Jessicas grotta

För några år sedan gjorde jag förvisso ett videoinlägg om det här med att låta karaktärerna prata med dialekt i böcker (du hittar det videoinlägget här), men det skadar aldrig med ett skrivet inlägg också.

När jag lyssnade på ett avsnitt av Författarpodden där de pratade om att skriva dialoger, började jag fundera över vad jag själv tycker.

Rent generellt är jag inte förtjust i att läsa skriven dialekt (eller hur man nu ska uttrycka sig). Det är inte alltid som jag förstår vad karaktärerna säger då. För mig räcker det att författaren redan påpekat var personen kommer ifrån alt. vilken dialekt den har. Då hör jag det i mitt huvud när karaktären pratar. Om jag inte skulle ha koll på hur en viss dialekt låter, går det i de flesta fall att söka upp det. Därför skriver jag inte heller med dialekt när jag skriver berättelser. Möjligtvis kan jag använda uttryck som har med dialekten att göra och jag går med på att läsa sådana uttryck (exempelvis "mög" på skånska) för då blir det också tydligt vilken dialekt karaktären har. Fast i övrigt föredrar jag "rena" dialoger - både när jag läser och när jag själv skriver.

 

 

 

Samma sak med talspråk. Jag är inget stort fan av talspråk i dialoger, eftersom jag tycker att det ser ovårdat ut. När jag och Hanan skrev vår projektarbetsroman, hade vi olika syn på det där. Jag föredrog att dialogerna skulle vara korrekta rent skriftligt, medan Hanan tyckte att det passade bättre med talspråk.

Är jag ensam om det här? Vad tycker du - antingen i egenskap av läsare och/eller författare? Hur gör du när du skriver? Kanske är det jag som behöver ändra på mig?

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie