Jessicas grotta

Trots att jag är född och uppvuxen i Skåne, är det inte alltid så lätt att förstå danska. Ett litet försvar är att jag har lite lättare att förstå skriftlig danska än muntlig (trots att jag rätt ofta såg på danska barnprogram när jag var barn). Fast det gick ändå rätt så bra för mig att agera dansk-svensk tolk när jag och älsklingen var i Danmark över en helg förra sommaren. Så helt borta är jag inte. Bara nästan.

 

Hur som helst. Förra hösten hade min chef blivit av med en bilnyckel i samband med en flygresa och när hon kom tillbaka till Sverige, bad hon mig ringa hittegodsavdelningen. Problemet var bara att hon hade flugit till Kastrup (Köpenhamns flygplats) och därför var det dit jag fick vända mig.

 

 

 

För att göra en lång historia relativt kort: det uppstod inte en fullkomlig katastrof när jag försökte förstå handläggaren, men det tog en stund innan jag var helt på det klara med vad det var hon sade. Förhoppningsvis blev hon inte alltför irriterad på den tröga svenskan som ringde.

 

Kanske är jag ensam om att tycka det här, men bara för att man är svensk, borde det inte vara en självklarhet att man förstår danska och norska - vilket de allra flesta tycks ta för givet och om man är skåning är det nästintill dödsstraff ifall man inte förstår danska. Jag menar, det är inte alltid det enklaste att förstå svenska dialekter. Varför ska det då vara en självklarhet att förstå två andra språk (även om de påminner om svenska)?