Jessicas grotta

Under en lunch, när jag satt och åt med min studiekamrat, två administratörer och en åklagare, berättade åklagaren att han under sina år som åklagare endast blivit hotad till livet en gång.

Han hade lyckats få fatt i en ganska stor knarkkung (plus några andra - rätt oviktiga i sammanhanget) och fått personerna i ärendet häktade. Plötsligt begärde den där kände knarkkungen omhäktningsförhandling. Ingen förstod varför, men de gjorde honom till viljes (vilket de även måste). Under den där förhandlingen kom det in män med automatvapen som de riktade mot åklagaren, domaren och häktespersonalen. Sedan ropade de åt knarkkungen (som inte såg det minsta förvånad ut) att komma.


Åklagaren berättade att när de här männen med automatvapen kom in i salen, fanns inget annat i hans tankar och inget större bekymmer än hur han nu skulle få ihop åtalet? Det som nästan var färdigt! På grund av den här fritagningen skulle han bli tvungen att göra om allting. Visst kom rädslan och obehaget senare, men just då var han mer bekymrad över åtalets öde. Han skrattade när han berättade det (och jo, samtliga vid bordet rös och tyckte synd om honom) och satte samtidigt ord på det som jag själv tänkte: typiskt för en jurist att tänka på det sättet när livet står på spel!