gäller birollerna.
 
Som helhet är serien Sagan om is och eld underhållande att lyssna på. Jag ser fram emot de två kommande delarna.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lånat på Falkenbergs bibliotek.


Dagens citat:

"Vänd dig till din själ för svaren."
(Johnny Rivers)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 24: Mina intressen [30 dagar]

Känns som att jag redan har skrivit en massa om mina intressen, men för det fall du har missat det kommer här en påminnelse.
 
Så länge jag kan minnas har jag älskat att både läsa och skriva. Så snart jag lärde mig att skriva, tog jag en bunt pappersark från skrivaren vi hade hemma, vek dem på mitten och häftade ihop dem. Därefter skrev jag mina egna berättelser. Innan jag kunde läsa, tog jag min systers böcker och bläddrade i dem under tiden som jag hittade på mina egna berättelser som jag tyckte stämde överens med bokens titel (min syster hade sagt vad böckerna hette) samt bilden på omslaget. Så snart jag lärt mig läsa lånade jag tonvis med böcker på biblioteket och läste så att nästan ögonen blödde.
 
 
Jag har också alltid älskat att vara ute i naturen och har passat på att vara det så snart tillfälle getts. Vet inte om det egentligen kan räknas som ett intresse? Hmm ... Kan alltid binda ihop det med mitt intresse för djur! Man brukar ju kunna se djur när man är ute i naturen. Ha! Där slog jag två flugor i en smäll. ;-)
 
I samband med att jag och älsklingen blev tillsammans, upptäckte jag hur kul jag tyckte det var att både baka och laga mat och jag började baka så ofta jag fick chansen (det vill säga i princip varje dag). Nuförtiden blir det inte lika mycket bakande, fast jag försöker att baka sockerfritt så ofta jag orkar och hinner. Matlagning blir det mest på helgerna för min del, då det oftast är älsklingen som ordnar med maten på vardagarna eftersom han vanligtvis kommer hem före mig.
 
På senare tid har jag insett att jag gillar att fotografera och jag har som mål under 2016 att bli bättre på just detta. Dock har jag inte hunnit förkovra mig i ämnet än, men det återstår ganska många månader innan det åter är dags att gå in i ett nytt år.
 
Träning har också blivit ett av mina intressen sedan januari 2015. Framförallt är det zumba-passen som jag har i åtanke, men Strandhälsans cirkelpass är också trevliga och utmanande! Man fylls av en så härlig känsla när passet väl är slut. Lite beroendeframkallande om jag får erkänna det själv. ;-)


Dagens citat:

"Det förflutna kan inte ändras, glömmas, redigeras eller raderas. Det kan bara accepteras."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bilen som parkerar själv

För ungefär en månad sedan köpte vi en ny bil - Renault Kadjar (uttalas Kadjaaar - med en nypa snobberi i rösten för bästa resultat) - som är mer miljövänlig och billigare i längden. Vad jag dock inte är så förtjust i är att det är en massa teknik i vår nya bil. Jag som tyckte att vår gamla bil var tillräckligt komplicerad rent tekniskt (och det var en Peugeot 407 sw), blir alldeles yr vid blotta tanken. Älsklingen däremot är lika förtjust som ett barn på julafton.
 
Strax efter att bilen fått komma hem till oss, tog vi med den på en långtur ned till Skåne för att träffa mina föräldrar. När vi skulle parkera nere hos dem, ville älsklingen testa bilens parkeringsfunktion eftersom han läst på nätet och sett klipp på att bilen kan fickparkera själv. Happ, sagt och gjort testade vi och jag höll på att svimma av! Fy vad läskigt! Bilen styrde sig själv. Det enda älsklingen behövde göra var att först åka förbi parkeringsfickan och sedan växla, bromsa och gasa. Just då hade jag inte sinnesnärvaro nog för att filma det hela, så vi gjorde om det hela borta vid Klitterbadet i Falkenberg helgen efter:
 
 
Jag vet inte om det är bra eller dåligt att bilarna blir smartare hela tiden ... Kanske är vi inte så långt ifrån ett scenario där maskinerna startar krig mot oss? Hu!


Dagens citat:

"Kärlek är evig förlåtelse."
(Anandamayi Ma)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dags att byta böcker igen!

Så var det äntligen den här tiden på året igen - Stora bokbytardagen! Den 16 maj i år smäller det. Dessvärre var det inget bokbyte i Falkenberg förra året och eftersom jag och älsklingen inte hade vägarna förbi vare sig Varberg eller Halmstad, blev det inget bokbyte för mig. "Skönt det", tänkte antagligen älsklingen. Men i år! Då du. Eftersom den 16 maj infaller en måndag i år, ska jag ta en sväng förbi biblioteket i Varberg under lunchen och se vad för roligheter som finns där. 2014 fick jag med mig följande byte från bokbytardagen:
 
 
Jag tycker att idén är riktigt bra. På det här sättet kan man dela med sig av böcker som man kanske inte längre vill ha i sin hylla och samtidigt få en annan bok att läsa istället. Jag har en kartong här hemma med några böcker som mer än gärna vill få nytt/nya hem.
 
Vad tycker du om bokbytardagen? Planerar du att byta bort någon bok?


Dagens citat:

"Mirakel börjar hända när du skänker lika mycket energi till dina drömmar som du gör till din rädsla."
(Richard Wilkins)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 23: Om jag var miljonär [30 dagar]

If I was a rich girl...
 
Ja, då hade mitt liv antagligen sett annorlunda ut. Kanske skulle jag sluta jobba. Eller, jag skulle nog i varje fall sluta jobba på mitt nuvarande jobb och istället försöka få ett jobb som jag skulle trivas med och där jag kunde få mer tid över till annat. Med den tid som jag skulle få över, skulle jag ägna en hel del åt mitt skrivande och annat som jag knappt ens hinner tänka på som det ser ut nu. Jag skulle även spara undan en del av dessa pengar och ha som en buffert, ifall något skulle hända. Jag skulle också våga unna mig saker som jag kanske inte har möjlighet till idag. Skaffa hus hade också varit trevligt.
 
 
 
Det är åtminstone så jag känner nu. Fast man vet aldrig hur det skulle bli om man verkligen blev miljonär. Kanske skulle jag prioritera annorlunda då. Och givetvis skulle också älsklingen få vara med och besluta och han har kanske andra planer än de jag har. Det finns så mycket som spelar in. Men detta är i varje fall hur jag skulle göra, om jag fick bestämma helt själv. Ibland får man tillåta sig att drömma.


Dagens citat:

"Om du inte lyfter blicken kommer du tro att du är på den högsta punkten."
(Antonio Porchia)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Mobilanvändande hör inte hemma på bio!

Jag kunde inte hålla mig, utan suckade högt när jag läste den här krönikan som Pär Ullrich har skrivit. Han förstår inte varför vi inte kan få använda mobiltelefoner på biografer till att söka efter information medan vi ser på film. I mina ögon var argumenten en aning löjliga, så jag slutade läsa noga efter ett tag och skummade istället igenom resten. Är han verkligen allvarlig?
 
Nej, jag förstår inte alls meningen med att man ska använda mobiltelefon på biograf. Varför kan man inte lika gärna söka efter information EFTER filmen? När jag går och ser film på bio (vilket nuförtiden tråkigt nog sker mer sällan) vill jag SE filmen. Om det var någon fakta som intresserade mig, kollar jag upp det efteråt. Nu är det kanske bara jag som har otroligt kass simultankapacitet, men de gånger då jag söker efter information på nätet medan jag ser en film (för det händer ibland hemma att jag vill kolla upp en viss skådespelare), missar jag lite av handlingen. Visst kan det gå an hemma, för då kan jag fråga älsklingen om det var något viktigt söm hände. Men inte betalar jag en dyr biobiljett för att missa en del av handlingen, bara för att jag känner ett stort behov av att kolla upp vissa fakta?
 
 
 
Dessutom skulle det störa mig om de resterande biobesökarna sitter med sina upplysta skärmar i en mörk biosalong. För även om man kanske inte tror det, lyser faktiskt en mobilskärm upp ganska mycket. Och jo, jag vet att man kan dra ned ljuset - men hur många gör det? Visst kan jag försöka ignorera det, men det blir svårt om det plötsligt är flera stycken som sitter och pillar med sina telefoner. Och även om tekniken har gått framåt och de flesta telefoner inte tycks störa annan teknisk utrustning, kan vi ändå inte komma ifrån risken att det kan hända. I alla fall om det är flera stycken som envisas med att använda sina mobiltelefoner samtidigt.
 
Visst finns det ett "förbud" att använda sin mobil under biofilmen, men allvarligt talat - hur många tycks följa det? Varenda gång jag har varit på bio, är det alltid någon eller några som ska sitta och hålla på med sina telefoner. Det har också hänt att någon suttit och talat i telefon under filmen! Därför känns det ganska onödigt att ens ta upp frågan. Om Pär nu känner ett oerhört informationstörstande behov mitt under filmen, kan han väl diskret söka efter den där informationen som han absolut inte kan vänta med tills efter filmen? Jag tror däremot att om man släpper förbudet om mobilanvändande på biograf, kommer det inte bli något bra resultat. Även om förbudet inte följs strikt som det ser ut nu, gör förbudet ändå viss nytta.
 
Kanske är jag gammalmodig, men jag tycker inte att det finns någon mening med att använda mobilen på biograf. Så viktigt kan det ändå inte vara att söka efter information, att man inte kan vänta tills efter filmen? Även om man själv inte störs av att använda sin mobil, får man ändå tänka på de andra biobesökarna och respektera att det är möjligt att de störs.


Dagens citat:

"Anledningen till att vi känner oss osäkra är att vi jämför våra lågvattenmärken med andras höjdpunkter."
(Steven Furtick)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 22: Tre saker jag inte klarar mig utan [30 dagar]

Nu är jag rebellisk igen och buntar ihop saker som det passar mig. Annars kommer jag aldrig kunna hålla mig till tre saker!
 
Älsklingen och våra tre små odjur.
Alla fyra betyder så himla mycket för mig. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra. Det var tillräckligt plågsamt när älsklingen var nere i Halmstad och pluggade, medan jag bodde kvar i Köping. Trots att vi träffades åtminstone varannan helg, var det så himla jobbigt att vara utan honom. Jag har ingen lust att göra om det.
 
Böcker.
Jag kan ärligt talat inte förstå de personer som aldrig läser böcker - bortsett från när de blev tvingade till det i skolan. Hur kan man klara sig utan att läsa? Det har gått perioder när jag inte har läst så mycket själv, men att inte läsa alls kan jag inte föreställa mig. Att läsa är riktig avkoppling för mig och numera har jag börjat med vanan att läsa en liten stund på tåget till jobbet igen. Dock tar den tågresan bara femton minuter, så det blir inte väldigt mycket läst, men åtminstone lite. :-) Och så är det ett så avkopplande sätt att börja dagen på!
 
 
Zumba (och övrig träning)
Jag får abstinens om jag inte får träna zumba varje vecka! Det kröp ordentligt i kroppen på mig när jag tvingades hoppa över både zumban och den vanliga cirkelträningen några veckor när jag försökte bli frisk. Det ger en så himla skön känsla i kroppen att röra på sig och att göra det regelbundet! Och att dansa är så fasligt roligt, trots att jag inte har någon som helst taktkänsla eller ordentlig motorik för fem öre.


Dagens citat:

"Fokusera inte uppmärksamheten på vad du tror ska hända. Fokusera på vad som händer."
(Jessie Shternshus)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Jag har gjort det igen!

Jag kan helt enkelt inte låta bli. Vad är det för fel på mig?!
 
Som du känner till vid det här laget har älsklingen gett mig köpstopp när det gäller böcker. Fast det finns ett litet kryphål. Även om inte jag får köpa böcker själv, är det helt okej för andra att ge mig böcker. Därför fylls min samling olästa böcker på vid födelsedag och jul då älsklingen ger mig några stycken varje gång.
 
När jag vid ett tillfälle pratade med mina föräldrar i telefon, berättade de att de hade fått ett gäng böcker av en bekant till min mamma och undrade om jag var intresserad av ett par stycken? Alltså, att fråga en boknörd om personen är intresserad av böcker, är som att erbjuda en narkoman knark. Hur kan jag inte vara intresserad? Nästa gång mina föräldrar kom på besök, fick jag således dessa två sötnosar:
 
 
 
195 st olästa böcker.
 
Okej, jag har faktiskt hunnit läsa några stycken vid det här laget, men jag plussar på antalet böcker jag får till antal olästa som jag hade vid årets början för att lättare kunna hålla koll.
 
Som om det inte vore nog, är det som bekant bokrea i februari. Bokrea är ett riktigt helvete för oss med köpstopp. Det finns så många böcker till så bra priser som jag skulle vilja ha! Fast i år hade jag bestämt mig för att inte titta på bokrean för att inte suktas. Det gick ganska bra, tills jag och älsklingen handlade på Kvantum en fredagskväll. Då kunde jag inte låta bli att gå ett varv runt bokreaböckerna och genast fastnade jag för ett par. Framförallt en. Älsklingen frågade om jag ville ha den, men eftersom jag har bestämt mig för att minska så mycket som möjligt på de olästa böckerna här hemma sade jag nej. Dock tyckte älsklingen att jag både lät och såg sorgsen ut, så han gick tillbaka och plockade med sig den bok som jag stått och tittat (och klappat) en stund:
 
 
 
196 st olästa böcker.
 
Men tro inte för allt i världen att det tar slut där! Nej då. En lördag var vi nere i Halmstad och kikade på både det ena och det andra. När vi skulle hem passade vi på att handla på ICA Maxi Högskolan eftersom de är ganska billiga. Deras bokreautbud var större än på Kvantum hemma i Falkenberg och om jag hade fått välja hade jag tagit med alla böcker hem. Men det gick inte. Dock gick älsklingen med på att jag plockade med mig två stycken, så då fick det bli dessa:
 
 
 
198 st olästa böcker.
 
Det går bra för mig ...


Dagens citat:

"Verkligheten är vänlig och vacker; vi själva skapar kaoset."
(Nisargadatta Maharaj)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Allt på J

När jag såg den här utmaningen hos Spiderchick, blev jag sugen på att försöka själv. Får se hur bra jag lyckas. ;-)
 
 
Jag heter: Jessica
Jag är: Jobbig för det mesta
Jag har: Jackor som hänger i klädkammaren jag har hemma
Jag är rädd för: Jättespindlar (har i och för sig aldrig mött någon, men det utesluter inte att de faktiskt finns!)
Jag är inte: Jungfrulig (dock är mitt stjärntecken Jungfrun)
Jag sjunger: Jämt, trots att katterna springer sin väg nästan varje gång
Jag gillar: Jasmindoft
Jag äter: Jasminris
Djur jag påminner om: Jaguar (?)
 
 
Okej, jag erkänner att jag faktiskt fuskade här ... För att komma igång, satt jag och tittade på olika ord på J i SAOL-appen. Fast de flesta svaren kom jag ändå på helt själv!
 
Vilka blir dina svar? :-)


Dagens citat:

"Skapelsen är varken god eller ond; den är som den är."
(Ramana Maharshi)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 21: Jag som barn [30 dagar]

Minns du julkalendern som jag hade under 2014? Där skrev jag ett liknande inlägg, men eftersom jag gillar variationer ska jag försöka skriva något nytt.
 
Jag har alltid älskat att pyssla och experimentera och gjorde en massa sådant som barn. När jag gick på lågstadiet fick jag med mig några klasskamrater på en knasig idé - vi skulle göra naturligt klister utav lönnträdens växter. Du vet, de där som man öppnade upp och fäste på sin egen näsa. Jag skapade egna böcker som jag skrev för hand och jag gjorde även en tidning för familjen som jag fyllde med påhittade artiklar och annat skoj.
 
 
Trots att jag var extremt blyg som barn, älskade jag att umgås med andra barn och lära känna nya. Jag avskydde när andra inte fick var med och brukade därför vara bland de första i klassen som tog mig an nya elever. Jag föredrog alltid att vara ute och leka med kompisar, framför att sitta hemma och titta på TV. Dock bjöd jag knappt hem några kompisar, eftersom de fastnade just framför TV:n varje gång. Anledning? Vi hade väldigt många filmer ... Flera hundra. Därför fick det bli utelekar. :-)
 
Nu kanske minnet sviker mig, men jag vill minnas att jag var ganska sprallig och oerhört pratig. Hemma och på raster eller utanför skolan i övrigt höll jag nästan aldrig tyst. Emellertid har jag (nästan) alltid lyckats hålla mun under lektionerna. Det är strongt jobbat för en pratkvarn som jag! Jag var också ... Jag höll på att säga modig, men nu i efterhand är det kanske riktigare att säga dumdristig? Så snart något äldre barn var elak mot min syster eller mina vänner, gav jag mig på dem. Jag minns att en kille i min systers klass alltid sprang när han såg mig, efter att jag ... gett mig på honom en gång.
 
Nu när man tänker tillbaka på det så här långt i efterhand, känns det nästan främmande. Tänk så länge sedan det var som jag var barn - och ändå har jag svårt att ta till mig att jag snart (om bara några få år) blir 30. Vart tog tiden vägen?!


Dagens citat:

"Ödet är ingen slump. Det är ett val."
(William Jennings Bryan)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Heder (Jens Lapidus)

Uppläsare: Jens Lapidus
 
"Denna gång kretsar berättelsen kring Adam, som försöker anpassa sig till ett liv utanför fängelsemurarna.

Han satte sig i passagerarsätet. Bilen riste till när den startade. Det var mammas sambo Johns kärra, och det var han som körde. Det var sjukt - han var trettioåtta år och hade ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. De första fem minuterna sa de ingenting till varandra."
 
 
 
Jag satt hela tiden spänd medan jag lyssnade på Heder och väntade på att få veta vad det var som hänt. Jens Lapidus har skickligt byggt upp spänningen med sitt enkla, men ändå målande språk. Heder hade gärna fått vara längre, för när novellen väl var slut ville jag veta mer. Jag ser fram emot att läsa mer av Jens Lapidus.
 
Det här ljudboksexemplaret har jag lyssnat på genom Storytel.


Dagens citat:

"Lycka kan hittas även i de mörkaste av tider om du bara kommer ihåg att tända lyset."
(J.K. Rowling)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Styra om sitt fokus

Cecilia Kärvegård ger i ett inlägg tips på hur man kan styra om sitt fokus från negativa tankar till positiva tankar. Hur ska man då göra? Jag listar kort Cecilias råd:
 
Fokusera på allt som är bra i ditt liv.
 
Jag vet själv att det är inte alltid det går att få bra känslor när man mår dåligt, trots att man tänker på något som gör en glad. Fast jag tror att det kan gå lättare om man har en lista att titta tillbaka på. Just det, en lista. Jag som älskar listor har därför suttit och gjort en på vad i mitt liv som ger mig glädje. Det finns inget rätt eller fel. På min lista står det bland annat "Fint väder". Med andra ord kan det vara något så simpelt som just det. Jag ska också göra en lista på allt som jag är tacksam för och uppskattar i mitt liv. Cecilia skrev att man ska älta dessa saker om och om igen, för när man känner uppskattning kan man inte samtidigt känna negativa känslor. Det är alltså det jag ska göra; jag ska läsa listorna om och om igen och fyllas med den glädje som dessa saker ger mig. Det är åtminstone en start.
 
Ha som mål att vara glad.
 
Cecilia menar att om man har som mål att vara glad, då letar man automatiskt efter saker som får en att le och må bra. Just det har jag själv inte testat, men av egen erfarenhet vet jag att sådant kan funka. Ett tag tänkte jag i princip varje morgon att just den dagen skulle bli en bra dag och tro det eller ej, men dessa dagar blev oftast också bra och jag mådde bättre. Även om det hände något negativt, kunde det inte bryta sig in till mig och få mig att må dåligt. Det var lättare att skaka av mig det. Sedan dess har jag haft några svackor, så det har varit lite kämpigt att komma tillbaka till den rutinen ordentligt. Fast jag kommer börja med det igen. Både att tänka att det kommer bli en bra dag och att jag ska vara glad.
 
Kossorna stod lydigt i kö för att få provsmaka mig.
 
Tänka hur den här dagen kan bli bättre.
 
Även om det är en bra dag, skadar det inte att försöka göra den ännu bättre. Vad kan sätta ännu en guldkant på dagen? Även detta är en vana som jag kommer att börja med - i alla fall så snart jag kommit in i de andra vanorna som jag ska börja med.
 
Tänka "Vilken tanke kan skapa en bättre känsla just nu?" när det känns mindre bra.
 
Det är svårt. Jag försökte det nyligen när jag hade en riktigt dålig dag. Visst gick det att tänka på saker som brukar få mig att må bättre, men dessa tankar ingav mig inte de känslor som jag hoppats på. Jag kände ingenting. Kanske är det något som man behöver öva på? Att vänja sig vid att tänka på saker som skapar bättre känslor och gör en glad? Då menar jag att man ska vänja sig vid att framkalla dessa bra känslor. Det skadar i alla fall inte att testa!


Dagens citat:

"Framgång är inte nyckeln till lycka. Lycka är nyckeln till framgång."
(Albert Schweitzer)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Problemet med "Gilla"

Jag är nog inte ensam om dessa funderingar och känslor inför den här populära "Gilla"-knappen. Precis som jag själv, har en hel del lagt upp en sådan knapp på sin blogg och i sina inlägg. Jag tycker att "Gilla" är en bra funktion, för då kan man enkelt visa att man gillar inlägget, även om man kanske inte har tid eller liknande att skriva en kommentar. Och så länge det är glada eller roliga inlägg blir detta inget problem. Då klickar jag på "Gilla" så snart jag får tillfälle. Fast hur gör man om det är ett sorgligt inlägg? Om det är ett inlägg som handlar om att någon närstående dött eller liknande?
 
 
Jag brukar vilja klicka på "Gilla"-knappen då, för att i de sammanhangen tycker jag att knappen/funktionen symboliserar ett stöd. Klart att jag inte tycker att det är kul att personen precis mist sitt livs kärlek i cancer eller liknande. Fast bara för att jag tycker att "Gilla"-funktionen kan symbolisera stöd i en sådan svår situation, är det inte säkert att andra också uppfattar det så. Personen som skrivit inlägget kanske tar illa upp och tror att vi läsare tycker att det är roligt att det som har hänt, har hänt.
 
Enklast är naturligtvis att skriva en kommentar, för då får man sagt det man vill. Dock kan jag tycka att det ibland är svårt att hitta lämpliga ord. Vad ska man egentligen säga till någon - som man kanske inte ens känner - att man beklagar sorgen, utan att det låter så klyschigt och stelt? Vad hade jag själv velat ha för respons om jag hade skrivit något sådant inlägg?
 
Jag hörde tidigare att Facebook funderade på att införa en "Ogilla"-funktion för sådana här tillfällen (men jag kan naturligtvis ha missuppfattat), men det kan jag tycka är värre. Då skulle jag personligen föredra att personerna som läser min blogg "Gillar" inlägget.
 
Kanske är det jag som förstorar det här "problemet" och gör en höna av en fjäder. Hur ser du på saken? Hur gör du när du läser ett sorgligt inlägg?


Dagens citat:

"Lycka kommer inte från materiella ting, utan från kärleken med vilken de skänks."
(Radhanath Swami)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 20: Något jag ljugit om [30 dagar]

Jag försöker ha som mål att inte ljuga. Jag tycker inte om när folk ljuger, så varför ska jag då göra det själv? Vita lögner räknas inte eftersom de är tillfälliga och oskyldiga. Fast jag måste erkänna att jag faktiskt ljög om en sak när jag var yngre. Så här i efterhand - nu när man har blivit äldre - kan jag faktiskt förlåta det eftersom det i sig ändå var ganska oskyldigt. Jag gjorde det för att passa in och det var ingen mer än jag som tog skada.
 
Det var i slutet på mellanstadiet och vid det laget hade jag mobbats ett litet tag. Mina tidigare vänner hade vänt mig ryggen och roade sig numera med att dels ta saker från min bänk, dels lägga in mina skor i papperskorgen inne på toaletten i kapprummet. Förutom att håna mig på rasterna så fort de fick tillfälle. Givetvis. Samtidigt hade det blivit lite av en hets bland mina jämnåriga att vara ihop med någon. En del bildade par med varandra i klassen, medan andra var ihop med andra som gick på andra skolor, som var äldre etc. Det kändes som att alla utom jag hade någon och det var inte mina klasskompisar sena med att påpeka. Ingen ville ha mig och jag blev således behandlad som om jag var pestsmittad.
 
 
 
Jag ville så desperat passa in och återigen vara med i gemenskapen, så jag bestämde mig en dag för att helt enkelt hitta på en pojkvän. Om inte en av våra grannar och hennes familj hade flyttat upp till Flen, hade det nog varit svårare att ro denna lögn i land. Men tack vare flytten, fick min pojkvän alltså bo i Flen. Vad han hette minns jag inte, men jag hade i alla fall träffat honom när jag varit uppe och hälsat på min granne och då hade det klickat mellan mig och den här killen. Förvånande nog tycktes mina klasskamrater tro på denna lögn och frågade jämt om min pojkvän, fast jag fick fortfarande inte vara med i gemenskapen.
 
På högstadiet blev jag trött på frågorna om denne pojkvän som bodde i Flen och om vårt påstådda förhållande, så jag fick helt enkelt göra slut med honom. Jag tror att min ursäkt var att känslorna mellan oss hade svalnat, men att vi fortfarande var vänner. Efter det var ingen längre intresserad av mig och jag slapp hålla på att svara på frågor om ett förhållande som inte existerade.
 
Även om jag förstår varför jag ljög och kan förlåta mig själv för det, känns det ändå tragiskt att jag behövde ljuga om något sådant. Varför denna hets kring att "ha någon"? Man är varken bättre eller sämre om man är ihop eller inte. Jag tycker att det är bättre att vara ärlig mot sig själv och sina känslor och välkomna kärleken när den väl dyker upp. Man ska strunta i att göra saker bara för att alla andra gör det. Jag menar, inte hade jag hoppat från en bro även om alla andra i klassen hade gjort det. Ens värde sitter inte i hur många förhållanden man har/haft. Verkligen inte. Var och en är bra på sitt sätt. Så enkelt är det.


Dagens citat:

"Det intuitiva sinnet är en helig gåva och det rationella sinnet en trogen tjänare. Vi har ett samhälle som lovsjunger tjänaren och har glömt bort gåvan."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Portalerna i Gamla Stan (Rikard Larsson)

"Med den här vackert illustrerade boken upptäcker du Gamla Stan på nytt och får se och läsa om dess utsmyckade portaler som en kulturskatt med berättelser om stadsdelens liv och historia från senmedeltiden fram till våra dagar. Följ arkitekturens stilväxlingar, läs om 1600-talets stenhuggare, om portalerna som statussymboler och ornamentikens motiv och betydelse. Hur de rika barockportalerna efterträds av 1700-talets enkelhet och hur ny teknik och gjutjärnet kommer in under 1800-talet och slutligen hur det tidiga 1900-talet inför en renässans för natursten och hantverk.

Till glädje för alla har Gamla Stan och dess portaler överlevt fram till våra dagar trots överhängande hot från rivningar och luftföroreningar. Med hjälp av kartan och dess markeringar kan du lägga upp din egen spännande promenad.

Boken är skriven av stenkonservator Rikard Larsson som står för de nytagna fotografierna i boken. Han är också författare till boken Murverkets hemligheter. En guide till Stockholms Stadshus (engelsk utgåva: Secrets of the walls), Bokförlaget Langenskiöld 2011."
 
 
 
Portalerna i Gamla Stan är fylld med bilder på vackert utsmyckade portaler i Gamla Stan i Stockholm. Utöver det finns det intressant historik för varje portal.
 
 
 
Förvisso har jag inte gått omkring så värst mycket på gatorna i Gamla Stan, fast för att vara ärlig har jag faktiskt inte lagt märke till de portaler som jag har gått förbi x antal gånger när jag väl har rört mig i stadsdelen. Efter att ha läst och tittat i Rikard Larssons bok, kommer jag definitivt ta mig en extra titt nästa gång jag åker till Stockholm. Jag funderar på att ta med mig boken när jag åker upp i maj.
 
 
 
Om du är intresserad av skulpturer, arkitektur och konst, är detta en bok för dig.
 
Det här exemplaret fick jag av mina kollegor på hyresnämnden när jag slutade där.


Dagens citat:

"Om du skjuter upp allt tills du känner dig säker, får du ingenting gjort."
(Norman Vincent Peale)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att vara utsatt för manipulation

När jag läste relationcoachen Michael Larsens blogginlägg om manipulation, kom jag genast att tänka på alla de kvinnor som min chef varit/är målsägandebiträde för. De kvinnor som under åratal blivit kränkta av de män som de trodde älskade dem. De kvinnor som kränkts på olika sätt - psykiskt och fysiskt - men som inte sagt ifrån förrän det blivit riktigt illa. Samtidigt som jag kan undra varför dessa kvinnor låter det pågå så länge, kan jag dessvärre förstå dem. Jag har själv varit utsatt för den typen av manipulation, men tack och lov lyckades jag - med mina föräldrars stöd och hjälp - ta mig ur den situationen ganska snabbt.
 
Jag hade just påbörjat min andra termin på gymnasiet och höll på att bygga ihop mig själv efter flera års mobbing och trakasserier med hjälp av mina vänner Hanan och Cherry. Gymnasiet hade blivit den nystart som jag behövde och jag trivdes enormt mycket i min klass. Det var under den här perioden som jag på något sätt fick kontakt med en sju år äldre kille på Lunarstorm. Jag minns inte idag exakt hur vi fick kontakt (om det var han som började kommentera något jag skrivit eller om det var jag som kommenterade något som han skrivit), men jag minns att jag inte tyckte eller tänkte något särskilt om honom. Det var en engångskontakt så att säga. Jag hade inget intresse av att ha honom i mitt liv. Dock ville han något annat och han fortsatte skriva till mig. Eventuellt gick jag väl till slut med på att chatta med honom på MSN. Hur som helst gav han mig komplimang på komplimang - både för mitt utseende och för min personlighet. Jag - som var i desperat behov av bekräftelse - sög åt mig allt han sade och vips hade jag ändrat åsikt om honom. Eftersom han sade allt det där snälla, måste det väl betyda att han tyckte om mig? Hur kan jag då inte tycka om honom?
 
 
 
Det var när jag väl gått i fällan som jag blev utsatt för hans enorma kontrollbehov. Vi skulle ha kontakt dygnet runt - via sms, MSN eller telefonsamtal. I början var det gulligt, men efter ett tag tröttnade jag på att aldrig få någon tid för mig själv. Så fort jag hade rast i skolan ringde han mig och ville knappt att vi skulle lägga på trots att mina lektioner började. Hemma skulle vi prata på MSN i timmar och när jag loggade ut, ringde han mig. Vi pratade till långt ut på nätterna, vilket mina föräldrar inte var förtjusta i. När jag till slut vägrade att vara inloggad på MSN och inte heller orkade prata med honom i telefon (jag tror att jag faktiskt försökte göra mina läxor den gången), fejkade han ett epileptiskt anfall och lyckades ge mig dåligt samvete över det. Det var mitt fel, för om vi hade pratat med varandra hade det inte hänt. Dessutom sade och gjorde han en mängd saker som fick mig att känna obehag och må dåligt, men jag tänkte hela tiden att det berodde på mig. Det var jag som var löjlig. Han älskade ju mig. Det hade han sagt.
 
Slutligen hände det en sak som gjorde att jag inte orkade mer. Jag höll på att bryta ihop. Det var först då jag var mottaglig för mina föräldrars råd och stöd att ta mig ur detta. Jag förklarade för honom att det var slut och att jag inte ville ha någon kontakt mer. Då skickade han ett mail där han gav mig skulden för allt. Jag förstörde det fina mellan oss. Jag var självisk. Jag var en hemsk människa. Det mailet gav mig så fruktansvärt dåligt samvete att jag började gråta och var på väg att ta tillbaka allt jag sagt. Hur kunde jag vara så hemsk som gjorde så här?
 
 
 
 
Han ville senare ha bekräftelse på att det verkligen var slut mellan oss och då lovade han att inte kontakta mig mer. Jag skrev att det var slut. Då svarade han något i stil med att han var lycklig över att höra av mig igen och att han visste att "vår kärlek" kunde övervinna allt. Sedan började han ringa till mig. Jag blev förtvivlad och ville inte svara. Jag vågade inte svara. Varför kunde han inte bara lämna mig ifred? Till slut svarade min pappa och sade att om han inte slutade ringa eller på andra sätt kontakta mig, skulle pappa polisanmäla honom. Efter det har jag inte hört ifrån honom och då lovade jag mig själv att aldrig mer låta någon få sådan kontroll över mig. Aldrig låta någon få mig att må dåligt på det viset igen.
 
Vad är det jag vill ha sagt med allt detta? Det är svårt att inse när man är utsatt för manipulation, men mitt råd är att man ska vara ärlig mot sig själv. Man ska aldrig göra något som får en att känna obehag eller må dåligt. Säg hellre nej. Om personen verkligen tycker om eller älskar dig, förstår denne och accepterar ditt val. Det har älsklingen gjort när jag har sagt nej till vissa saker genom åren. Man har alltid rätt att bestämma över sig själv. Över sin kropp. Över sitt liv. Du har makten över dig. Ingen annan. Kom ihåg det.


Dagens citat:

"För att nå din destination, måste du ibland lämna bagaget kvar."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Boktrailer

Jag vet inte hur vanligt det här är, men då och då när jag är inne på olika bokbloggar och läser stöter jag på olika "trailers" - för böcker. Nu senast såg jag trailern för Rachel Abbotts Främlingsbarn. Jösses vad den var bra! Visst hade jag läst lite om boken innan, men efter att ha sett det här videoklippet blev jag definitivt sugen på att läsa boken. Se själv:
 
 
Det är en ganska smart idé, om man tänker efter. En skickligt uppbyggd filmtrailer kan ju locka tittare till den kommande filmen, så varför skulle det inte fungera för böcker? Kanske skulle man till och med kunna locka personer som i vanliga fall kanske inte läser så ofta eller kanske inte brukar läsa en viss typ an genre. Allt beror ju på hur bra man har byggt upp sin trailer.
 
Blev sugen på att göra något liknande - bara för att testa. Fast jag har aldrig gjort något sådant tidigare. Risken finns därför att det inte blir så bra. Hmm ... Jag får fundera på det.
 
Vad har du för åsikt om boktrailers?


Dagens citat:

"Ty anser du en gång någonting av allt detta yttre för ett gott eller ett ont, så är det alldeles oundvikligt att du börjar anklaga och hata upphovet till allt detta, så snart du går miste om vad du åtrår eller råkar ut för vad du avskyr."
(Epiktetos)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 19: Min favorittid på året [30 dagar]

Jag har tidigare berättat att sommaren är min favoritårstid, men att älsklingen har fått mig att även börja tycka om hösten. Och när jag nu funderar på det, måste jag erkänna att även våren och vintern har sin charm.
 
 
Fast nu gällde det "favorittid" och inte "årstid", eller kan man säga att det är samma sak? Kanske. I så fall är det som sagt sommaren som vinner, men även övriga tider på året har sina goda sidor. Tillsammans med älsklingen tycker jag att i princip alla "tider" är mysiga var och en på sitt sätt. När jag nu sitter och försöker komma på en enda - en favorit - kan jag inte peka ut någon särskild. Oavsett vilken "tid" jag tänker på, fylls jag av en speciell värme och glädje som bara älsklingen kan skänka mig.
 
Haha, nu lyckades jag nog få det att låta mer rörigt än jag menade. Men du hänger säkert med. :-)


Dagens citat:

"Hat dämpas aldrig av mer hat, det kan bara avväpnas genom vänskap och förståelse."
(Buddha)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Insamling till stöd för hjärnforskning

Jag har inte följt Saras blogg En anhörigs dagbok särskilt länge, men hennes inlägg om hennes makes kamp mot den obotliga cancerformen Glioblastom har berört mig varje gång. Vilket hemskt öde! Läsningen av hennes inlägg har fått mig att fundera över hur jag själv skulle reagera och känna. Vad skulle jag göra under min sista tid i livet? Hur skulle jag vilja att älsklingen mindes mig om jag skulle drabbas?
 
Den 20 mars i år hände det förskräckliga som ingen borde behöva uppleva. Saras make gick slutligen bort. När jag läste det inlägget kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Så fruktansvärt! Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat om jag hade varit i Saras skor. Det går inte att föreställa sig.
 
 
 
Sara har i alla fall startat en insamling till stöd för Hjärnfonden. Jag tänkte med det här inlägget försöka hjälpa till genom att bl.a. sprida länken (bortsett från att jag också har skänkt lite till insamlingen). Ensam kan man inte göra allt, men tillsammans kan vi åstadkomma förändring. Det positiva med insamlingen är att det inte enbart är fasta belopp som man kan skänka, utan man kan själv välja hur mycket man kan och vill skänka. Det kan underlätta för dem som kanske har det ekonomiskt svårt, men ändå vill hjälpa till.
 
Jag hoppas att jag och mina anhöriga slipper vara med om något så hemskt som Sara har fått tvingas uppleva. Mina tankar går till henne samt hennes och Daniels familjer. <3


Dagens citat:

"Du misslyckas inte förrän du slutar att försöka."
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Tips på hur man kan manifestera sina önskningar snabbare

Cecilia Kärvegård ger ett tips i tio steg på hur man snabbare kan manifestera sina önskningar med hjälp av attraktionslagen. Ta dig gärna en titt. Jag läste själv som hastigast igenom dessa tio steg och tror att jag nog kan ha användning för åtminstone några av dem.
 
Dock har jag i skrivande stund haft det ganska stormigt under sista tiden. Ett tag kändes det som om jag var tillbaka i depressionsgropen och det känns fortfarande inte helt okej, även om jag har lyckats att vända det lite. Jag har av den anledningen inte haft ork att försöka ta till mig attraktionslagen så som jag har tänkt, men i och med det här inlägget ska jag ändå försöka.
 
 
Jag ska ju försöka använda attraktionslagen till att försöka bryta mina negativa tankemönster och Cecilia Kärvegård skriver ofta att man ska fokusera på det positiva i ens liv. Det låter verkligen lätt, men det är det inte. Åtminstone inte när man har en pissig dag. När jag nu senast hade en riktigt dålig dag försökte jag - nästan desperat - fokusera på positiva saker i mitt liv och även om jag bara kunde tänka på en positiv sak just då, gick det inte att frammana den känslan som detta positiva i vanliga fall brukar ge mig. Oavsett hur mycket jag än försökte, gick det inte. Kanske försökte jag för mycket.
 
Jag ska därför återigen börja med det som Mia Törnblom tipsar om och som jag höll på med ett tag - jag ska börja skriva upp saker i min "Jag är bra"-bok som jag är tacksam över och som är positivt i mitt liv. Då kanske det blir lättare att fokusera på dessa saker när det väl krisar sig. Fast säker är jag såklart inte - det är ju bara en tanke. Men det skadar aldrig att försöka. :-)


Dagens citat:

"Vi kan inte välja ramen för vårt öde, men vad vi sätter in i den är vårt eget val."
(Dag Hammarskjöld)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dag 18: Min lägenhet [30 dagar]

Jag har redan skrivit om vår lägenhet här i Falkenberg. Dessvärre finns det inte så mycket nytt att säga om lägenheten, så läs gärna mitt tidigare inlägg.
 
Precis som tidigare bjuder jag på det här klippet som jag spelade in strax innan vi flyttade in alla möblerna. Då får du i alla fall ett litet hum om hur lägenheten är uppbyggd.
 


Dagens citat:

"Det är mycket sällsynt eller nästan omöjligt att en händelse kan vara negativ ur alla synvinklar."
(Dalai lama)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Älskar jag mig själv?

Evah skrev tidigare ett inlägg där hon funderar på det här med att älska sig själv.
 
Man har ju jämt hört att man ska älska sig själv, men precis som Evah undrar jag vad det egentligen betyder? Jag vet att jag älskar älsklingen och jag älskade Jocke. Fast känner jag så för mig själv också? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Fast i dagsläget hatar jag inte mig själv längre, även om också jag kan ha sämre dagar när jag tycker mindre om mig själv. Oftast är jag nog neutral när det gäller mig själv. Det är åtminstone så långt jag kommit.
 
Vad innebär det att man älskar sig själv? Känner man på samma sätt inför sig själv som jag känner för älsklingen? När vet man att man älskar sig själv? Och måste man älska sig själv? Räcker det inte med att bara tycka om?
 
 
 
Jag jobbar dagligen på att tycka om mig själv. Det är egentligen underligt att det är så mycket enklare att tycka om och till och med älska andra än att tycka om/älska sig själv. Eller så är det bara så för mig. Måhända är det jag som är för hård mot mig själv.
 
Egentligen borde jag ha som mål att älska mig själv, men då jag inte riktigt vet vad det egentligen betyder, borde jag kanske istället först ha som mål att tycka om mig själv. Det känns lite enklare att greppa och förstå. Åtminstone för mig.
 
Älskar du dig själv?


Dagens citat:

"Minns att lyckan inte beror på vem du är eller vad du har, den beror helt och hållet på vad du tänker."
(Dale Carnegie)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Två hjärtan som slår i takt

Första gången jag läste relationscoachen Michael Larsens inlägg om tillit, blev jag berörd och framförallt när jag läste uttrycket "två hjärtan som slår i takt".
 
Just det där med att två hjärtan slår i takt stämmer så bra in på mig och älsklingen! Visst, jag har varit långt ifrån en bra fru och livskamrat under min depression - det erkänner jag. Fast trots det har älsklingen fortsatt att finnas där för mig och försökt stötta mig när han har kunnat. Han visar ofta på olika sätt att han älskar mig och nu när jag börjar få tillbaka glädjen och livsgnistan igen, försöker jag visa samma sak för honom.
 
 
 
Ganska snart efter att bli blev tillsammans tyckte jag att allt kändes så himla rätt med älsklingen och det skrämde mig. Jag hade nyligen lärt mig att trivas med singellivet och jag försökte trivas mer med mig själv. Jag hade lärt mig att vara oberoende, men älsklingen lyckades riva de murarna hos mig. Plötsligt fanns det någon i mitt liv utanför familjen som jag tyckte väldigt mycket om och inte ville vara utan. Han väckte starka känslor i mig som ingen annan hade lyckats med. Älsklingen fick mig att längta på ett sätt som var nytt för mig. Hur skulle jag reagera när han till slut insåg att det fanns bättre alternativ än mig? Skulle jag klara av det? Dessa rädslor fick mig till en början att försöka ta visst avstånd - för i min värld var det bara en tidsfråga innan jag skulle bli lämnad för någon bättre. Det var det jag var van vid. Fast älsklingen lämnade mig aldrig och här står vi, sju och ett halvt år senare. Tiden har gått rasande fort.
 
Visst händer det då och då att jag än idag blir lite orolig för att älsklingen ska hitta mågon "bättre". Fast nu vet jag att det bara är mina hjärnspöken som djävlas med mig. Våra hjärtan slår i takt och jag vet att han älskar mig minst lika mycket som jag älskar honom. För mig finns det ingen annan som jag vill dela mitt liv med och så starkt som jag känner för älsklingen, har jag inte känt för någon annan och kommer heller aldrig göra. Jag är inte rädd för att han ska gå bakom min rygg och ha någon affär med någon. Jag har så starkt tillit till honom att jag vet att om han nu skulle börja få känslor för någon annan, skulle han prata med mig om det först. Jag behöver inte vara orolig.
 
Det är skrämmande att vara så utlämnad till någon annan, men samtidigt är det en så härlig och underbar känsla. Jag önskar att fler får uppleva det. ^^


Dagens citat:

"Var modig och tveka inte."
(Carlos Ruiz Zafón)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!