Jessicas grotta

Det gick inte att gripa tag i någon särskild tanke. Allt kändes så dimmigt och avlägset i hennes bomullsfyllda huvud. Gång på gång klippte hon med ögonen och ögonlocken blev bara tyngre för varje sekund som gick.

Hur många timmar hade hon egentligen fått sova? Inte många alls. Hon hade tappat räkningen på hur många nätter som det hade varit på det här sättet.

Benen bar henne knappt och så snart hon nådde soffan, föll hon raklång i den.

 

 

Efter en stund kände hon en hand på sin axel och i sitt öra hörde hon en välbekant röst. 

"Jag tar med henne ut på en promenad, så kan du försöka vila en stund."

Som om man hade stuckit hål på en ballong, försvann all oro och istället fylldes hon av värme och lättnad. Det kändes som om han hade slängt ut en livlina till henne och nu drog henne in till säkerhet. Om hon hade klarat av det - om hon hade haft tillräckligt med ork - skulle hon ha slängt sig om halsen på honom.

Istället tryckte hon hans hand och mumlade "tack".

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie