Jessicas grotta

Redan tidigt i början lyckas Holmerin med sin duktiga berättarförmåga att fånga mitt intresse, trots att jag ännu håller på att lära mig att bli en fantasyläsare utan att sucka åt det overkliga. Hon fick mig även att känna samhörighet med Emelie Haraldsdotter, och då menar jag verkligen äkta samhörighet. På något sätt kände jag igen mig i Emelies tankar och känslor, och jag led med henne. Holmerin avslöjar endast lagom mycket av Martin Svarthamns hemligheter i tillräckligt stora portioner för att hålla igång nyfikenheten hos läsaren och få läsaren att fortsätta att läsa för att få svar på sina frågor. Ungefär som att försöka locka med sig ett djur med mat. För att lyckas väljer man inte att slänga ut allt på en gång till djuret, utan man tar lite åt gången i hopp om att djuret ska följa med. Jag uppskattar också hennes välbalanserade beskrivningar. Just beskrivningar tenderar en del författare att bli långrandiga med, men Holmerin tillhör definitivt inte den skaran.

Två saker var jag dock mindre nöjd med. Det första är rena korrekturmisstag. Ganska ofta fanns det blankrader som inte skulle ha varit där, vilket till en början fick mig att tro att det var ett nytt stycke (och därmed nytt "avsnitt"). Men det är inget som har med själva berättelsen att göra. Däremot har mitt nästa nedslag det. Genom Holmerins beskrivningar av omgivningar, företeelser etc., tyckte jag att jag hade rätt god koll på berättelsens ungefärliga tidsperiod som den utspelade sig under. Fast det förekommer många tidshopp och eftersom Holmerin inte talar om detta ganska snart efter varje tidshopp utan låter vissa detaljer avslöja det, kände jag mig som läsare väldigt förvirrad och hade svårt att hänga med i de här avseendena.