Daisypath Anniversary tickers

Spår i snön (P.J. Parrish)

"I den isolerade, kalla staden Loon Lake i norra USA härjar en mördare. En efter en hittas de brutalt avrättade kropparna, och bredvid liken finner man alltid samma sak; ett spelkort som mördaren placerat där. Varför? Vill mördaren lämna sitt märke eller vill han berätta något?

Polismannen Louis Kincaid har lämnat den amerikanska södern för att komma bort från rasbråken och de ständiga gliringarna om hans hudfärg. Men tjänsten på polisstationen i Loon Lake blir inte vad Louis hoppats på. Ganska snart får han veta att hans företrädare på tjänsten blev mördad och att utredningen lagts ner. När Louis börjar undersöka fallet får han chefen mot sig och kollegorna fryser ut honom. Något står inte rätt till i Loon Lake, och spåren leder mot polisstationen ...
"

För mig är det viktigt att en berättelse som jag läser är trovärdig och tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa klart till slutet. Om jag ens tänker tanken på att ställa ifrån mig boken utan att ha läst klart den, ska boken kunna dels ge mig dåligt samvete över den handling som jag är i färd med att företa, dels få mig att känna ett sug efter att få veta vad som händer. Det är precis vad "Spår i snön" lyckas med. Nu tänkte jag å andra sidan aldrig tanken att lägga ifrån mig boken, och det innebär ju att boken var mer än "tillräckligt spännande".


Spår i snön

Lika målande språk som återfinns i Nora Roberts böcker fanns det inte här, men det gjorde inte boken sämre. Det var  till belåtenhet med all den spänning och alla vändningar som existerade. Vid något tidigare tillfälle har jag berättat att jag gärna i kriminalromaner försöker lista ut gärningsman och många gånger också motivet, men det var nästintill en omöjlighet i "Spår i snön", vilket beror på de många vändningarna. När man trodde att allt var glasklart, visade det sig senare att det inte riktigt var på det sättet som man först trott eller som författaren velat få en att tro. Därför var jag på helspänn genom nästan hela boken. Flera gånger upptäckte jag att jag ville smälla till vissa av karaktärerna och blev besviken när jag insåg att det inte var möjligt. Så frustrerad blev jag över en del beteenden i boken och jag uppskattar verkligen författare som har förmågan att väcka läsarens känslor på det sättet. Ibland var berättelsen så fruktansvärt verklig att det kändes som om jag bara behövde sträcka ut handen för att kunna röra vid karaktärerna.

Att upprätthålla spänning och snärja läsaren så länge som Parrish gör är skickligt. Ännu ett plus är att boken slutar rätt så oväntat och något lyckligt slut där prinsen får sin prinsessa och virce versa och alla lever lyckliga i alla sina dagar, är det inte på tal om, vilket jag gillar starkt. Varför finns det inte fler i samma stil?


Dagens citat:

"Besvikelsen över dålig kvalitet varar längre än belåtenheten med ett lägre pris."
(Mats Sundström)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Att använda eller inte använda "anhängiggöra", det är frågan!

Den här essä-uppgiften ingick i en PM-uppgift som vi fick i juridisk svenska. I essän skulle vi diskutera vår erfarenhet av juridisk svenska och detta blev mitt resultat.



En rättslig konflikt har uppstått och då du inte är bekant med juridiken vet du inte vad som gäller. I hopp om att finna en lösning letar du rätt på en författning som du tror kan hjälpa dig, men istället för en utväg, får du en rynkad panna och en olidlig huvudvärk med en nypa förtvivlan ovanpå, eftersom det som står är ganska obegripligt.

 

Om man aldrig tidigare har varit i kontakt med juridiken kan språket kännas onödigt tillkrånglat och kanske även obegripligt. Något som är tänkt att vara tillgängligt för alla, har blivit att bara rikta sig till en liten grupp invigda i samhället på grund av en språklig barriär. Man talar om att det ska föreligga rättssäkerhet, men hur säkert är det egentligen att något så viktigt som författningar och praxis inte finns på en språknivå som de allra flesta förstår och kan ta del av? Hur många av svenska folket vet egentligen vad exempelvis ordet ”anhängiggöra” betyder?

 

Fontän

 

Min tanke är givetvis inte att den juridiska världen ska gå ned på lågstadiespråknivå, men lite längre ned på den språkliga stegen kan man i alla fall klättra och på så sätt få med sig den större delen av svenska folket och skapa bättre rättssäkerhet. Ytterligare en möjlighet finns och den innebär att man väljer att låta allmänheten ta del av ämnet ”Juridisk svenska” och ett exempel är att införa det som ett obligatoriskt ämne i skolan. Helst så tidigt som möjligt för att det här juridiska språket ska kunna bli en naturlig del av vardagen och inte ett hinder eller problem som det är nu.

 

När jag för första gången började studera juridik på gymnasiet, hade jag problem i början med att förstå bland annat kurslitteraturen och det tog ett ganska bra tag innan jag slutligen kände att det inte längre fanns några större hinder rent språkmässigt. Men denna utveckling fick jag göra på egen hand, vilket i sin tur innebar att mina studier var extra kämpiga. Om vi däremot hade haft ämnet ”Juridisk svenska” är jag övertygad om att det hela skulle ha gått snabbare, eftersom man i det ämnet fokuserar mycket på det juridiska språkbruket och får lära sig att till stor del behärska det. ”Juridisk svenska” är en betydelsefull tillgång.

 

Om du skulle få det där rättsliga problemet som nämndes inledningsvis, men nu istället ha fått antingen en utbildning i juridikens språk eller att det juridiska språket är begripligt skulle du klara av uppgiften mycket bättre. Det anser jag är rättssäkerhet.





Dagens citat:

"Varför lägger en kvinna ned tio års arbete på att försöka ändra en mans vanor och klagar sedan över att det inte är samma man som hon gifte sig med?"
(Barbra Streisand)

Ha det så bra!
Rättssäkra kramar
Jessie

Bröllop: Skorna

Nästan lika länge som jag letade efter "min" klänning, sökte jag med ljus och lykta efter matchande skor. Med tanke på att jag hela tiden visste ungefär vilken färg på klänningen som jag ville ha, tänkte jag att det inte skulle bli några svårigheter att hitta skor. Hur svårt kan det va'? Fast det visade sig att det inte var det lättaste och inte heller efter det att klänningen var klar. Hela tiden fick jag höra från ett visst håll att det begrep jag väl själv att jag inte kunde köpa klänningen innan jag visste vilka skor jag skulle ha? Längden på klänningen skulle bli fel annars! Jag är måhända inte den smartaste personen som vandrar på denna jord, men jag är inte heller tappad bakom någon vagn. När jag letade klänning fick man på de flesta ställen låna skor under provningen och vid något tillfälle hade jag även med mig ett par av mina egna. Då det kommer till både kläder och skor är jag tråkigt nog väldigt förutsebar. Jag vet vad jag tycker om och brukar inte avvika särskilt mycket från det. Av den anledningen visste jag vilken ungefärlig höjd på klacken som jag ville ha och såg till att prova klänningen utefter det.


Rosa blomma

Nåväl, jag hade alltså fortfarande inte hittat rätt skor när klänningen var klar och bröllopsdagen närmade sig med stormsteg. Varför är nästan alla brudskor i butikerna vita?! Det finns faktiskt tjejer som gifter sig i färgade klänningar (det är jag ett levande bevis på). Fast det tycks skoaffärerna ha missat och när jag hade letat genom de flesta som fanns i min närhet återstod nätet. Jag fann en sida som fått ganska bra omdömen (bland annat för deras snabba leveranser) och jag och älsklingen började titta genom deras sortiment, även om underbara älsklingen hela tiden sade att det inte spelade någon roll för honom vad jag hade på mig. Det tyckte han skulle vara mitt eget beslut. Visst är han gullig? Fast jag ville ändå att han skulle vara med och avgöra så att han inte kände på bröllopsdagen att jag såg förskräcklig ut. Helt nöjd med det nätbutiken erbjöd var jag inte, men valde ut några tillsammans med älsklingen som jag skulle fundera närmre över.

Någon gång i maj "snubblade" jag över ett par guldfärgade skor som jag fastnade för och butiken som sålde dem var en av de som jag inte räknade med att hitta mina bröllopsskor i, nämligen H&M! Trots min förvåning bestämde jag mig för att pröva dem och det slutade med att jag gick därifrån - tillsammans med skorna och kvitto över köpet i en påse. Tidigare hade jag tittat på ett par guldfärgade skor i en skobutik, men kommit fram till att just de skorna inte var något för mig.


Guldskor

Är fortfarande nöjd över skovalet, trots att de inte är de bästa att ha på sig under längre stunder. Men vad gör det? Wink Vill man vara fin får man lida pin.


Dagens citat:

"Jag förstår inte varför TV ber om ursäkt för tillfälligt avbrott, men aldrig för de ordinarie programmen."
(Otto Preminger)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Man lär så länge man lever

Att bli sviken av någon som man trodde att man kunde lita på är aldrig kul. Framför allt inte när det handlar om något som är viktigt för en och när det dessutom i stort sett är det enda som man har bett om hjälp med (i alla fall vid just den tidpunkten). I teorin låter allt vackert och man får ett löfte om att det ska ordnas. Fast när det kommer till kritan är det tydligen inte lika intressant att hålla det där löftet som gavs, och istället får andra ta på sig det ansvar som någon annan lovade att ordna.


Blå fjäril
En blå fjäril som jag till sist lyckades få på bild.

Behöver jag säga att besvikelsen är ett enormt faktum och att man blir allt annat än glad? Om jag hade vetat om det jag vet i dag, skulle jag inte ha förlitat mig på de personer som jag gjorde. En liten tjänst som knappt kräver någon ansträngning. Fast även de minsta insatserna är tydligen för mycket. Det positiva är väl att man lär sig av sina misstag, men helst hade jag velat slippa att råka ut för ett misstag. Speciellt vid den tidpunkten. Tur att det fanns andra som man kunde lita på istället.


Dagens citat:

"Vänskap är en planta, som kräver flitig bevattning."
(Tyskt ordspråk)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Bröllop: Bröllopsklänningen

Av allt i bröllopsplaneringen var klänningen bland det som gav mig väldans mycket oro och sömnlöshet utöver det vanliga. För att slippa just detta bestämde jag mig för att vara ute i god tid, men precis som jag till sist insåg händer det att man misslyckas ändå.

Ända sedan jag var liten har jag inte varit intresserad av en kalkvit brudklänning och vid något tillfälle när jag var liten satt jag och funderade på just det här. Varför jag kom att tänka på mitt framtida bröllop när jag knappt ens börjat skolan minns jag inte så här lång tid efter, men det hände ibland att tankarna vandrade åt det hållet. Ju mer jag tänkte på mitt framtida bröllop, desto mer obekväm blev jag. Vilken korkad nisse var det som hade bestämt att tjejer/kvinnor ska bära vitt på sitt bröllop?! Nu vet jag vad det vita står för och vilken betydelse det har, men det visste jag inte som barn. Då kan du nog föreställa dig vilken glädje jag kände när min mamma berättade att hon inte hade burit någon vit klänning när hon och pappa gifte sig, utan valt en mörkblå aftonklänning istället. För mig innebar den här "upptäckten" att man inte alls är tvingad att ha någon vit klänning! Om det var från den stunden eller om det var senare kommer jag inte ihåg, men en blå klänning var vad jag ville ha den dag jag skulle gifta mig (vilket kan bero på att blå är min favoritfärg) och ännu senare preciserade jag mig till en ljusblå klänning. Helst så ljusblå som man kunde få det.

Eftersom jag och älsklingen bestämde oss för att ha ett litet och enkelt bröllop, tyckte jag att det skulle passa med en bal- eller aftonklänning. Jag har aldrig haft mycket till övers för stort och pråligt, så en enklare klänning skulle passa mig bäst. Med det bestämt var det dags för att leta efter "min" klänning och jakten började någon gång förra hösten i Malmö tillsammans med min bästa vän. Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit hur den första jakten gick till och det var då jag hittade klänningen med stort K (trodde jag). Efter ett andra besök lovade butiksinnehavaren för Pink & Purple i Malmö att höra av sig till mig huruvida det gick att förlänga klänningen några centimeter eller inte. Vid vårt första besök hade han låtit väldigt positiv till det där med att förlänga klänningen om den var för kort och det var till och med han som hade föreslagit det alternativet. Dock var han väldigt motvillig vid vårt andra besök och han antydde till och med att jag var för tjock för klänningen och att jag borde titta på en annan modell. Fast han lovade ändå att han skulle höra av sig till tillverkaren och fråga, och efter det höra av sig till mig. Men särskilt glad efter visiten var jag definitivt inte och hade till och med tappat lusten över att köpa den där klänningen.


Första klänningen
Klänningen i Malmö som jag testade.

Av den anledningen bestämde jag mig för att leta efter någon annan här uppe där jag bor (för jag och kompisen hade redan letat genom Malmö utan att finna något). Nu i efterhand inser jag att det var ett klokt beslut eftersom han inte hörde av sig trots sitt löfte. Visserligen tycker jag att det är tråkigt att leta efter kläder själv, men vad skulle jag göra? Kompisen har ju sitt eget liv i Malmö och hade ingen möjlighet att kunna ta sig upp just då för att hålla mig i handen under min klänningsjakt. Ibland är det bara att bita ihop och köra på.

Som vanligt började jag min research på nätet och hittade några butiker i Stockholm som verkade lovande och med tanke på att jag ändå hade pendlarkort till Stockholm skulle det inte innebära något onödigt resande. Framför allt fann jag en butik med en klänning som jag i stort sett blev förälskad i. Nästa gång som jag hade en heldag ledigt från skolan åkte jag in för att ta mig en titt och förhoppningsvis dämpa den väldiga oro som jag kände.

Först tittade jag bland klänningarna hos Lilly på Birger Jarlsgatan 40 i Stockholm men fann inget av intresse. Då återstod det bara att åka till BridalOutlet ute i Ropsten (Ropstensslingan 11 D  - vid Norra Hamnvägen 20) i Stockholm och se om de hade den klänning som jag blev förälskad i på nätet. Och kan du tänka dig ... Det hade de! Jag testade tre klänningar sammanlagt och bland dem fanns en sådan klänning som jag hade sett i Malmö och gärna ville ha, fast när jag nu provade den kände jag inte samma glädje som första gången. Jag ville inte längre ha den. Däremot kände jag med klänningen från nätet att det var den rätta! Det var den som jag skulle gifta mig i! Med andra ord köpte jag den och efter några justeringar som mamma hjälpte mig med under armarna i höjd med bysten, var den perfekt! Min klänning.

Min bröllopsklänning
Min fina bröllopsklänning. Jag är väl medveten om att bilden inte är perfekt beskuren, men det var heller inte meningen. Meningen var att visa min bröllopsklänning och det här var den bästa bilden. Eftersom jag inte ville ha med de andra omkring beskar jag bilden så att endast klänningen syns.

Personalen i BridalOutlets butik är väldigt hjälpsamma, så jag rekommenderar butiken varmt! Dessutom har de riktigt fina klänningar som man blir sugen på att köpa. Klänningen hittar du här (om du är nyfiken), fast min klänning är som sagt vackert ljusblå och inte rosa. ^^


Dagens citat:

"Om jag skulle vilja gifta mig med prins William? Jag skulle älska det. Vem vill inte bli prinsessa?"
(Britney Spears)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Just typiskt

Håller inte du med om att det är lite fascinerande att när man minst av allt vill att saker ska inträffa, så är det precis det de gör? Det behöver inte nödvändigtvis vara som så att det redan har skett en massa dåliga händelse och att man av den anledningen inte orkar med mer av den varan. Många gånger rör det sig bara om dålig tajming. Ibland kan man verkligen känna sig som en riktig otursfågel. Det värsta är då att oftast när man känner på det sättet, brukar det ske ännu mer negativt som trycker ned en ännu mer. Om jag hade trott på en högre makt, skulle jag ha trott att den högre makten höll på att testa en till bristningsgränsen.


Å i Åker
Ån i Åker. Bilden är tagen borta vid sågverket.

Varför är det på det sättet? När det kommer till den första situationen som jag nämnde - att man redan har råkat ut för mycket negativt - kan jag tänka mig att ens egen attityd kan vara en bidragande faktor till att man känner på det sättet. Självuppfyllande profetior. Det är därför som horoskop och liknande upplevs som äkta av en del, eftersom de (omedvetet?) förväntar sig och väntar på att det som stod i horoskopet ska ske. Men när det "endast" rör sig om dålig tidpunkt? Skulle även attityden i det fallet kunna bidra? Visserligen rör sig en hel del av detta negativa om slumpen. Att det råkar inträffa just då och att det i kombination med andra omständigheter vid de tillfällena då upplevs som extra jobbiga. Men tillbaka till den dåliga tajmingen. Hur skulle attityden hos en själv i det fallet kunna bidra till att dåliga saker händer? Min teori är att man vid de tidpunkterna (omedvetet) hoppas på att inget oturligt ska hända och på så sätt lockar fram det, då man kanske (omedvetet) oroar sig för att det ska hända något. Det och ren otur.

Eller vad tror du? Är jag skvatt galen (utöver det vanliga)? Fast vi kan nog vara rörande överens om att oavsett orsak, är det kolossalt irriterande när man råkar ut för det här.


Dagens citat:

"All eld slocknar, om man inte håller den vid liv."
(Okänd)

Ha det så bra!
Oturliga kramar
Jessie

Bröllop: Brudbuketten

Jag kan absolut ingenting om blommor och att i en sådan situation då tvingas ta ställning till hur ens brudbukett (!!!) ska utformas var en pina. Vad ska det vara för blommor? Vilken färg ska blommorna ha? Vad är lämpligt? Vad är olämpligt? Hur ska en brudbukett se ut?!

En studiekamrat till mig erbjöd sig att hjälpa mig med brudbuketten om jag ville eftersom hon tidigare har arbetat som florist. Jag funderade på det, men till sist kom jag och älsklingen fram till att det var bättre att använda oss av en blomsterbutik i Mora eftersom vi inte visste hur pass fräscha blommorna kunde hålla sig med tanke på att min studiekamrat bor i Västerås och vi skulle gifta oss i Mora.


Blå blommor


Men hur skulle jag lösa problemet med bukettens själva utformning? Hur jag fann sidan vet jag inte riktigt, men när jag i bröllopsplaneringen tittade på nätet hittade jag en sida där man förklarade betydelsen till blommors antal och färg. Toppen! En bit på vägen i alla fall. Jag tänkte i det här inlägget dela med mig av mitt fynd. Jag börjar med färgerna.

Färgernas betydelse

När jag verkligen var tvungen att bestämma mig hur brudbuketten skulle se ut hade jag min klänning redan klar och efter att ha läst lite på nätet förstod jag att färgerna i buketten skulle passa ihop med klänningen. Måhända att det är en självklarhet, men särskilt bra på att kombinera passande färger är jag inte. Dock gjorde jag ett försök, fast jag var inte riktigt nöjd med de alternativ som jag funderade på. Alltså, jag var inte helt tillfreds med deras betydelse. Till slut valde jag och älsklingen tre färger utefter vilken innebörd de hade; röd, rosa och lila.

Därnäst stod antalet på tur.

Antalets betydelse

Det antal som med ens inte var aktuellt var tio eftersom vi redan hade bestämt oss för att vi skulle gifta oss. Inte heller var två särskilt aktuellt med tanke på att vi skulle resa bort på bröllopsresan. Älsklingen påpekade att fyra kunde tolkas på det sättet att en av oss är bättre än den andra och det menade han är en lögn, så även fyra ströks. Givetvis var sex inte heller något alternativ och inte heller åtta, eftersom jag kommer att vara älsklingens ännu längre än så. Då återstod ett, tre, fem, sju och nio och helst av allt skulle jag ha velat ha alla eftersom det är så jag känner, men vi valde att det skulle vara nio blommor i buketten.

Vid det här laget kvarstod bara vilken blomsterbutik som vi skulle använda oss av. Det fanns en som på nätet hade fått bra omdömen och av den anledningen förlitade vi oss på det som jag hade läst och valde "Blåklinten blommor och presenter i Mora" (som är en Interflora fresh-butik). Eftersom jag som sagt inte kan något om blommor, lät jag dem få ansvara för utformningen. Mina enda krav var vilka färger som skulle finnas, antalet blommor i buketten och att de röda blommorna skulle vara rosor. Med trevligt bemötande och utan några klagomål tog de emot min beställning och satte ihop en vacker bukett som jag var otroligt nöjd med. Så hjälpsamma och duktiga som de var, kan jag absolut rekommendera "Blåklinten blommor och presenter i Mora". Tack ska ni ha!


Brudbuketten
Min vackra brudbukett. Man kan inte vara annat än nöjd. ^^

Blåklinten Blommor & Presenter



Dagens citat:

"Lappad vänskap blir sällan hel."
(Svenskt ordspråk)

Ha det så bra!
Blomsterkramar
Jessie

Människohandlarna (Janne Lundström)

"Det var ett dussintal svenskar - kungliga ämbetsmän och soldater - som kommenderats till handelsfortet Carolusborg på Guldkusten. För dem var Carolusborg ett jordiskt helvete. De var utlämnade åt hettan, slagregn och sjukdomarna, åt isolering, hemlängtan och plötsligt utbrott av meningslös brutalitet. Lindringen fann de i brännvinet och i hatet. Hatet mot varandra, mot afrikanerna och mot de höga herrarna i Stockholm som hade sänt dem till Afrika.

I detta helvete arbetade Torkel Månsson, femton år och nybliven andreassistent. Glad och full av liv - ända tills han en dag drabbas av galenskap. Och varför skulle Torkel Månsson slippa undan?
"

När jag gick i sjunde klass blev jag och en tjej i klassen utvalda av vår svensklärare att läsa en bok som han gav oss. Syftet var att vi skulle visa honom att vi var värda betyget MVG i svenska och när vi hade läst klart skulle läraren kolla upp om vi verkligen hade läst den. Någon uppföljning blev det aldrig av och jag läste heller aldrig ut boken (vilket bara har hänt med den och en av Mankells böcker), fast MVG fick jag ändå.

Människohandlarna


Redan efter att bara ha läst några meningar i Janne Lundströms "Människohandlarna" dömde jag ut boken som tråkig och det var förmodligen därför som jag heller aldrig läste den till slutet. Inte heller nu, efter åtta år, tyckte jag att boken var bra. Den var fortfarande tråkig, men till skillnad från tonåren läste jag den här gången ut den.

Vad är det som gör den tråkig? Att den utspelar sig i mitten av 1600-talet borde egentligen bara vara ett plus då jag är lite förtjust i historiska berättelser. Alltså var det inte tiden som gjorde berättelsen ledsam. Jag kunde helt enkelt inte finna något riktigt driv i berättelsen. Visst händer det något som gör att man undrar vad som ska hända, men jag kunde ändå inte engagera mig. I vilken sekund som helst under läsningens gång hade jag kunnat lägga ifrån mig boken utan skuldkänslor eller undran.  Lundström lyckades inte fånga mig med sina ord. Jag blev inte berörd. Inte det minsta.

Samtidigt vet jag inte heller hur berättelsen hade kunnat bli bättre. Kanske är det känsla bakom orden och inlevelse hos författaren själv som saknas? Jag vet inte riktigt. Kan inte sätta fingret på det. Men intressantare än det här har jag definitivt läst.


Dagens citat:

"Ett bra förhållande känns igen på att det alltid kan bli bättre - och alltid blir bättre."
(Okänd)

Ha det så bra!
Ointresserade kramar
Jessie

Fröken? Nej, men fru!

Hem ljuva hem! I söndags (17 juli) satte jag och älsklingen fötterna på svensk mark igen efter ungefär en veckas vistelse i Italien och i måndags (18 juli) kom vi hem till lägenheten i Åkers Styckebruk, efter att ha varit ifrån den sedan 8 juli. I ärlighetens namn kändes det lite konstigt att komma hem, men samtidigt var det väldigt skönt. Efter de här dagarna har jag insett att jag är en människa som inte trivs att vara på resande fot alltför länge. Nästan med en gång efter att vi hade lämnat av lejonen hos min svärmor, saknade jag dem och saknaden efter dem (plus en släng av hemlängtan) växte sig starkare under vår vistelse i Rom. Fast det var ändå trevligt, bortsett från en detalj som jag kommer återkomma till senare.

Jaha, då var man gift då. För att vara ärlig märker jag ingen skillnad, förutom de gånger då jag ser på ringen på min vänsterhand. "Just det, jag är gift nu." Första gången som jag skulle benämna älsklingen som min make (ja, jag föredrar "make" framför "man" - om det är nördigt gör det mig till en stolt nörd Wink) fick jag tänka i några sekunder eftersom jag av vanans makt höll på att säga att han var min pojkvän. Men jag kommer vänja mig med tiden.


Ringen


Innan jag åkte i väg lovade jag att dela med mig av mina upplevelser och det kommer jag att göra. Dock tänkte jag dela upp det i olika avsnitt så att du inte svimmar av utmattning när du läser (fast risken finns att du kanske gör det ändå, men då har jag i alla fall underlättat läsningen lite). Jag kommer att variera inläggen om bröllopet och resan med andra inlägg så du inte tröttnar på mig lika snabbt. Smile Vi talade om för gästerna att bilderna på bröllopet inte fick läggas ut på nätet i något sammanhang, men de bilder som kommer förekomma här i bloggen är utvalda av mig och älsklingen. Vårt förbud angående gästernas spridning av bilderna är för att vi inte vill att våra bröllopsbilder sprids hur som helst och det hoppas jag att de tar hänsyn till. Bilderna från bröllopet är tagna av mig, älsklingen, min svägerska eller hennes sambo med vår kamera samt min svärmor med hennes kamera (beror helt och hållet på vilka bilder som kommer att läggas upp). Rom-bilderna är tagna av mig och älsklingen.

I dag tänkte jag i alla fall ge en sammanfattning av de här dagarna och påpeka lite som jag tycker kan vara värt att tänka på. Bröllopsdagen var trevlig och absolut minnesvärd. De flesta var väldigt snälla och otroligt hjälpsamma. Framför allt vill jag rikta ett enormt tack till min svägerska och hennes sambo som var till ovärderlig hjälp under helgen. Och tack till er andra som också hjälpte till på olika sätt!

Vad har jag att säga om Rom då? Otroligt varmt och torrt, så man fick i alla fall skölja av sig varje dag eftersom man blev smutsig av att traska runt i dammet. Biltjuvar kör de som också! Jösses, man trodde knappt att det fanns några trafikregler med tanke på att det i princip inte fanns några filer (fick de plats med tre bilar bredvid varandra på gatan, körde de tre bilar bredvid varandra) och att de körde med ljusets hastighet (för att uttrycka det milt) - även på trånga smågator med gatsten. Utryckningsfordon verkar inte ha någon rätt att köra mot rödljus, trots att de har blåljus och sirener igång. Under hela vår vistelse hade vi ambulanssirener som bakgrundsljud och de sirenerna lät ganska roliga. De enda sirenerna som var bekanta var "carabinieri"-bilarnas sirener, eftersom de lät precis som de svenska polissirenerna.

Forsavägen
Forsavägen här i Åker.


Överallt fanns det människor som antingen ville sälja saker, eller på annat sätt lura till sig pengar av turister. Eftersom det florerar med ficktjuvar i Rom råder jag dig (om du funderar på att resa dit) att inte ha värdesaker i fickorna och att hela tiden ha full uppsikt och kontroll över dina saker. Om du inte är beredd på att bli av med stora summor på nonsens, föreslår jag att du är försiktig med vem du svarar, för plötsligt kan du riskera att bli av med dina saker eller tvingas betala för något som du lurats till. Jag och älsklingen råkade ut för det sistnämnda trots att vi var försiktiga, men vi behövde inte betala fullt så mycket som de hade hoppats på. Fast det blev ändå mer än nödvändigt. Förutom det och att många var påträngande (både försäljare och personer som arbetar på restauranger) var det trevligt och även intressant. Fast jag kan hålla med en som skrev något om sin Rom-resa på internet: har man sett Rom en gång, räcker det.


Dagens citat:

"En sann vän är en sällsynt fågel."
(Latinskt ordspråk)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

"Vem tror du att du är?"

Så länge jag kan minnas har läsa och skriva varit två av mina stora intressen. Som liten brukade jag ta några vanliga blanka skrivpapper som mina föräldrar använde för datorutskrifter, vika dem på mitten och sedan häfta ihop dem. Tada! Därefter hade jag en egen bok, som jag döpte och sedan skrev egen berättelse i tillsammans med mina egenhändigt ritade bilder. Jag har för mig att jag ska ha kvar några av dem i Malmö hos mina föräldrar. Mitt skrivintresse fortsatte när jag började på mellanstadiet, vilket var då jag påbörjade skrivandet av en roman. Dock avslutade jag aldrig den och jag tror också att jag senare kastade det jag hade skrivit. På högstadiet tyckte min svensklärare att jag skulle satsa på att bli författare. Det var först på gymnasiet som mitt skrivande kom igång på allvar och även blev seriöst. Under årens lopp har jag slipat till mitt sätt att skriva.


Ensam bänk

Nyligen drabbades jag av en insikt. Eller, jag vet inte om man egentligen kan kalla det för en insikt men drabbad av den blev jag i vilket fall som helst. Efter att ha ögnat genom Kapitel1:s forum och ha tittat på en del bloggar vet jag inte riktigt längre var jag står. Nåväl, i skrivande stund sitter jag, men det jag menar är bildligt talat. Vad är det egentligen jag inbillar mig? Att få sitt manus publicerat och även utgivet är ingen dans på rosor. Långt ifrån. Har så här långt endast viss erfarenhet, då jag och bästa kompisen fick vårt projektarbete upptryckt hos ett tryckeri. Men det är inte riktigt samma sak ändå. Och vad säger att just mitt eller mina manus kommer få den äran att bli publicerade? Att bli lästa av fler än den innersta kretsen? På min axel sitter just nu en liten figur som hela tiden väser: "Vem tror du att du är? Du har ingen chans. Varför ska du bli en av de lyckliga när det finns så många andra som är mycket bättre?"

Nu kommer säkert bästa vännen att bli sur (förlåt, för jag menar inget illa) men den har rätt, den där rösten. I jämförelse med andra är jag ingenting. Mitt skrivande kan knappt ens jämföras med de flesta övriga på Kapitel1  - de som skriver så där avundsvärt bra. Å andra sidan brukar mina texter bli lovordade av bästa kompisen när hon har haft tid att läsa men (och ta inte illa upp) är hon egentligen riktigt objektiv? Förblindas hon inte av vår relation?


Motorväg mot Södertälje
Motorvägen mot Nykvarn och Södertälje.

Trots att jag för tillfället är osäker på hur jag ska göra finns det en sak som är glasklar, och det är att jag kommer att fortsätta skriva eftersom det är en del av mitt liv. En del av den jag är. Fast förmodligen kommer mina texter att få stanna kvar i datorn. På mitt usb-minne. Där de hör hemma.


Dagens citat:

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."
(Nalle Puh)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Räven och lammet (eller: Synden straffar sig självt)

Kapitel1 hade en tävling för ett tag sedan där man skulle skriva en modern fabel. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att delta eftersom jag var mitt uppe i tentaplugg, men det hindrar inte mig från att i efterhand skriva något på temat. Så här är den. Min tolkning av en modern fabel.


Robban Räv log förnöjt åt sin egen spegelbild där han stod i sovrummet och gjorde sig redo. Hans förväntningar var skyhöga vid det här laget. Så förväntansfull som han kände sig nu hade han inte känt sig sedan han var valp. Kanske berodde det på spänningen som låg i det hela eller att han törstat längre än vad han själv ville medge. Till sin fru Louise Lamm - som nuförtiden inte längre var ett lamm - hade han sagt att han skulle till ett viktigt affärsmöte. Dum som en gås hade hon svalt det utan krusiduller och själv åkt i väg för att tillbringa en vecka tillsammans med sin vän Kristin Katt. Ingenting hade hon anat. Vare sig när det gällde det plötsliga affärsmötet eller hans isolering den senaste tiden. Ibland trodde Robban att han verkligen var gift med en gås.

Sedan tio år tillbaka hade han och Louise varit gifta. Gud, vad mumsig hon hade varit på den tiden. Alla andra hade trånat efter henne men det var Robban som halat in högsta vinsten. Det hade varit han som fått traktens mest eftertraktade lammkött. Men efter alla dessa år fanns det inte längre något spår kvar av Louise forna glans, utan kvar fanns endast ett mulligt får. Visserligen älskade han Louise, men han var en räv som var svag för lammkött. Förmodligen var det därför som passionen dem emellan hade svalnat till en nivå av isbitskyla, eller att det i alla fall var den största anledningen till det.


Tvåhövdad häst
Tvåhövdad häst Wink

Hans röda päls glänste och blänkte som den hade gjort i hans ungdom och tänderna var benvita. Riktigt tjusigt om han fick säga det själv, och det fick han givetvis. Klorna hans hade fått en genomgå en extra exklusiv manikyr just inför det här tillfället. Det var viktigt att ta hand om sitt utseendet, och framför allt om man ville få något på kroken. Eller, det var kanske med korrekt att säga någon.

Passionerad räv som han var, tärde det på honom att samvaron med sin hustru nått botten trots att de ännu älskade varandra. Därför hade det varit synnerligen passande att han i samma veva som han började känna att han knappt stod ut, fann en internetcommunity för gifta. Mer precist var det en sida för gifta som ville ha en affär. Förvisso trodde Robban delvis på monogamin som genomsyrade hela samhället, men samtidigt var han både eldig och svag för lammkött. Och den som inget vet har inte ont av det. Skulden för att han och Louise inte längre drogs till varandra kunde knappast läggas på Robban. Om bara Louise hade tagit hand om sig själv istället för att nöjd låta sig förfalla, skulle han aldrig ha känt sig tvungen att registrera sig på den där sidan och leta efter någon som intresserade honom.

Stolt som en tupp spatserade han ned på staden och till den plats där de skulle mötas. I byggnadernas fönster beundrade han sin nyblekta svanstipp - och självklart även resten av hans förtjusande kropp. Ingen kunde motstå en så stilig räv som Robban. Det var bara omöjligt. Under tiden som han promenerade tänkte han på henne och de bilder som han hade sett. Blotta tanken fick det att vattnas i munnen på honom samtidigt som hjärtat slog volter i motorvägshastighet. Line hade hon sagt att hon hette och till hans lycka var hon ett lamm. Ett riktigt smarrigt lamm. Skuldkänslor nöp i honom när han i tanken tyckte att Line praktiskt taget var hetare än vad Louise någonsin hade varit. Fast varför skulle han ha skuldkänslor? Tankar var inte brottsliga och sist han kollade fick man tänka vad man ville, och för att inte tala om att tycka. Robban hade antagit ett alias på sidan för att inte riskera att någon bekant till honom och Louise upptäckte hans lilla äventyr. På sidan hette han Rickard och det var också det namn som Line fått veta.


Humla i blomma

Kaféet var proppfullt när han kom. Oron för att vackra Line inte skulle se honom började gro i honom, men han sköt bort tanken lika fort som den hade kommit. Robban hade inte varit dum. För att de skulle kunna känna igen varandra hade han föreslagit att de skulle ha med sig var sin röd ros. Hur många gick omkring med en röd ros, liksom? Fast för säkerhets skull valde han ett litet bord vid ingången som han snabbt som en vessla trängt sig fram till så fort det blev ledigt. Han föredrog alltid att komma tidigt till avtalade möten för att vara säker på att komma i tid. Därför skulle det dröja en stund innan Line skulle komma. Medan han väntade vände han sig om för att betrakta de andra besökarna.

- Hej, är det Rickard? hörde han någon säga glad som en lärka. Det är jag som är Line.

Nästan sprickfärdig av förväntan vände han sig om för att äntligen få se henne i verkligheten. Hans leende förvandlades snabbt till en chockad min när han satt öga mot öga med sin fru Louise som höll i en röd ros och även hon hade en chockad uppsyn.

© http://dreamingtiger.blogg.se



Dagens citat:

"Ödet ger oss släktigar, men våra vänner väljer vi själva."
(Jaques Delille)

Ha det så bra!
Fabelkramar
Jessie

Förutfattade meningar

Alla invandrare är muslimer. Tjejer kan inte teknik. Killar gråter inte. Alla etniska svenskar är rasister. (För att förtydliga: Jag håller inte med om dessa uttalanden. De är bara exempel.)

Förutfattade meningar finns överallt: hos oss själva och hos andra. En del har fått ordentligt fäste hos vissa människor, medan andra förkastar dem.

Om det inte hade varit för att de allra flesta av dessa antaganden inte stämmer, skulle det inte ha varit några problem. Men nu ställer faktiskt dessa felaktiga idéer till med problem och för att inte tala om att de kan vara brutalt orättvisa. Många tycks till exempel ha fått för sig att de människor som invandrar hit till Sverige är muslimer. Det kan nog inte vara mer felaktigt. När jag gick på högstadiet hade jag en lärare som kom från Irak, och hör och häpna (om du nu tillhör den kategori som tror att alla som kommer hit är muslimer) - han var (eller, han är med tanke på att han fortfarande lever) kristen och mycket aktiv i kyrkan. Han är bara ett av många exempel på att det här påståendet är fullkomligt oriktigt.

Längs Mälaren i Strängnäs

Jag skäms inte för att erkänna att jag i stort sett ingenting kan om vare sig teknik eller bilar. Fast det förväntar sig folk inte heller att man kan om man är tjej. Då kan jag komma med nästa kuriosum: trots att jag är tjej (sist jag kollade i alla fall) kan jag inget om mode eller smink (det sistnämnda kan bero på att jag aldrig intresserade mig för det med tanke på min kosmetika- och parfymallergi). Inte heller är det något som jag skäms för att säga. Varför tvinga sig att intressera sig för något när man inte bryr sig om det? Resultatet av min förstnämnda okunnighet blir att folk ler förstående och bemöter mig på samma sätt. Om jag däremot hade varit en kille och inte kunde något om teknik eller bilar, skulle de ha betraktat och behandlat mig som en idiot.

Ska det verkligen vara okej att behandla folk på det sättet bara för att de avviker från ens förutfattade meningar? "Det är väl klart att alla killar förstår sig på teknik och bilar." Knappast! Vilket kön man har bestämmer inte vad man ska intressera sig för - det varierar helt enkelt från person till person. Fler borde acceptera det, trots att de förutfattade meningarna skänker inbillad trygghet av den orsaken att man då vet vad som gäller i ens bubbla. Där förekommer inga osäkra gråzoner.

Jag är både arg och ledsen för att det förhåller sig på det här sättet. Visst vore det bättre om vi bara släppte taget om våra förutfattade meningar och istället betraktade varje person individuellt och med fördomsfria ögon? Men det sker väl bara i den bästa av världar ...


Dagens citat:

"Många människor som tror sig ha skapat ett hem att leva i, märker ganska snart att de bara öppnat ett värdshus för sina vänner."
(Norman Douglas)

Ha det så bra!
Förutfattade kramar
Jessie

Felaktig grund

*tänker så att det luktar bränt* När folk ska gifta sig är det ganska vanligt att vännerna ordnar svensexa respektive möhippa och plågar sin snart gifta vän med diverse påhitt. Jag minns somrarna i Malmö då det kom (mest killar) folk till Ribban (Ribersborg för icke invigda Wink) med skyltar och/eller plakat där personen erbjöd sig att utföra tjänster mot viss lägre betalning. Vid något tillfälle hade personen i fråga skrivit att den genom tjänsterna försökte samla ihop pengar till smekmånaden. Om det är sant eller ej vet jag inte. Hade dock varit roligt om det var sant. Hur som helst, när man var yngre satt man på sin filt i sanden och fnittrade med sitt sällskap och tyckte att det var hur lustigt som helst att man kunde köpa en kram för fem kronor. Vidare var de flesta utspökade på något vis. Någon var utklädd till en höna, medan andra var klädda i minimala underkläder och samtidigt var sminkade på ett roligt sätt.

Å

Varför utsätter man sina vänner för det här? Visserligen har den "utsatta" minst lika roligt (förhoppningsvis) som sina vänner, men den vanligaste anledningen vad jag har hört är att man anordnar de här påhitten för att fira sin kompis sista dag som (när det gäller svensexa) ungkarl. Hans sista dag i frihet. Eller har jag fel? Om inte, vad är det jag har missat? Sedan när blev den blivande brudgummen ungkarl? Visserligen innebär ungkarl ogift man, fast han är ju tillsammans med den blivande bruden och sist jag kollade innebär inte ett monogamt förhållande (trots att man inte är gift) den frihet som den blivande brudgummens och den blivande brudens vänner oftast tycks mena i de här sammanhangen. Det är knappast så att bruden och brudgummen in spe har sprungit ut på stan och friat till första bästa människa som de har träffat. Såvida det inte är på film, för där kan alla möjliga konstigheter inträffa. Nuförtiden brukar de flesta bo ihop innan de gifter sig, så den enda skillnaden före och efter vigseln är att man som gift har fler skyldigheter och rättigheter gentemot varandra som är lagreglerade och att man på pappret är tillsammans (vilket innebär att endast tingsrätten kan upplösa förhållandet). Man har kanske även bytt eller lagt till efternamn. För mig och älsklingen blir den enda skillnaden att jag har lagt till hans efternamn och att vårt förhållande nu är registrerat och att ett eventuellt uppbrott blir lite "krångligare". Detta eftersom vi fram till vigseln ändå har levt tillsammans som om vi varit gifta.

Nyfiken som är jag sökte jag efter information om varför man har svensexor och möhippor och då hittade jag den här roliga faktan på Svensexaguiden:

Svensexa

Strand i Strängnäs
En liten strand vid Mälaren i Strängnäs.


Med detta vill jag inte ha sagt att jag har något emot svensexor och möhippor, men däremot att jag tycker att det är fel anledning till att ha det om det är för att fira "friheten" innan man gifter sig. Fast jag är tacksam över att jag slapp ha någon möhippa. Wink Vad man alltså enligt mig borde göra är att modifiera motiveringen till att ha dessa kompisplågande tillställningar om man nu tänker fira "friheten". Men om det nu förhåller sig på det sättet att man faktiskt har friat till första bästa människa på stan och ska gifta sig med den personen, då kan man tala om en "sista tid i frihet". På riktigt.


Dagens citat:

"På hundra personer som kan ta motgångar så finns det knappast en som kan bära medgången."
(Thomas Carlyle)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Jag tänkte testa att utforma recepten på ett annat sätt.

Det här behöver du till 4 portioner:
  • 450 gram falukorv eller liknande
  • 2 dl ris
  • 5 dl vatten
  • 1 tsk salt
  • 1 liten burk skivade champinjoner
  • 1 msk margarin
  • 2 msk vetemjöl
  • 2 dl mjölk eller svampspad
  • 250 gram frysta ärtor, majs och paprika
  • riven ost
  • salt och peppar

Ugn

Sätt ugnen på 200°C.

Gryta

Blanda ris, salt och vatten i en kastrull eller gryta och koka under lock på vanligt sätt tills riset är klart.


Svampspad

Öppna burken med champinjoner och häll av spadet i en skål.

Svamp

Låt sedan champinjonerna rinna av i ett durkslag eller liknande.

Margarin och mjöl

Fräs margarin och mjöl i en kastrull.

Sås

Späd med mjölk och spad från svampen till en lagom tjock stuvning och låt det puttra.

Sås

Vänd ned de avrunna champinjonerna och smaka av med salt och peppar. Låt stuvningen puttra tills riset är klart.

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Ta fram en ugnsfast form och smöra den lätt. Skåra korven utan att skära igenom.

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Blanda riset med de frysta grönsakerna.

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Lägg det i botten av formen.

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Lägg korven på.

Ostgratinerad korv med svampfyllning

Fyll korven med fyllningen i skårorna och bred resten över. Ställ in formen i ugnen cirka 15 minuter. Ta ut den och strö på ost. Stek ytterligare 5 till 10 minuter eller tills korven är varm och osten har fin yta.

Ostgratinerad korv med svampfyllning



Dagens citat:

"Musik till middagen är en förolämpning både mot kocken och musikern."
(Gilbert Keith Chesterton)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Svårt att bestämma sig

När jag och älsklingen tittade genom reklambladet för ICA-butiken här i Åker för vecka 26, fick vi oss båda ett ganska gott skratt. På första sidan gjorde de reklam för nötfärs som man den veckan kunde köpa för 49.90 kr/kg.

Reklamblad

Nej, vi skrattade inte för att man kunde köpa köttfärs billigt. Men vi skrattade åt hur de hade formulerat sig. Ursprungslandet var tydligen Irland och fetthalten var beräknad till 10 - 12%. Så långt var inget speciellt lustigt.

Reklamblad

Fast när man lät blicken vandra lite åt höger uppstod förvirring. Ovanpå bilden med köttfärs hade de lagt till en "lapp", som inte är helt olik sådana som man kan hitta på kläder i klädesaffärer.

Reklamblad

Jag skulle vilja påstå att den som har satt ihop reklamen har råkat ut för ett syftningsfel. Att det är köttfärs det är frågan om råder det ingen tvekan om. Däremot kan man ifrågasätta ursprungslandet. Som "lappen" nu är utformad får man uppfattningen att 10% av färsen är från Irland. Men varifrån kommer resten? Och varför skriver de då att ursprungslandet är Irland, om det tydligen bara är 10% därifrån som det rör sig om? Älsklingen skojade och sade att det är fetthalten som är från Irland.

Ibland kan reklam skänka en skratt. Och huvudbry.


Dagens citat:

"Ät och drick med din vän, men gör inga affärer med honom."
(Turkiskt ordspråk)

Ha det så bra!
Förvirrade kramar
Jessie

Regler är tydligen inte till för att följas

Medan jag satt och läste "Den döende detektiven" av Leif GW Persson funderade jag på var respekten för existerande regler tagit vägen. Som jag tidigare skrev handlar romanen om att en pensionerad polis utreder ett mord som har hunnit bli preskriberat. Hela tiden upprepades åsikten att om de fick tag på mördaren skulle de strunta i preskriptionsregeln och ändå se till att han fick något straff eftersom de i så fall säkert kunde hitta något annat som mördaren kunde bli straffad för.

Visserligen var det fasansfullt det den nioåriga flickan hade blivit utsatt för (våldtagen och sedan mördad) och jag ville också att rättvisa skulle utkrävas. Men vi har samtidigt regler och bestämmelser av en anledning och de är till för att följas. Att ett brott preskriberas innebär att efter en viss bestämd tid ska den som begått brottet inte kunna ställas till ansvar för det personen gjorde. 1 juli 2010 infördes en ändring som innebär att mord och dråp inte skulle kunna preskriberas (förmodligen för att de vill kunna fortsätta att utreda mordet på Olof Palme, som i år blir 25 år gammalt) men de mord- och dråpfall som hann bli preskriberade innan ändringen blev gällande skulle inte omfattas av den här ändringen som innebär att mord och dråp inte ska kunna preskriberas. Varför? För att vi i Sverige har en grundlagsskyddad princip som säger att bestämmelser inte kan ha retroaktiv verkan, vilket innebär att bestämmelser inte kan gälla för tiden innan bestämmelsen trädde i kraft.


Flaggor
Några flaggor som finns i kommunen. Flagga nummer två från vänster (den gula med den svarta säden) är Åkers flagga. Den till höger om Åkers flagga är Strängnäs kommuns flagga.

Låt mig ta ett exempel. Idag kastar jag ett äpple på någon. Imorgon träder en lag i kraft som säger att äppelkastning är straffbart. I det här fallet kommer jag inte kunna bli straffad för äppelkastning eftersom det var tillåtet när jag gjorde det. Anledningen till det är att det ska råda rättssäkerhet, det vill säga att vi ska kunna förutse och veta vad det är som gäller.

I berättelsen tillhörde dessvärre mordet på flickan den kategori som hann bli preskriberat. Dock verkade ingen vilja acceptera det. Varken polisen eller gemene man. Det egendomliga är att när det kommer till pengaskulder är alla rörande överens om att när en skuld har preskriberats efter tio år, då är den glömd och begraven. Ingen tvingar den som stod i skuld att ändå betala. Givetvis är en pengaskuld inte i klass med mord eller dråp rent emotionellt, men preskription är fortfarande preskription, oavsett vad det gäller.

Blå blommor

Polisernas attityder i boken störde mig alltså eftersom jag fick uppfattningen att de fullkomligt struntade i de bestämmelser som finns. Visst är det viktigt att vara mänsklig, men vi har som sagt bestämmelser av en anledning. Om ingen skulle följa dem, hur skulle då vårt samhälle se ut?


Dagens citat:

"Motgångar avslöjar snillet, medgångar döljer det."
(Horatius)

Ha det så bra!
Reglerade kramar
Jessie

Så mycket som man vill

Inför den kommande sommarledigheten hade jag bestämt mig för att fousera på "ADK" och "VAKT" och helst bli klar med någon av dem innan sommaren är slut. Hittills har jag bara jobbat smått med "ADK" medan "VAKT" har fått bli liggande, fast det finns ännu mer som jag vill få gjort och just nu bråkar alltihop i huvudet på mig om min uppmärksamhet.

Förutom "ADK" och "VAKT" är jag mycket intresserad av att omvandla två av mina noveller till romaner och nyligen har jag påbörjat ytterligare ett skrivprojekt vid sidan om. Det senaste skrivprojektet är bara en liten kul grej från min sida och är baserat på ett av mina The Sims 3-spelomgångar. Vad jag menar med det är att mitt skrivande utgår från spelet och är således beroende av vad som sker där. Utifrån spelet målar jag upp en berättelse med detaljer etc. Alla namn kommer vara utbytta och jag kommer sträva efter att välja dem med omsorg. I skrivande stund är jag ännu bara på första kapitlet.


Strängnäs hamn
Strängnäs hamn som är fylld med båtar.

Man skulle kunna tycka att det är produktivt av mig att ha så pass mycket på gång, men för mig blir det inte effektivt. Det bästa vore att satsa och koncentrera sig på en sak åt gången eftersom jag är övertygad om att resultatet blir bättre då. Å andra sidan känner jag en stark rädsla för att inspirationen och mina bra idéer kommer försvinna om jag lägger det andra på is. Snacka om i-landsproblem.


Dagens citat:

"När Paris-utställningen nu stänger kommer elljuset att försvinna med den och aldrig med omtalas."
(Erasmus Wilson, professor vid universitetet i Oxford, 1878)

Ha det så bra!
Viljande kramar
Jessie

Trots dåliga odds ...

Någon gång innan jul (det här var 2009) satt jag och slökollade på tv när en filmtrailer visades. Med en gång hänvisade jag filmen till mitt mentala fack för "filmer som jag inte vill se". Den verkade vara någon form av sci-fi-film av något slag, med eventuellt inslag av fantasy (nu vet jag att den inte har något fantasy i sig, men det visste jag inte då). Den tycktes representera den sorts filmkategori som jag inte gillar. Sedan tänkte jag inte mer på det, då jag såg trailern några fler gånger.

En dag sade fästmannen att han gärna ville se den där filmen på bio och trots min motvilja sade jag att jag kunde följa med honom. Jag förklarade för honom att det egentligen inte var min typ av film, men för hans skull kunde jag som sagt följa med och se den. Några andra förväntningar på filmen än att jag inte skulle tycka om den, hade jag inte och jag valde att inte läsa vad filmen handlade om innan vi gick och såg den.

Under de första minuterna av filmen var den så som jag hade förväntat mig. Den var inte min typ av film, men den gick att se på. Fast ganska snart hände något för mig oväntat. Filmen grep tag i mig och jag blev fast. När vi sedan lämnade biografen hade mitt tidigare motstånd förvandlats till stort gillande. Det visade sig att filmen faktiskt var riktigt bra. Praktiskt taget ingen av de besökare som suttit i salongen ville resa sig när eftertexterna kom. Det enda som man tänkte var "Är den redan slut?" Filmen efterlämnade en härlig känsla efteråt och i bilen hem satt jag och älsklingen och diskuterade delar från filmen.

Givetvis är det "Avatar" som jag pratar om. Ännu ett av James Camerons mästerverk. Tja, för mig är hans "Titanic" fortfarande snäppet bättre, men "Avatar" är en riktigt lyckad film. Precis som till "Titanic" är det James Horner som står för den fantastiska musiken som man inte kan göra annat än att njuta av.

Avatar

Bevis (ett av dem i alla fall) på att filmen är utomordentligt bra måste ändå vara att den faktiskt kan vända motståndare till att bli anhängare av filmen. Nu talar jag inte bara om mig själv, utan även om min syster. Till en början vägrade hon att gå och se den, men efter att ändå ha gjort det var hon fast. Självklart kunde jag inte låta bli att säga "vad var det jag sade?" Måhända att det är lite glyttigt, men ändå passande. Wink

Man har jämfört filmen med "Pocahontas" och likheterna är faktiskt slående. Jake Sully är framtidens John Smith och Neytiri är framtidens Pocahontas. Visst stämmer det, eller är det bara jag som är ute och cyklar? Älsklingen påpekade också ett för oss i västvärlden typiskt drag (eller gäller det hela mänskligheten?). Det vi ser ska vi också ha, även om vi måste förgöra andra på vägen. Vi ska ha vad vi vill, oavsett pris eller konsekvens. Även det ett drag som återspeglas i "Pocahontas". Jag anser att vi människor måste bli mer ödmjuka och sluta bevisa någon slags inbillad överlägsenhet. Trots att det kan vara svårt att tro, är vi inte de enda varelserna på jorden.

Betyg på filmen blev 4 av 5 möjliga och rekommenderas varmt!


Dagens citat:

"Det som är värt att göra är värt att göras väl."
(Irländskt ordspråk)

Ha det så bra!
Omvända kramar
Jessie

How Am I Supposed to Live Without You

Återigen har jag fattat tycke för en sorglig låt och den här gången är det Michael Boltons "How Am I Supposed to Live Without You". Bortsett från melodin sitter jag och funderar på vad det är som gör att jag gärna lyssnar på låten trots att innebörden inte är något annat än sorglig. Kanske är det för att jag tycker synd om den berättande personen i texten? Att få reda på att dn person som man hyser känslor för, har någon annan är ett oerhört hårt och smärtsamt slag. Kanske är det för att jag kan relatera och vet hur sådant känns? Kanske är jag en sadist som innerst inne tycker om andra människor olycka? I vilket fall som helst tycker jag fortfarande att låten är bra i sin helhet och definitivt värd att lyssnas på.



Titel: How Am I Supposed to Live Without You
Artist: Michael Bolton



I could hardly believe it
When I heard the news today
I had to come and get it straight from you
You said you were leavin'
Someone swept your heart away
From the look upon your face I see it's true

So tell me all about it
Tell me about the plans your makin'
Oh, tell me one thing more
Before I go

Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for is gone

I'm to proud for cryin'
Didn't come here to break down
It's just a dream of mine is coming to an end
And how can I blame you
When I built my world around
The hope that one day
We'd be so much more then friends

I don't wanna know the price
I'm gonna pay for dreamin' (oh)
Even now it's more than I can take

Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for is gone

I don't wanna know the price
I'm gonna pay for dreamin' (oh)
Oh, now that your dream has come true

Tell me how am I supposed to live without you
Now that I've been lovin' you so long
How am I supposed to live without
And how am I supposed to carry on
When all that I've been livin' for is gone



Dagens citat:

"Why did I wait!? YOU told me to wait! Now he'll never come again!"
(Johnny Depp - Epiphany)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Märkt för livet

Under mitt första gymnasieår fick jag en video skickad till mig från min bästa kompis. Det jag fick se var långt ifrån vad jag hade förväntat mig, även om videon visade sig vara väldigt rolig. Fast efter att ha sett den en gång, kan jag inte höra låten utan att få videons innehåll uppspelat i huvudet. Min bästa kompis har märkt mig för livet. Wink Och vi får se om jag gör samma sak med dig, om du vågar se videon som jag pratar om. Wink


"Originalversionen"




"Gnagarversionen"





Dagens citat:

"Alla våra drömmar kan uppfyllas om vi har modet att uppfylla dem."
(Walt Disney)

Ha det så bra!
Märkta kramar
Jessie

Betydelsefull samling

Den julen då jag gick i åttan fick jag en bok i julklapp där författarens namn kändes bekant. På bokomslaget fanns, förutom titel och författarnamn, en bild på en död svan. Det visade sig vara en kriminalroman och till slut kom jag på varifrån jag kände igen författaren. Det var han som skrivit "Eldens hemlighet"!

Om du ännu inte har listat ut det, var författaren Henning Mankell och boken som jag fick i julklapp var ingen mindre än "Innan frosten". Då var den den senaste boken om poliskommissarie Kurt Wallander i Ystad (nu är den senaste och sista boken "Den orolige mannen"). "Innan frosten" blev mitt första möte med Wallander och jag var helt enkelt fast. Så fort jag läst klart julklappen rusade jag till biblioteket för att låna de andra böckerna i Wallander-serien. Dock läste jag inte dem i ordning, vilket jag tipsar dig om att göra ifall du vill läsa dem. Mankell (slutet av namnet uttalas exakt som man uttalar "ell" i "eller") utnämndes till min favoritförfattare och jag såg upp till honom och hans skrivande. Därför satte jag upp som mål att läsa alla hans böcker (vilket jag nästan också gjorde).

På gymnasiet (minns inte exakt när) cyklade jag till Coop Forum på bokreans första dag och var där när Coop Forum öppnade. Förväntansfull gick jag raskt fram till böckerna och plockade till mig samtliga böcker i Wallander-serien. När jag hade betalt och var på väg hem igen var jag otroligt glad över att äntligen få ha samtliga böcker i serien i min besittning.

Böckerna i Wallander-serien

Som du vet tycker jag väldigt mycket om att läsa och det har jag i stort sett alltid gjort. Innan jag kunde läsa brukade jag titta i min systers böcker och hitta på mina egna berättelser, beroende på vad boken hette eller vad det var för bild på framsidan. Fast jag bläddrade i dem som om jag läste på riktigt. Sedan blev jag besviken när jag väl kunde läsa och upptäckte att det som stod inte alls överensstämde med vad jag hade hittat på.

När jag sedan fyllde sju år och i första klass fick mitt allra första lånekort var jag överlycklig. Från den stunden kunde jag låna mina egna böcker. Innan hade jag gått till biblioteket med mina föräldrar (mest pappa) och min syster och sedan hade (oftast) pappa fått låna de böcker som jag slutligen valt ut. Men i samma stund som jag fick mitt eget lånekort kände jag mig otroligt stolt. Om jag inte minns fel försökte jag efter det att dra med mig pappa oftare till biblioteket och de flesta gånger lånade jag nästan fler böcker än vad jag kunde bära. Vilken tur att man hade med sig en vuxen som kunde bära Wink

Det bästa med att läsa är att man för stunden träder in i en annan värld och kan glömma bort verkligheten. Det gjorde jag då jag läste böckerna om Wallander och det var vid det tillfället betydelsefullt för mig. Att de dessutom var spännande var också på plussidan. Det är därför som böckerna betyder så pass mycket för mig. De hjälpte mig att tänka på annat när jag behövde det. Nu tycker jag dock inte att Mankells skrivande är det bästa (spännande ja, men själva sättet att skriva är inget som jag ser upp till längre), men det tyckte jag då. Min bild av honom förändrades kanske också efter att ha fått träffa honom när han signerade "Kinesen" i Malmö. Kortfattat kan man väl säga att han visade tydligt att han hellre ville vara någon annanstans när vi pratade.

Jag ska ta mig tid att läsa dem igen. Se om jag tycker annorlunda än vad jag gjorde för alla de där åren sedan. Det ska bli spännande.


Dagens citat:

"Romantiken dör om han dricker champagne ur din toffel och sätter Dr Scholls hålfotsinlägg i halsen."
(Phyllis Diller)

Ha det så bra!
Betydelsefulla kramar
Jessie

Mördande hetta

Det var egentligen lite av en slump som gjorde att jag kom att läsa min favoritbok "Mördande hetta" som är skriven av Nora Roberts. För övrigt var det den första boken av Nora Roberts som jag läste och efter det var jag fast.

Ett tag när jag bodde hemma hos mina föräldrar var mina föräldrar med i en bokklubb där de varje månad fick möjlighet att köpa en för månaden utvald bok. Om man inte ville ha boken fick man meddela dem om det, annars orsakade ens egen passivitet att man fick köpa boken. Jag är ganska säker på att min pappa kom och frågade mig just den här gången om månadens bok var något att ha. Boknörd som jag är tog jag emot klubbtidningen och läste utdraget från boken. Eftersom den verkade vara intressant talade jag om det för min pappa och kort därefter hade jag boken i min hand. Detta var någon gång under gymnasiet.

Mördande hetta

"Reena Hale var bara elva år då familjens italienska restaurang en augustinatt brann ner till grunden. Det visade sig vara ett pyromandåd och förövaren greps så småningom. När Reena betraktade brandmännens kamp formades hennes framtid. Hon bestämde sig för att lära sig mer om elden för att förstå och behärska dess våldsamma kraft. Men hon var inte den enda som den natten fascinerades av katastrofen. Någon blev besatt av eld som ett verktyg att kontrollera, att hämnas.

Flera år senare arbetar Reena som brandutredare och hon är mycket skicklig. Men hon har haft otur i kärlek. Hennes första pojkvän dog av sängrökning i sitt studentrum - det kom polisen fram till trots att Reena aldrig sett honom med en cigarett. Nu har hon äntligen träffat en man att älska, en man som accepterar hennes farliga jobb, oregelbundna arbetstider och brandröken i hennes hår och kläder. Då börjar det komma obehagliga, hotfulla telefonsamtal. Reena försöker desperat att spåra ursprunget - och hon går rätt in i det värsta inferno hon någonsin mött.
"


Jag kan inte låta bli att rysa av välbehag när jag tänker på romanen. Prologen är så otroligt lockande och fängslande. Jag beundrar också Reenas förmåga att resa sig efter sina nederlag utan att förgöras. Hon påminner om en person som jag känner och tycker väldigt mycket om.

Flera gånger kom jag på mig själv med att jag andades häftigare när spänningen i boken ökade stegvis. Det är ett tydligt bevis på hur uppslukad Roberts lyckas få läsaren att bli. Den är stundtals sorglig och hemsk (inte i att den är hemskt skriven, utan att det som händer är hemskt), men ändå efterlämnar den sådan värme och nöjdhet efteråt.

Den väckte en massa funderingar och tankar i mig under tiden som jag läste den. Tankar och funderingar över mitt eget liv. Kanske är det därför som det är den bok som jag håller närmast hjärtat. Kanske därför som den betyder så mycket för mig. Bortsett från all spänning och det ljuvliga språket Wink

Min klassföreståndare (som även var min svensk- och engelsklärare) på gymnasiet sade vid något tillfälle att hon aldrig läste en bok två gånger eftersom hon anser att livet är för kort för att slösas bort på att läsa om saker. Plus fanns det så många andra böcker som hon ville plöja genom. Jag kan inte hålla med henne där. Om det finns böcker som man kan läsa om igen utan att tråkas ut är det "Mördande hetta". Om jag inte minns fel har jag läst den här boken två gånger och den var lika bra båda gångerna. Fast visst var det lite (men bara en smula) tråkigt att jag kände till det som gör boken extra magisk vid första läsningen. Fast det gjorde inget. Jag skulle kunna läsa den igen, fast just nu har jag för mycket att göra och har andra böcker att läsa. Men sedan så. Sedan får jag återuppleva den gamla magin som jag förälskade mig i för flera år sedan.

När jag öppnade den igen bara för skojs skull nu när jag skrev inlägget upptäckte jag lite förvånat att två talkort som jag skrev på gymnasiet fanns i boken. Då mindes jag att jag använde boken till min muntliga redovisning till det nationella provet i svenska. Jag tände först ett ljus och sedan läste jag upp de tre första styckena i prologen för att sedan knyta an till temat som jag skulle prata om. Tänk att de fortfarande låg kvar i boken. Smile

Läs den gärna. Jag säger det visserligen om alla Nora Roberts böcker, men den här är verkligen läsvärd.


Dagens citat:

"Av allt hyckleri är blygsamheten den angenämaste."
(Olle Holmberg)

Ha det så bra!
Brinnande kramar
Jessie

Musik kan rädda liv

När jag gick på högstadiet brukade jag läsa OKEJ-tidningen, men någon gång på gymnasiet slutade jag att prenumerera på den för att jag insåg att jag ändå bara ögnade genom den som hastigast. Men när jag i alla fall verkligen läste den, brukade jag först läsa insändarna som andra läsare skickat in.

Vad i stort sett alla nummer hade gemensamt  var att insändarsidan hade oftast minst ett inlägg som handlade om hur musiken hade räddat skribentens liv. När jag då läste de där inläggen kunde jag sucka och tänka att insändarskribenterna överdrev väldigt mycket. Hur kan en artist eller en grupp med sin musik påverka en människa så fundamentalt? Det låter inte riktigt klokt. Därför kunde jag känna mig ganska irriterad på de där inläggen.

Min inställning ändrades dock under vårterminen i ettan på gymnasiet när jag var med om något som fick mig att må rätt dåligt. För att ta mig genom den här händelsen pratade jag med vänner och familj, men även något ganska avgörande för mitt självförtroende, nämligen att lyssna på framför allt två låtar. De fick mig att gå från tvivel (gjorde jag inte fel här?) till säkerhet (jag gjorde fullkomligt rätt att göra på det här sättet). Låtarna gav mig så att säga skinn på näsan och tron på mig själv i den här situationen. Även senare har musiken (andra låtar då givetvis) fått mig att må bättre, så efter den där händelsen fick jag förståelse och även respekt för den kraft som musiken faktiskt besitter och som jag tidigare inte förstått.

Vad vill jag då ha sagt? Trots att det kan låta konstigt, kan musik få en att må bättre och kanske till och med rädda liv. Fast detta varierar förstås från person till person och det kan säkert finnas personer som inte alls påverkas av musik. Men om man inte vet hur musik får en att reagera, skadar det aldrig att testa. Man förlorar liksom ingenting på det.

Här är i alla fall låtarna som hjälpte mig den där gången. Lyssna och njut.



Artist: Linda Bengtzing
Låt: Jag Ljuger Så Bra





Artist: Pandora
Låt: I Won't Look Back






Dagens citat:

"En oprövad vän är som en oknäckt nöt."
(Ryskt ordspråk)

Ha det så bra!
Musikaliska kramar
Jessie

Äntligen!

I morgon bär det av mot Dalarna igen, men den här gången handlar det om något speciellt. Jag och älsklingen ska gifta oss! Vårt första stopp blir alltså för att lämna av lejonen hos svärmor in spe och sedan fortsätter vi mot Mora och det vandrarhem som vi har hyrt åt oss och gästerna under helgen. På söndag åker sedan vi två på bröllopsresa till Rom och är där ungefär en vecka. Det innebär att vi kommer vara borta mellan en och en halv till två veckor. Ska bli riktigt härligt.

Åkers kyrka
Åkers kyrka, bilden togs i höstas.

Men misströsta inte, för om det skulle vara så otroligt att du saknar mig medan jag är ute och ser mig om i världen, kommer bloggen fortsätta att uppdateras under min frånvaro eftersom jag har tidsinställt inlägg. Jag hade också tänkt att uppdatera dig om hur allting var när jag kommer hem, men det kommer få vänta tills älsklingen börjar jobba igen. Jag vill ju ta vara på den lediga tid som vi får tillsammans med tanke på att hans lediga dagar annars bara flyger i väg.

Jag hoppas att du får det lika trevligt som jag under de här veckorna.

Arrivederci!


Dagens citat:

"Ett bröllop är en landning som ser ut som en start."
(Paul Hubschmid)

Ha det så bra!
Bröllopskramar
Jessie

Hett blod

"En prostituerad ligger strypt på ett sjaskigt hotellrum i de franska kvarteren. Många kilometer bort, i ett gammalt hus av kolonialstil, mottar den populära nattradiovärden dr Samantha Leeds ett hotfullt telefonsamtal från en underlig person. Det hör ju till en kändis vardag. Vem skulle komma på tanken att koppla ihop de två händelserna?

Liket av en annan kvinna dyker upp, och de hotfulla uppringningarna till Samantha fortsätter, samtidigt med att en mystisk kvinna påstår sig vara någon ur hennes förflutna. Och kvinnan har varit död i flera år!

Då kriminalassistent Rick Bentz blir övertygad om att den seriemördare som går omkring på New Orleans gator är någon som står Samantha nära, vågar hon inte lita på någon. Speciellt inte på sin nye granne som tycks veta mer om henne än en främling borde ...
"


Redan från de första meningarna fångas man upp och Lisa Jackson lyckas hålla kvar en under hela berättelsen. Det fanns inte ett enda tillfälle då jag ens funderade på att lägga ifrån mig boken. Det tog mig ytterst få dagar att läsa den, men det kändes inte som att jag läste särskilt mycket varje dag, vilket förmodligen kan förklaras med att jag verkligen sögs upp av orden och för tillfället existerade inget annat än berättelsen och dess karaktärer.


Hett blod av Lisa Jackson

När jag läser kriminalromaner brukar mitt huvud jobba på ganska mycket genom att hela tiden försöka ligga steget före och lista ut vem mördaren är. Ibland lyckas jag ganska bra, medan jag andra gånger inte alls kan komma på vem den skyldige skulle kunna vara. I det här fallet fick mitt huvud en rolig liten resa, eftersom Lisa Jackson kastar läsaren fram och tillbaka mellan möjliga kandidater. "Är det han? Eller han? Nej, det måste ju vara han!" I ena stunden misstänkte jag att det kunde vara en person, för att i nästa nästan helt lägga undan de misstankarna och istället rikta dem mot någon helt annan. Det var roligt och när man på de sista sidorna verkligen fick bekräftat vem det var, kunde jag knappt sluta le.

Trots att även den här boken var lite förutsägbar (varför har de samma mönster som Nora Roberts böcker?!) var den välskriven. Att fånga läsaren med sitt språk och att sedan hålla kvar denne till sista ordet är skickligt och det lyckas definitivt Lisa Jackson med. Jag satt som på nålar när det gällde de där mystiska uppringningarna som Samantha Leeds fick.

Definitivt värd att läsa!


Dagens citat:

"Det finns få uppriktiga vänner - men så är heller inte efterfrågan så stor."
(Marie von Ebner-Eschenbach)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Dags att marknadsföra! Men hur?

Som du kanske vet har jag en paralegalblogg som jag "driver" - Livet som paralegal. Där försöker jag skriva relevanta saker om utbildningen och sedan även om framtida jobb. Glädjande är att det händer att någon kikar in på bloggen då och då och därefter har frågor till mig angående utbildningen. Jag blir lika glad varje gång någon mejlar mig en fråga efter att ha varit inne på paralegalbloggen. Då vet jag att det finns intresse för paralegals. Beklagligtvis har Livet som paralegal inte varit den mest aktiva. Främst beroende på tentan och nu för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, men min förhoppning är att den blir mer aktiv när praktiken drar igång till hösten.

Livet som paralegal

Något som jag har funderat på ett bra tag är hur man skulle kunna "marknadsföra" paralegalbloggen. En idé som jag har är att på något sätt försöka nå ut till grundskolor men framför allt till gymnasieskolor och helst till dem som har ett juridikinriktat program, precis som det jag gick på i Malmö. Att jag vill det är för att jag av egen erfarenhet vet att paralegal (både som utbildning och yrke) är väldigt okänt och om det inte hade varit för att jag mindes att vår rättskunskapslärare i tvåan på gymnasiet hade nämnt något om det, skulle jag förmodligen inte ha känt till att utbildningen fanns och således inte sökt till den. Det är synd, eftersom paralegal är ett bra alternativ till juristprogrammet om man känner att de fyra och ett halvt åren som juristutbildningen tar är för lång tid eller om man inte kommer in. Det är ett bra alternativ om man vet att juristprogrammet inte är lockande, men om man ändå vill syssla med juridik. Jag tror att om man känner till paralegal, känns det tryggare för studenterna i och med att man vet att juristprogrammet inte är den enda vägen om man vill hålla på med juridik. Och om efterfrågan höjs, både från arbetslivet och från blivande studenter är möjligheten stor att utbildningen kommer startas upp på fler ställen än bara Stockholm och Göteborg som det är nu. I och för sig pratade lagmannen på Nyköpings tingsrätt något om att det skulle starta en paralegalutbildning i Nyköping. Kan vara värt att kolla upp för intresserade.

Men hur ska man då nå ut till skolorna? Har du något förslag? Jag tar tacksamt emot all hjälp jag kan få.


Dagens citat:

"Den yppersta, mest trösterika, renaste och heligaste konsten - den ädla konsten att göra ingenting."
(G.K. Chesterton)

Ha det så bra!
Paralegalkramar
Jessie

"Om jag dör ..."

Alla bör känna till testamenten och vad sådana innebär, men till skillnad från vad man kanske tror är testamente en formbunden handling. Det innebär att ett visst antal rekvisit (förutsättningar) måste vara uppfyllda för att det ska bli giltigt. Att sätta sig ned och skriva på ett papper hur man vill att ens tillgångar ska fördelas räcker inte.

Först och främst måste man ha rätt att få skapa testamente. Dessa regler återfinns i ärvdabalkens (1958:637) nionde kapitel. Här finns även regler för vad som krävs för att få "taga" testamente (=få rätt till arv enligt testamente). Man måste ha fyllt arton för att få skapa testamente. En underårig kan i vissa fall också få skapa testamente, men bara om personen är eller har varit gift eller om personen efter att ha fyllt sexton år har egendom (pengar eller saker) som denne själv tjänat ihop till. I föräldrabalken (1949:381) 9 kapitlet 1 § bestäms att en person som är under arton år bland annat inte får råda över sin egendom, men i 3 § samma kapitel finns ett av några undantag. Undantaget innebär att en underårig får råda över egendom som denne har förvärvat genom eget arbete efter det att den underårige har fyllt sexton år. Det är sådan egendom som det talas om i undantaget som rör vem som får skapa testamente.

Klöverblommor


Vad som krävs för att man ska kunna ta del av ett testamente är att man vid testatorns (den som skrivit testamentet) död varit född eller i alla fall "avlad" och sedan (vilket kan se efter att testatorn dött) fötts med liv. (Ärvdabalkens 9 kapitel 2 §)

Fast bara för att man har namngivit ett dokument som testamente, är det inte säkert att det är giltigt. För att det ska vara giltigt krävs att:
  • det är upprättat skriftligen (man har skrivit ned det) i närvaro av två vittnen.
  • vittnena måste närvara samtidigt när testatorn skriver under eller erkänner sin namnteckning.
  • vittnena skriver under på testamentet.
  • vittnena känner till att det är ett testamente (testatorn väljer själv om de ska få veta själva innehållet).
  • vittnena inte är under femton år.
  • vittnena inte saknar insikt om betydelsen av sin vittnesbekräftelse på grund av en psykisk störning.
  • vittnena inte är testatorns make (den testatorn är gift med), testatorns syskon, testatorns svägerska eller svåger, eller är släkt med testatorn i rätt upp- eller nedstigande led (t.ex. föräldrar eller barn).
  • vittnena inte omfattas av testamentet.
(Ärvdabalken 10 kapitlet 1 § och 4 §)


Änder


I kapitlets 3 § finns bestämmelse om så kallat "nödtestamente" och får användas om den som ska skapa testamentet är förhindrad på grund av sjukdom eller annat nödfall att skriva ned det. Ett nödtestamente innebär att testatorn muntligt inför två vittnen eller utan vittnen genom en personligt skriven och undertecknad handling bestämmer hur egendomen ska fördelas. Fast ett nödtestamente blir ogiltigt om testatorn under tre månader varit i stånd att skriva ett testamente i två vittnens närvaro.

Vad som gäller för testamentes skapande gäller också för dess återkallande. Testatorn kan också förstöra handlingen eller tydligt gett till känna att testamentet inte längre ska gälla. (Ärvdabalken 10 kapitlet 5 §)

Vad som kan tilläggas är att ett nyare testamente alltid gäller före ett äldre.


Dagens citat:

"Någon har sagt att journalistik är att sålla agnarna från vete och sedan publicera agnarna."
(Alf Martin)

Ha det så bra!
Testamenterade kramar
Jessie

Aldrig fri

Alla begår vi misstag någon gång i vårt liv. Att göra det är mänskligt och förhoppningsvis lär vi oss något av det. Vissa snedsteg är mindre allvarliga och går att fixa till någorlunda enkelt, medan andra är grövre och kräver hårdare tag.

Ifall man blir dömd för ett brott som man har begått får man någon form av påföljd. Tanken med påföljdssystemet är att dels få samhället att vilja avstå från att begå brott (så kallad allmänprevention), dels få individen att avhålla sig från nya brott (så kallad individualprevention). Om man exempelvis tvingas sitta i fängelse, är det tänkt att man under sin vistelse ska få vård för sitt beteende och när man har suttit av sitt straff har man sonat det man gjort och man ska få en ny chans i samhället.

Månen

Men i praktiken verkar det inte fungera på det sättet. Ganska ofta (tycker jag) kan man läsa i tidningarna att det är förfärligt att en person som tidigare har varit straffad för ett brott nu tillåts att göra vissa saker. Varje gång som jag läser sådana artiklar kryper det i kroppen på mig. Inte för att jag nickar och håller med artikelförfattaren. Snarare för att jag blir irriterad på vad som står skrivet. Är det på det sättet som man ger personen en ny chans - genom att dra upp det förflutna?

Å andra sidan är det något som får bedömas från fall till fall. En person som inte ändrar sig utan fortsätter att begå brott (för det mesta samma sorts brott som personen blev straffad för) bör förslagsvis hållas under uppsikt. Till exempel, en person som blivit dömd för att utnyttja barn sexuellt och sedan fortsätter med det trots avsuttet straff, är inte lämplig att få ett jobb som har med barn att göra. Men alla de andra då? De som har suttit av sitt straff och ångrat det de gjorde? De som faktiskt förbättrar sig och försöker starta om på ny kula? Varför låter man inte det förflutna vara glömt i deras fall så att de kan gå vidare? Är det rätt att dra alla som tidigare blivit dömda för ett brott, över en kam (och ja, det heter kam och inte kant)?

Fjäril
Äntligen lyckades jag få en bild på fjärilen med utfällda vingar! De är ganska envisa de små liven.

Jag tycker att det är fel att snedsteg tvingas leva kvar med en hela tiden trots att man ångrar sig och vill börja om på nytt. Samtidigt är det svårt för journalister att göra korrekta individuella bedömningar i varje enskilt fall. Det stämmer ganska bra det man brukar säga; myntet har två sidor.


Dagens citat:

"Målet är ingenting. Vägen är allt."
(Robert Broberg)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Ovälkommet smygande

Där är de igen. Försiktigt och smygande försöker de nästla sig in trots alla tidigare försök att hålla dem borta. Man har under dagen ideligen vägrat att tänka de tankar och känna de känslor som gång på gång försökt få fotfäste. Man vet att om man tillåter sig att göra det, kommer mörkret att omfamna en. Då är det ingen från om när man lyckas komma tillbaka till ytan, utan om man lyckas.

Redan nu kan man känna den bittra försmaken som de för med sig. Desperat blundar man så hårt man kan och hoppas att de ska försvinna ifall man låtsas att de inte finns. Men det gör dem och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på en och vill att man ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.


Fontän i Åker
Fontän i Åkers Styckebruk, på "torget" mitt emot Folkets Hus.

Man tvingar bort tankarna till något helt annat. Kanske kan man få bli lämnad ifred denna gång. Men det blir man inte och snart orkar man inte kämpa emot längre. Redan nu vet man att slaget är förlorat, fast trots det försöker man in i det sista. Man tänker kämpa till sista andetaget.

Bara för en sekund släpper man garden och blir med ens invaderad av allt det där som man inte vill tänka. Allt det där som man inte vill känna. Flämtande försöker man ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad man än gör kommer det inte vara tillräckligt och man kommer att drunkna i mörkret. I ett sista tappert försök blundar man så hårt man kan och hoppas att det kommer gå fort.


Dagens citat:

"Hemligheten bakom framgång ligger inte i att göra sitt jobb, utan att upptäcka den som är lämplig att göra det."
(Andrew Carnegie)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Är inte allas åsikter lika mycket värda?

Alltför sällan är jag inne på forumet på Kapitel1 och kikar, och ännu mer sällan är jag aktiv där. Tråkigt nog har det visat sig att om man inte är aktiv på forumet har man mindre chans att bli läst. Fast det var inte det som jag tänkte skriva om idag. För några dagar sedan kikade jag in på forumet på Kapitel1 och kollade som hastigast igenom vad som hade skrivits. Bland annat fastnade jag vid ett inlägg där någon uttryckte sitt starka missnöje rörande alla dessa bloggar som finns där folk skriver om böcker trots att de inte är etablerade recensenter. Av vad jag kunde se, tycktes det vara flera stycken som höll med personen. Själv rynkade jag på pannan och började fundera.

Möllan i Strängnäs
Möllan i Strängnäs.

Varför skulle det vara något dåligt att vem som helst har möjlighet att kunna sprida sina åsikter om vilken bok som helst? Om man som författare bara skriver för recensenternas skull och bara vill blidka dem, är man nog lite fel ute. Självklart stärker det alltid självförtroendet när någon tycker om det som man skriver och det känns väl lite extra roligt om någon "känd" tycker om det man skriver. Fast varför skulle den kändes åsikter vara mer värda än någon annans? Man skulle kunna jämföra det med att det bara skulle vara etablerade författare som får skriva. Visst låter det dumt? Jag skulle bli glad bara av tanken att någon - vem som helst - har tagit sig tid att läsa det man har skrivit och sedan säga vad denna någon tyckte om det. Så länge kritiken är konstruktiv är det bra och vem säger att bara för att man inte är en etablerad recensent, att man inte kan komma med konstruktiv kritik? Vem tackar nej till att kunna slipa till sig lite och bli ännu bättre? Smile

Jag brukar skriva här på bloggen vad jag tycker om böcker jag har har läst och det tänker jag fortsätta med, oavsett vad någon inskränkt författare tycker. Jag tycker att du ska göra detsamma om det är så att även du skriver vad du tycker om böcker som du har läst. Allas åsikter är lika mycket värda - vare sig man är etablerad eller inte.


Dagens citat:

"Den ena får lyckan, den andra får kryckan."
(Svenskt ordspråk)

Ha det så bra!
Åsiktskramar
Jessie

RSS 2.0

PersonligtToppblogg.se

Personligt
webbhotell
Blogglista.se
Free Pencil 2 Cursors at www.totallyfreecursors.com


Jessicas grotta
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!