Hopplösheten
I denna stund känner man en fruktansvärd och förlamande hopplöshet. Allt känns meningslöst. Man känner sig fullkomligt värdelös. Man gör bara en himla massa fel - oändligt många små slarvfel. Man är inte tillräckligt bra. Det kommer man aldrig någonsin bli. Man räcker helt enkelt inte till.
Tårarna försöker ta sig ut ur tårkanalerna. Vilken lättnad det hade varit att få gråta ut ordentligt - att få ur sig allting. Men man kan inte gråta. Inte än. Inte här.
Så snart man ska ta tag i en arbetsuppgift, känner man bara en enorm trötthet, följd av tomhet. Samtidigt spirar försiktigt en gnutta hopp - allt det här kommer snart ta slut, på ett eller annat sätt. Ge inte upp. Håll ut.
Ha det så bra
Hopplösa kramar
Jessie