Jessicas grotta

”Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.”

Som yngre brukade jag och min syster se på den tecknade serien ”Gudar, trollkarlar och vidunder” (sändes under 1997 på SVT) som handlar om myterna och sagorna om våra asagudar och när vi sedan läste om asatron på mellanstadiet väcktes mitt intresse för denna fornnordiska mytologi till liv på allvar. Dock har jag inte studerat detta ämne sedan mellanstadiet, men ska nog ta mig tid att förkovra mig ytterligare nu när jag har tid.

 

I ”Freja: Sagan om Valhalla” berättar Johanne Hildebrandt sin version av myterna kring våra fornnordiska gudar och gudinnor (Freja, Frej, Tor, Oden, Loke och de andra) under bronsåldern. För mig var detta en intressant och underhållande läsning. Till skillnad från vad man annars har fått höra om olika kulturer, är det kvinnorna som har makten hos vanerna (det folk Freja tillhör). Att en kvinna skulle underkasta sig männens vilja är skrattretande för vanerna. Varför skulle de det? Det är kvinnorna som ger upphov till liv: livet växer fram i nio månader inuti kvinnan och sedan föder kvinnan fram det. Enligt Hildebrandt har arkeologer kommit fram till att det kan ha varit på det här sättet.

Det tog en stund att komma in i sättet som Hildebrandt hade skrivit på då hon använder sig av många äldre ord och uttryck. Klurigare blir det när vissa ord har olika betydelser. Men det är något som man vänjer sig vid, precis som vid de ibland äldre formuleringarna. Det kändes faktiskt naturligt med tanke på bokens innehåll.

Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien – ”Idun: Sagan om Valhalla”.