"Det går så bra för alla andra"

När jag och min vän Hanan träffades senast, kom vi bland annat in på att jag emellanåt får ångest av att titta på andra författarkonton på Instagram. Anledningen till det är att jag för tillfället känner att jag inte kommer någonstans med mitt skrivande, medan alla andra spottar ur sig bok efter bok, får förlagskontrakt och så vidare. Då såg Hanan på mig och sade att utifrån mitt eget Instagram-konto, har hon fått uppfattningen att jag skriver noveller på löpande band. Att de flesta bara visar upp det bra och positiva med skrivandet och utelämnar de tuffare perioderna. Det fick mig att tänka till.

Jag är långt ifrån en person som med enkelhet spottar ur mig noveller. Sedan slutet på januari/början på februari i år, har jag behandlats för den depression som jag har haft sedan hösten 2017. Emellanåt har mitt inre varit ett enda kaos, kantat med ångestanfall för minsta lilla sak och stunder av totalt mörker. Jag har därför inte haft riktigt med ork och lust att skriva - plus att jag har svårt att få tid med regelbundet skrivande, med tanke på att min älskade 1,5-åriga dotter för tillfället är väldigt närhetssökande och kräver ständig uppmärksamhet. Hon vill ständigt vara i ens famn. Nu när mitt mående har börjat stabilisera sig, är det dags att börja få ordning på tillvaron.
 
 
Hur som helst, att skriva de senaste novellerna har varit en kamp mot klockan. I huvudet hade jag målat upp olika idéer, men att dels få tid till att skriva, dels få ned idéerna på papper på det sätt jag föreställt mig, har varit långt ifrån enkelt. Exempelvis novellen till Ariton Förlags novelltävling - den började jag skriva på samma vecka som deadline och jag blev klar med den bara några få timmar innan tävlingen skulle avslutas.

Min avsikt med det här inlägget är inte att få dig som läsare att tycka synd om mig. Vad jag helt enkelt ville ha sagt är att jag inser att trots att man visar ett framgångsrikt yttre, är det inte omöjligt att man brottas med tuffare perioder också. Innerst inne vet jag att alla har bra och mindre bra perioder, men naturligtvis är det roligare att visa upp det som är bra. Problemet för den som kanske befinner sig i en (tillfällig?) svacka, har dålig självkänsla eller liknande, blir att man kan känna sig väldigt ensam och dålig - kanske till och med värdelös - för att det går så bra för alla andra, men inte för en själv. När man är nere är det inte lätt att tänka förnuftigt.

Jag tror att det kan vara en idé att även visa mer av sådant som är mindre bra - vilket jag ville med det här inlägget. Om inte annat kanske man kan hjälpa andra, genom att visa att det inte är ovanligt att ha det motigt emellanåt. Jag skulle i alla fall ha känt en liten tröst.

Vad tycker du själv? Vilka tankar har du om det här?
 
Ha det så bra
Kramar
Jessie