Jessicas grotta

En mardrömsmorgon

Under helgen som var (24 - 26 februari) var jag nere i Malmö och firade min bästa vän  som fyllt år under veckan. Det var fantastiskt kul att få träffa henne igen och det var en väldigt trevlig fest. Framför allt mot slutet när jag, min kompis och en av hennes vänner fick en privat magdansföreställning som framfördes av min kompis ena syster (haha, jag tror nog att min kompis vän uppskattade det extra mycket Wink). Åh, vad jag saknar min kompis. Det är sjukt att vi inte hade sett varandra på ett halvår. Det får inte dröja lika länge tills vi ses igen. Utöver den trevliga samvaron med bästa vännen var även resten av Malmö-vistelsen behaglig. I alla fall tills jag skulle åka hem.


Jag hade bokat biljett till tåget som gick fyra minuter över åtta på söndagsmorgonen. Min plan var att stiga upp halv sju för att i lugn och ro hinna till Centralen. Man skulle inte kunna beskriva mitt uppvaknande som särskilt behagligt då jag vaknade av att min pappa kom inrusande i mitt gamla rum och ropade att klockan var halv åtta. Yrvaket såg jag på honom och trodde att han skämtade med mig. Förvirrat tog jag min mobil (som konstigt nog låg i sängen och inte på golvet där jag hade lagt den innan jag somnade kvällen innan) och tryckte fram klockan.




Paniken vällde fram när jag såg att klockan var fem över halv åtta! Det innebar att jag hade mindre än en halvtimme på mig att göra mig i ordning och ta mig till Centralen. Jag for upp ur sängen och tvättade som hastigast av mig innan jag slängde på mig kläderna. Därefter packade jag med fart ned det sista i mina väskor och slängde på mig ytterkläderna. Både jag och pappa rusade till garaget där hans bil står och smått olagligt körde han mig till Centralen.

Ingen av oss trodde att vi skulle hinna. Det var fullkomligt omöjligt. Ingen chans i världen. Paniken blandad med gråten klumpade sig i halsen. Jag hade aldrig tidigare missat ett tåg. Jag försöker alltid vara punktlig. Visserligen skulle det inte vara världens undergång eftersom det alltid går att köpa en ny biljett. Men jag ville verkligen hinna med det tåget.


Ett gammalt hederligt pågatåg. Jag tycker inte om de nya. Usch!


När det var fem minuter innan avgång (och vi fortfarande var på väg) ringde jag älsklingen för att tala om att jag skulle komma hem senare än vad som var sagt från början. När han inte svarade skickade jag istället ett sms, samtidigt som jag försökte komma på hur jag skulle lösa problemet.

Ungefär två minuter innan avgång stannade pappa bilen utanför tågstationen. Jag visste att jag aldrig skulle hinna, men jag tänkte kämpa till slutet. I samma stund som jag rusade ut ur bilen, vek sig min högra fot under mig och jag genomfors av en olidlig smärta. Till en början kunde jag inte stödja på foten, men det hindrade inte mig. Jag slet ut mina väskor ur bagageluckan och sprang så gott jag kunde in till Centralen utan att säga hejdå till min pappa (man har inte tid med långa avsked när man håller på att missa sitt tåg). Jag stannade bara tillräckligt framför den stora tavlan för att se vilket spår tåget skulle avgå från och sedan fortsatte jag med bultande hjärta.




Hoppet ökade en smula när jag såg att tåget stod vid perrongen, trots att inga andra än den kvinnliga tågvärden stod kvar där ute. När jag såg att tågvärden tittade på mig trodde jag att jag hade en chans. "Det var i sista stund!" sade hon när jag nådde fram till tåget. Flåsande kunde jag endast nicka till svar. Jag hann! Senare fick jag veta av tågvärden att jag hade kommit omkring trettio sekunder innan avgång - precis då de stänger dörrarna för att vara punktliga.

Det här är inget som jag vill återuppleva. Men visst är det typiskt att SJ är i tid när man skulle behöva en mindre försening? Vad har jag då lärt mig från den här upplevelsen? Det är inte bra att försova sig när man har ett tåg att passa!


Dagens citat:

"Den som fruktar lidandet lider redan av det han fruktar."
(Michel de Montaigne)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

Nutidsnovellen (Anders Textorius med fler …)

Minns du att jag under hösten 2010 publicerade inlägg om en skrivtävling som hette ”Nutidsnovellen”? De vinnande bidragen fick sedan var sin plats i antologin ”Nutidsnovellen” som senare gavs ut. Någon gång under förra hösten fick jag erbjudande om att förhandsboka den för att sedan ha den hemma innan jul. Jag tog chansen och nu har jag läst ut den. Här kommer mina tankar kring varje novell som finns med i antologin.

”Sprängda murar” av Anders Textorius (som var tävlingsledare och således ingen vinnare)
Kort handlar den om en man som lever ett mycket inrutat liv, men som plötsligt tror sig finna en väg till ett bättre liv. Novellen var ganska kort och för mig väldigt förvirrande. I dess början kände jag att den hade potential till att bli något mer. Något större än vad den blev. Men sedan flöt den ut i något väldigt filosofiskt och jag och filosofi har aldrig varit vänner. Gång på gång tappade jag tråden och hade därmed rätt svårt att ta till mig dess handling och innebörd.


”Bara några vingslag bort” av Jan Bryme

En historia om att vilja, men inte ha möjlighet att kunna, och att se någon som man tycker om försvinna utan att man kan göra något för att hjälpa till. Den här novellen var väldigt poetiskt skriven med ett vackert och målande språk. Samtidigt lyckades Jan Bryme med att väcka intresse hos mig. Vad hade berättaren varit med om? Vilket förhållande hade den till kvinnan? På ett snyggt sätt får man det förklarat fram mot slutet. Jag skulle gärna vilja läsa mer av honom.


”Ökenvandring” av Lotta Kaljo
En man som i fängelset finner frihet i fantasin. Jag håller med jurymotiveringen om att den var poetiskt skriven och redan där höjer den sig i mina ögon. Fast jag hade bitvis svårt att hänga med, men det beror säkert på mig själv och inte Lotta Kaljos förmåga att skriva. När man läser den här måste man för säkerhets skull vara skärpt i tanken för att klara av att hänga med och inte vara småstressad som jag.


”Arbetslinjen” av Kjell Åhsberg
En berättelse om ilska gentemot de borgerligas politik som utsätter sjuka människor för icke humana levnadsvillkor. Ilska är en naturlig reaktion när man läser Kjell Åhsbergs lite provokativa novell. Inte för att han har fel, utan för att jag inte kan förstå hur man kan tvinga ut människor att arbeta trots att det är uppenbart att de inte kan. Rädsla är också en naturlig reaktion. Vart är Sverige på väg?! Jag hade gärna läst en längre version av ”Arbetslinjen” för att få chans att komma djupare in på karaktärerna. Å andra sidan hade det kanske varit ännu mer skrämmande.


”Skymningsupproret” av Anna Lundgren
En lång ättelinje av kvinnor. De lever inte det liv de vill leva. Men nu kommer det att bli ändring på det. Jag känner en aning sorg när jag läser novellen ”Skymningsupproret”. Att inte få leva det liv man vill, utan att man lever det liv som förväntas av en, måste vara jobbigt. Att inte känna att man kan göra som man vill. Precis som andra noveller i antologin, är den här novellen väldigt poetiskt skriven. Slutet gör mig nyfiken på vad för sorts förändring som väntar. Jag hade gärna läst en förlängd version för att kunna fördjupa mig i kvinnan och hennes situation.


”Skärvor” av Desirée Fredlund
Berättelse om en kvinna som tänker tillbaka på sitt liv och männen i det. Bland det första som jag tänkte på när jag läste novellen var att kvinnan förmodligen är i behov av bekräftelse, men att hon i sitt sökande efter det hamnar fel. Jag tycker väldigt synd om kvinnan och önskar att jag kunde hjälpa henne. Desirée Fredlund skriver fängslande men har samtidigt en ton som antyder att det är okej att det är på det här sättet. I alla fall att kvinnan själv tycker det. Av den anledningen blir jag frustrerad på kvinnan i berättelsen för att hon tillåter att det är på det här sättet. Det är inget som någon behöver tåla! Jag ser fram emot att läsa mer av Desirée Fredlund.


”Om hösten och våren” av Björn Björkegren

En man och en kvinna möts, varav kvinnan är angelägen om att få klart sin teckning. För mig var den här novellen för kort. Den hann aldrig börja innan den avslutades. Jag tyckte att Björn Björkegren påbörjade en tråd för att abrupt byta till nästa. Kvar lämnades jag med känslan av att ha läst en oavslutad berättelse.


”Provsvar” av Cecilia Hultberg
En novell om en person som på ett rapsfält väntar med ett brev i handen. Språket i berättelsen är lekande lätt och är för ögonen som ljuv musik är för öronen. Hela tiden manar Cecilia Hultberg på läsarens nyfikenhet för vad det är för ett brev, samtidigt som hon väldigt målande beskriver omgivningen. På ett sätt känns det som att det här hade kunnat vara en del av en längre roman (en roman som jag gärna hade läst). ”Provsvar” har definitivt gett mig mersmak för det Cecilia Hultberg skriver.


”Den enes tak, den andres golv” av Tim Sterner

Alexander får en lärlingsplats på ett av landets största bokförlag. Under sin första dag möter han en man i källaren. Det var med stor förväntan som jag tog mig an Tim Sterners ”Den enes tak, den andres golv”. På sätt och vis känns det som att jag på något plan känner honom, trots att jag egentligen inte vet särskilt mycket om Tim Sterner. När jag under gymnasietiden var aktiv på Färdlektyr (en sida där man kunde publicera alster, en sida som Kapitel1 påminner om) var Tim Sterner också aktiv där. Jämt och ständigt hyllades han för sina vackert skrivna dikter. Dock tror jag inte att jag läste någon novell av honom. Då och då har jag undrat vart han tog vägen och vad det blev av honom. Nu vet jag (lite) och jag tyckte om att läsa den här novellen. Han skriver lika poetiskt och fängslande som jag minns det. Här kan man tala om begåvning!


”Resa i regnet” av Tina Knutson

Varje morgon som mannen ska till jobbet, ser han samma kvinna i fönstret tre våningar upp. Även den här novellen var djup. Nästan lite för djup för min del. Men tack vare det levande och fängslande språket fungerar novellen ändå.


Dagens citat:

"Jag vet att jag är redo för det här jobbet, och om inte så är det sådant som händer."
(George W. Bush)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie

I mitt nästa liv

Under en eftermiddag (vid eftermiddagsfikat) började de kvinnliga administratörerna prata om vem som de skulle vilja gifta sig med i sitt nästa liv. Flera rabblade upp kändisar som de tycker är snygga och en (vad jag kunde uppfatta) nämnde vice chefsåklagarens namn. Då det är en ganska rolig tankelek började även jag fundera.

Pussar

Förr när jag var yngre hade jag kunnat rada upp några namn, men nu kunde jag inte det. Jag satt och funderade, men det var alldeles tomt. Nästan i alla fall, för den enda som jag kan tänka mig att gifta mig med i mitt nästa liv är älsklingen. Det finns visserligen några kändisar som jag kan hålla med om är snygga, fast mer än så är det inte. Vid tanken på dem fylls jag av någon slags likgiltig känsla. Men när jag tänker på älsklingen blir jag alldeles varm i kroppen.

Förmodligen är jag en av de tråkigaste som man kan leka den tankeleken med, då jag vill fortsätta att vara gift med den som jag är gift med i det här livet. Jag är helt enkelt nöjd med hur det är. För mig finns det ingen bättre att vara gift med.


Dagens citat:

"Lev i nuet och känn att du har tillfredsställelsen just där du är - inte runt knuten."
(Okänd)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie