En mardrömsmorgon
Under helgen som var (24 - 26 februari) var jag nere i Malmö och firade min bästa vän som fyllt år under veckan. Det var fantastiskt kul att få träffa henne igen och det var en väldigt trevlig fest. Framför allt mot slutet när jag, min kompis och en av hennes vänner fick en privat magdansföreställning som framfördes av min kompis ena syster (haha, jag tror nog att min kompis vän uppskattade det extra mycket 
). Åh, vad jag saknar min kompis. Det är sjukt att vi inte hade sett varandra på ett halvår. Det får inte dröja lika länge tills vi ses igen. Utöver den trevliga samvaron med bästa vännen var även resten av Malmö-vistelsen behaglig. I alla fall tills jag skulle åka hem.
Jag hade bokat biljett till tåget som gick fyra minuter över åtta på söndagsmorgonen. Min plan var att stiga upp halv sju för att i lugn och ro hinna till Centralen. Man skulle inte kunna beskriva mitt uppvaknande som särskilt behagligt då jag vaknade av att min pappa kom inrusande i mitt gamla rum och ropade att klockan var halv åtta. Yrvaket såg jag på honom och trodde att han skämtade med mig. Förvirrat tog jag min mobil (som konstigt nog låg i sängen och inte på golvet där jag hade lagt den innan jag somnade kvällen innan) och tryckte fram klockan.
). Åh, vad jag saknar min kompis. Det är sjukt att vi inte hade sett varandra på ett halvår. Det får inte dröja lika länge tills vi ses igen. Utöver den trevliga samvaron med bästa vännen var även resten av Malmö-vistelsen behaglig. I alla fall tills jag skulle åka hem.Jag hade bokat biljett till tåget som gick fyra minuter över åtta på söndagsmorgonen. Min plan var att stiga upp halv sju för att i lugn och ro hinna till Centralen. Man skulle inte kunna beskriva mitt uppvaknande som särskilt behagligt då jag vaknade av att min pappa kom inrusande i mitt gamla rum och ropade att klockan var halv åtta. Yrvaket såg jag på honom och trodde att han skämtade med mig. Förvirrat tog jag min mobil (som konstigt nog låg i sängen och inte på golvet där jag hade lagt den innan jag somnade kvällen innan) och tryckte fram klockan.
Paniken vällde fram när jag såg att klockan var fem över halv åtta! Det innebar att jag hade mindre än en halvtimme på mig att göra mig i ordning och ta mig till Centralen. Jag for upp ur sängen och tvättade som hastigast av mig innan jag slängde på mig kläderna. Därefter packade jag med fart ned det sista i mina väskor och slängde på mig ytterkläderna. Både jag och pappa rusade till garaget där hans bil står och smått olagligt körde han mig till Centralen.
Ingen av oss trodde att vi skulle hinna. Det var fullkomligt omöjligt. Ingen chans i världen. Paniken blandad med gråten klumpade sig i halsen. Jag hade aldrig tidigare missat ett tåg. Jag försöker alltid vara punktlig. Visserligen skulle det inte vara världens undergång eftersom det alltid går att köpa en ny biljett. Men jag ville verkligen hinna med det tåget.
Ett gammalt hederligt pågatåg. Jag tycker inte om de nya. Usch!
Ingen av oss trodde att vi skulle hinna. Det var fullkomligt omöjligt. Ingen chans i världen. Paniken blandad med gråten klumpade sig i halsen. Jag hade aldrig tidigare missat ett tåg. Jag försöker alltid vara punktlig. Visserligen skulle det inte vara världens undergång eftersom det alltid går att köpa en ny biljett. Men jag ville verkligen hinna med det tåget.
Ett gammalt hederligt pågatåg. Jag tycker inte om de nya. Usch!
När det var fem minuter innan avgång (och vi fortfarande var på väg) ringde jag älsklingen för att tala om att jag skulle komma hem senare än vad som var sagt från början. När han inte svarade skickade jag istället ett sms, samtidigt som jag försökte komma på hur jag skulle lösa problemet.
Ungefär två minuter innan avgång stannade pappa bilen utanför tågstationen. Jag visste att jag aldrig skulle hinna, men jag tänkte kämpa till slutet. I samma stund som jag rusade ut ur bilen, vek sig min högra fot under mig och jag genomfors av en olidlig smärta. Till en början kunde jag inte stödja på foten, men det hindrade inte mig. Jag slet ut mina väskor ur bagageluckan och sprang så gott jag kunde in till Centralen utan att säga hejdå till min pappa (man har inte tid med långa avsked när man håller på att missa sitt tåg). Jag stannade bara tillräckligt framför den stora tavlan för att se vilket spår tåget skulle avgå från och sedan fortsatte jag med bultande hjärta.
Ungefär två minuter innan avgång stannade pappa bilen utanför tågstationen. Jag visste att jag aldrig skulle hinna, men jag tänkte kämpa till slutet. I samma stund som jag rusade ut ur bilen, vek sig min högra fot under mig och jag genomfors av en olidlig smärta. Till en början kunde jag inte stödja på foten, men det hindrade inte mig. Jag slet ut mina väskor ur bagageluckan och sprang så gott jag kunde in till Centralen utan att säga hejdå till min pappa (man har inte tid med långa avsked när man håller på att missa sitt tåg). Jag stannade bara tillräckligt framför den stora tavlan för att se vilket spår tåget skulle avgå från och sedan fortsatte jag med bultande hjärta.
Hoppet ökade en smula när jag såg att tåget stod vid perrongen, trots att inga andra än den kvinnliga tågvärden stod kvar där ute. När jag såg att tågvärden tittade på mig trodde jag att jag hade en chans. "Det var i sista stund!" sade hon när jag nådde fram till tåget. Flåsande kunde jag endast nicka till svar. Jag hann! Senare fick jag veta av tågvärden att jag hade kommit omkring trettio sekunder innan avgång - precis då de stänger dörrarna för att vara punktliga.
Det här är inget som jag vill återuppleva. Men visst är det typiskt att SJ är i tid när man skulle behöva en mindre försening? Vad har jag då lärt mig från den här upplevelsen? Det är inte bra att försova sig när man har ett tåg att passa!
Det här är inget som jag vill återuppleva. Men visst är det typiskt att SJ är i tid när man skulle behöva en mindre försening? Vad har jag då lärt mig från den här upplevelsen? Det är inte bra att försova sig när man har ett tåg att passa!
Dagens citat:
"Den som fruktar lidandet lider redan av det han fruktar."
(Michel de Montaigne)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie