Jessicas grotta

Jag fylldes av blandade känslor när jag läste P4 Hallands artikel om de två undersköterskor som räddade en igelkott som fastnat i en plastmugg med lock. Jag blev glad över att det lilla livet fick hjälp, men samtidigt blev jag ledsen och arg över idiotin att slänga skräp i naturen på det här sättet.

 

 

 

Varför gör man så? Samma sak med att spotta ut tuggummit på gatan, gräset etc. Tänk ifall en fågel kommer och tror att det går att äta? Tuggummit kan ju för tusan fastna i näbben på den stackars fågeln! Varför tänker vissa bara så pass långt som näsan räcker? Hur svårt kan det vara att slänga sitt skräp i papperskorgen? Och om man inte har en papperskorg precis bredvid sig: varför inte hålla kvar sitt skräp och sedan slänga det i första bästa papperskorg? Varför måste skräpet försvinna med en gång?

 

Jag vill inte tänka på vilket öde den stackars igelkotten hade fått gå till mötes om dessa undersköterskor inte hade kommit till dess undsättning.

 

Enligt mig borde detta vara en självklarhet för alla med sunt förnuft, men kan vi inte enas om att skräp hör hemma i papperskorgen och inte i naturen?

Dagens citat:

"Sinnesrörelser och känslor av hängivelse kan vara ett effektivt stöd i början av och en bit in på den andliga vägen. I ett senare utvecklingsskede skall man klara sig utan dessa andliga kryckor."
(Erwin Bischofberger)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie