Jessicas grotta

 

Där är de igen. Försiktigt och smygande försöker de nästla sig in trots alla hennes tidigare försök att hålla dem borta. Under dagen har hon ideligen vägrat att tänka de tankar och känna de känslor som har tassat omkring och gång på gång försökt få fotfäste. Men de kan helt enkelt inte ta ett ”nej”. Ett ”nej” för dem är inte ett ”nej”. Snarare ett ”kanske” eller till och med ett lockande och farligt ”ja”. Hon vet att om hon tillåter sig att göra det som hon har försökt undvika under hela dagen – att tänka tankarna och känna känslorna – kommer mörkret att omfamna henne. Då är det ingen fråga om när hon lyckas komma tillbaka till ytan, utan om hon lyckas.

Redan nu kan hon känna den bittra försmaken som de för med sig – tankarna och känslorna. Det är som om all glädje och livsvilja långsamt pyser ut ur kroppen likt en punkterad cykelslang. Kvar kommer endast finnas en orkeslös och likgiltig klump. Något som knappt kan benämnas eller räknas som en människa. Desperat blundar hon så hårt hon kan och i hopp om att de ska försvinna, låtsas hon att de inte finns. Men det gör de och de är högst verkliga. Hela tiden petar de på och flörtar med henne och vill att hon ska släppa in dem. Göra dem till sitt sällskap.

 

 

Hon tvingar bort tankarna till något helt annat. Eller, det är i alla fall vad hon försöker göra. Kanske kan hon få bli lämnad ifred denna gång om hon lyckas sysselsätta sin tankeverksamhet med något annat. Något som inte har med den annalkande stormen att göra. Men lämnad ifred blir hon inte och snart orkar hon inte kämpa emot längre. Det är som att streta emot i otroligt stark motvind. Eller en oerhört stark fors. Eller en gigantisk flock med skenande elefanter med siktet inställt på henne. Med siktet inställt på att förgöra. Redan nu vet hon att slaget är förlorat och att det bara är en tidsfråga innan hon måste ge upp och erkänna sig besegrad. Fast trots det försöker hon in i det sista. Hon tänker kämpa till sista andetaget. Men hon vet att priset som hon måste betala kommer vara högt satt. Fallet kommer att kännas obeskrivligt hårdare när allt väl är slut.

Bara för en sekund släpper hon garden – den som hon så tappert försökt hålla uppe – och blir med ens invaderad av allt det där som hon inte vill tänka. Allt det där som hon inte vill känna. Som en kolossal flodvåg sköljer de över henne på mindre än ett ögonblick. Flämtande försöker hon ta sig till ytan, men nu är det för sent. Vad hon än gör kommer det inte att vara tillräckligt och hon kommer att drunkna i mörkret. Inga livbojar eller flytvästar i världen kommer att vara till någon hjälp. I ett sista tappert försök blundar hon så hårt hon kan och hoppas att det kommer gå fort.