Jessicas grotta

Spår i snön (P.J. Parrish)

"I den isolerade, kalla staden Loon Lake i norra USA härjar en mördare. En efter en hittas de brutalt avrättade kropparna, och bredvid liken finner man alltid samma sak; ett spelkort som mördaren placerat där. Varför? Vill mördaren lämna sitt märke eller vill han berätta något?

Polismannen Louis Kincaid har lämnat den amerikanska södern för att komma bort från rasbråken och de ständiga gliringarna om hans hudfärg. Men tjänsten på polisstationen i Loon Lake blir inte vad Louis hoppats på. Ganska snart får han veta att hans företrädare på tjänsten blev mördad och att utredningen lagts ner. När Louis börjar undersöka fallet får han chefen mot sig och kollegorna fryser ut honom. Något står inte rätt till i Loon Lake, och spåren leder mot polisstationen ...
"

För mig är det viktigt att en berättelse som jag läser är trovärdig och tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa klart till slutet. Om jag ens tänker tanken på att ställa ifrån mig boken utan att ha läst klart den, ska boken kunna dels ge mig dåligt samvete över den handling som jag är i färd med att företa, dels få mig att känna ett sug efter att få veta vad som händer. Det är precis vad "Spår i snön" lyckas med. Nu tänkte jag å andra sidan aldrig tanken att lägga ifrån mig boken, och det innebär ju att boken var mer än "tillräckligt spännande".


Spår i snön

Lika målande språk som återfinns i Nora Roberts böcker fanns det inte här, men det gjorde inte boken sämre. Det var  till belåtenhet med all den spänning och alla vändningar som existerade. Vid något tidigare tillfälle har jag berättat att jag gärna i kriminalromaner försöker lista ut gärningsman och många gånger också motivet, men det var nästintill en omöjlighet i "Spår i snön", vilket beror på de många vändningarna. När man trodde att allt var glasklart, visade det sig senare att det inte riktigt var på det sättet som man först trott eller som författaren velat få en att tro. Därför var jag på helspänn genom nästan hela boken. Flera gånger upptäckte jag att jag ville smälla till vissa av karaktärerna och blev besviken när jag insåg att det inte var möjligt. Så frustrerad blev jag över en del beteenden i boken och jag uppskattar verkligen författare som har förmågan att väcka läsarens känslor på det sättet. Ibland var berättelsen så fruktansvärt verklig att det kändes som om jag bara behövde sträcka ut handen för att kunna röra vid karaktärerna.

Att upprätthålla spänning och snärja läsaren så länge som Parrish gör är skickligt. Ännu ett plus är att boken slutar rätt så oväntat och något lyckligt slut där prinsen får sin prinsessa och virce versa och alla lever lyckliga i alla sina dagar, är det inte på tal om, vilket jag gillar starkt. Varför finns det inte fler i samma stil?


Dagens citat:

"Besvikelsen över dålig kvalitet varar längre än belåtenheten med ett lägre pris."
(Mats Sundström)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att använda eller inte använda "anhängiggöra", det är frågan!

Den här essä-uppgiften ingick i en PM-uppgift som vi fick i juridisk svenska. I essän skulle vi diskutera vår erfarenhet av juridisk svenska och detta blev mitt resultat.



En rättslig konflikt har uppstått och då du inte är bekant med juridiken vet du inte vad som gäller. I hopp om att finna en lösning letar du rätt på en författning som du tror kan hjälpa dig, men istället för en utväg, får du en rynkad panna och en olidlig huvudvärk med en nypa förtvivlan ovanpå, eftersom det som står är ganska obegripligt.

 

Om man aldrig tidigare har varit i kontakt med juridiken kan språket kännas onödigt tillkrånglat och kanske även obegripligt. Något som är tänkt att vara tillgängligt för alla, har blivit att bara rikta sig till en liten grupp invigda i samhället på grund av en språklig barriär. Man talar om att det ska föreligga rättssäkerhet, men hur säkert är det egentligen att något så viktigt som författningar och praxis inte finns på en språknivå som de allra flesta förstår och kan ta del av? Hur många av svenska folket vet egentligen vad exempelvis ordet ”anhängiggöra” betyder?

 

Fontän

 

Min tanke är givetvis inte att den juridiska världen ska gå ned på lågstadiespråknivå, men lite längre ned på den språkliga stegen kan man i alla fall klättra och på så sätt få med sig den större delen av svenska folket och skapa bättre rättssäkerhet. Ytterligare en möjlighet finns och den innebär att man väljer att låta allmänheten ta del av ämnet ”Juridisk svenska” och ett exempel är att införa det som ett obligatoriskt ämne i skolan. Helst så tidigt som möjligt för att det här juridiska språket ska kunna bli en naturlig del av vardagen och inte ett hinder eller problem som det är nu.

 

När jag för första gången började studera juridik på gymnasiet, hade jag problem i början med att förstå bland annat kurslitteraturen och det tog ett ganska bra tag innan jag slutligen kände att det inte längre fanns några större hinder rent språkmässigt. Men denna utveckling fick jag göra på egen hand, vilket i sin tur innebar att mina studier var extra kämpiga. Om vi däremot hade haft ämnet ”Juridisk svenska” är jag övertygad om att det hela skulle ha gått snabbare, eftersom man i det ämnet fokuserar mycket på det juridiska språkbruket och får lära sig att till stor del behärska det. ”Juridisk svenska” är en betydelsefull tillgång.

 

Om du skulle få det där rättsliga problemet som nämndes inledningsvis, men nu istället ha fått antingen en utbildning i juridikens språk eller att det juridiska språket är begripligt skulle du klara av uppgiften mycket bättre. Det anser jag är rättssäkerhet.





Dagens citat:

"Varför lägger en kvinna ned tio års arbete på att försöka ändra en mans vanor och klagar sedan över att det inte är samma man som hon gifte sig med?"
(Barbra Streisand)

Ha det så bra!
Rättssäkra kramar
Jessie

Bröllop: Skorna

Nästan lika länge som jag letade efter "min" klänning, sökte jag med ljus och lykta efter matchande skor. Med tanke på att jag hela tiden visste ungefär vilken färg på klänningen som jag ville ha, tänkte jag att det inte skulle bli några svårigheter att hitta skor. Hur svårt kan det va'? Fast det visade sig att det inte var det lättaste och inte heller efter det att klänningen var klar. Hela tiden fick jag höra från ett visst håll att det begrep jag väl själv att jag inte kunde köpa klänningen innan jag visste vilka skor jag skulle ha? Längden på klänningen skulle bli fel annars! Jag är måhända inte den smartaste personen som vandrar på denna jord, men jag är inte heller tappad bakom någon vagn. När jag letade klänning fick man på de flesta ställen låna skor under provningen och vid något tillfälle hade jag även med mig ett par av mina egna. Då det kommer till både kläder och skor är jag tråkigt nog väldigt förutsebar. Jag vet vad jag tycker om och brukar inte avvika särskilt mycket från det. Av den anledningen visste jag vilken ungefärlig höjd på klacken som jag ville ha och såg till att prova klänningen utefter det.


Rosa blomma

Nåväl, jag hade alltså fortfarande inte hittat rätt skor när klänningen var klar och bröllopsdagen närmade sig med stormsteg. Varför är nästan alla brudskor i butikerna vita?! Det finns faktiskt tjejer som gifter sig i färgade klänningar (det är jag ett levande bevis på). Fast det tycks skoaffärerna ha missat och när jag hade letat genom de flesta som fanns i min närhet återstod nätet. Jag fann en sida som fått ganska bra omdömen (bland annat för deras snabba leveranser) och jag och älsklingen började titta genom deras sortiment, även om underbara älsklingen hela tiden sade att det inte spelade någon roll för honom vad jag hade på mig. Det tyckte han skulle vara mitt eget beslut. Visst är han gullig? Fast jag ville ändå att han skulle vara med och avgöra så att han inte kände på bröllopsdagen att jag såg förskräcklig ut. Helt nöjd med det nätbutiken erbjöd var jag inte, men valde ut några tillsammans med älsklingen som jag skulle fundera närmre över.

Någon gång i maj "snubblade" jag över ett par guldfärgade skor som jag fastnade för och butiken som sålde dem var en av de som jag inte räknade med att hitta mina bröllopsskor i, nämligen H&M! Trots min förvåning bestämde jag mig för att pröva dem och det slutade med att jag gick därifrån - tillsammans med skorna och kvitto över köpet i en påse. Tidigare hade jag tittat på ett par guldfärgade skor i en skobutik, men kommit fram till att just de skorna inte var något för mig.


Guldskor

Är fortfarande nöjd över skovalet, trots att de inte är de bästa att ha på sig under längre stunder. Men vad gör det? Wink Vill man vara fin får man lida pin.


Dagens citat:

"Jag förstår inte varför TV ber om ursäkt för tillfälligt avbrott, men aldrig för de ordinarie programmen."
(Otto Preminger)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie