Dissociation
I början av augusti fick jag ett recensionsexemplar av antologin "Där ingen kunde nå mig: Om dissociation". När jag fick antologin hade jag ingen egentlig koll på vad dissociation innebär. Naturligtvis kände jag till det här med splittrad personlighet (flera personligheter i samma kropp), för dels hade jag läst en roman för några år sen som handlade om det (har dock glömt titeln), dels hade jag sett filmerna "Split" och "Glass". Dock visste jag inte att det är en del av dissociation. Efter att ha läst redaktörens inledning - där hon förklarade begreppet dissociation - trodde jag att jag förstod. Fast det var faktiskt först när jag började läsa de olika bidragen som jag verkligen började förstå.
Det som skrämde mig och samtidigt gjorde det lite jobbigt att läsa, var att vissa beskrivningar påminde om upplevelser som jag hade under högstadiet och även emellanåt på gymnasiet. Då trodde jag att jag höll på att bli galen och kunde inte sätta ord på det jag upplevde. Nu inser jag att det kan ha varit ett sätt för min hjärna att skydda mig, även om jag inte är helt säker på att det jag upplevde verkligen var en form av dissociation. En del av mig anser inte att det jag upplevde då är lika traumatiskt som att exempelvis bli utsatt för sexuella övergrepp, men när jag tänker på hela min situation på den tiden - både i skolan och hemma - måste jag erkänna att det på sitt sätt var traumatiskt. Åtminstone skulle jag ha tyckt det om någon annan hade berättat om det.
Jag vet inte om jag kan sätta ord på de eventuella dissociativa upplevelserna som jag var med om, men jag tänkte i alla fall försöka. Kanske kan det hjälpa någon som befinner sig i en liknande situation.
Vid ganska många tillfällen - både när jag var vaken och när jag drömde - var det som om allt i mitt synfält krympte och jag drogs bort från det, trots att jag fysiskt satt kvar i soffan eller vid ett bord. Just detta har jag upplevt även i vuxen ålder när jag har varit stressad eller mått väldigt dåligt i min depression.
Det andra som jag upplevde och som är det som skrämde mig mest, var att jag plötsligt inte visste om jag drömde eller var vaken. Jag vet att det låter konstigt och det är svårt att förklara, men jag ska som sagt göra ett försök. När jag var vaken, kändes det som att det blev luddigt i huvudet (som det kan kännas när en drömmer), och jag blev plötsligt osäker på om jag verkligen var vaken eller drömde. Jag kunde inte heller skilja på vad som var tankar eller verklighet. Jag visste inte om saker och ting var något som jag hade pratat om eller bara tänkt. Om någon pratade med mig, hade jag i ögonblicket därpå glömt var det var som personen hade sagt. Kort och gott var det som om alla barriärer i huvudet hade försvunnit och jag visste inte längre vad som var verkligt eller om jag själv var verklig.
Kanske behöver en själv uppleva det för att till fullo kunna förstå, men jag hoppas att jag gjorde det någorlunda tydligt. Att tänka på dessa upplevelser, får mig att minnas den skit jag tvingades vara med om och det ger mig tyvärr ångest. Men kanske är det bra. Kanske är det ett tecken på att jag inte har bearbetat allt ordentligt. Det blir definitivt något som jag får ta tag i när jag mår lite bättre.
Ta hand om dig. 💗
Ha det så bra
Kramar
Jessie