Jessicas grotta

Marla Amhurst Cahill har varit med om en olycka som gjort att hon tappat minnet och tack vare plastikkirurgi har hennes vackra ansiktsdrag räddats. Men när hon väl vaknar upp från koman är det något som inte känns rätt. Trots envisa försök kan inget sätta fart på hennes minne och samtidigt känner hon på sig att hon inte är den alla säger att hon är. Men varför skulle hennes familj, som hon inte kommer ihåg, ljuga? Långsamt återvänder minnena och uppenbarar en ohygglig sanning.

Jag är fullkomligt fylld av beundran. Den här boken är bland det bästa som jag har läst på länge. Intresset och spänningen fanns med från de första orden och hängde kvar ända till slutet. Medvetet drog jag ut på läsningen eftersom jag inte ville at det skulle ta slut.


Lisa Jackson avslöjar bara tillräckligt för att man ska fortsätta att läsa och undra vad som döljer sig under ytan. Hon antyder ett och annat hela tiden och jag kände mig ganska smart när jag trodde att jag hade listat ut hur det låg till, för att i slutet inse hur fel jag hade. Då förstod jag att det var förmodligen precis det som Lisa Jackson var ute efter. Jag beundrar hur hon ideligen slänger läsaren fram och tillbaka mellan olika teorier, samtidigt som hon retfullt håller en del detaljer dolda - detaljer som man längtar efter att få ta del av. Till detta kan läggas att hon lyckades väcka en del känslor och funderingar i mig.

När hon skriver på det här sättet gör hon det väldigt bra. Hon ska också ha beröm för sina trovärdiga dialoger - något som är väldigt svårt att balansera i en text. Dock fanns det lite minus och i det här fallet var det att slutscenerna var kanske inte de mest trovärdiga och någon var väldigt förutsägbar. Det var synd. Men trots det är jag nu nästan rädd för att påbörja någon ny bok, då risken finns att jag inte kommer bli lika nöjd med den som jag blev med den här. Om alla hade känt likadant för sin första läsupplevelse som jag kände för den här, då skulle förmodligen alla vara bokmalar.