Jessicas grotta

Jag minns inte om jag någonsin har berättat här i bloggen om hur jag upplevde min förlossning? Jag tror inte att jag gjorde det. Det tog nämligen tid för mig att orka berätta om det hela för någon annan. Till en början försökte jag till och med förtränga detaljerna (idag minns jag i och för sig inte alla detaljer helt klart ändå). Varför? För att min hjärna bestämde sig för att det var en hemsk upplevelse.

 

Nu i efterhand inser jag att det var min förlossningsdepression som spökade. Trots att jag borde ha förstått att det var det jag drabbats av, gjorde jag inte det. Jag trodde bara att det var mig det var fel på och jag tyckte att hela situationen som nybliven mamma var fruktansvärt jobbig. 

 

 

Jag har nu i efterhand insett att jag ändå hade ganska mycket tur när det kommer till min dotters förlossning. Det tog cirka 17 timmar från de första värkarna till dess att tösen vad född. Jag vaknade runt kl 3.00 av de första verkarna och ca 19.50 höll vi vår dotter i famnen. Det finns de kvinnor som håller på i över ett dygn. För att vara förstagångsföderska verkar 17 timmar vara rätt kort tid (men för mig som har rätt låg smärttröskel var det ett helvete rent ut sagt med alla smärtsamma timmar). 

 

Det uppstod inga komplikationer under förlossningen. Jag födde min dotter vaginalt och hade bara lättare bristningar i underlivet efteråt. Min barnmorska sade vid återbesöket ett par månader efter, att det hade läkt ihop så pass fint att man inte kunde se att jag hade fött barn. En bekant till mig (som också var förstagångsföderska) fick till slut föda sin son genom akut kejsarsnitt (eller om det var "katastrofsnitt"). Då hade förlossningen pågått i många fler timmar än mina 17. Inte ens sugklocka fungerade för att få ut sonen. I samband med att tösen föddes var det en kvinna på BB, där förlossningen också slutat i akut kejsarsnitt. 

 

 

Dock hade jag fruktansvärt ont - och det är nog mest smärtan som färgar upplevelsen svart (för jag har som sagt rätt låg smärttröskel). Jag grät av smärta när vi kom till sjukhusets förlossningsavdelning (i min journal skrev de att jag var "märkbart smärtpåverkad"). Eftersom hela livmoderhalstappen var utplånad, slapp vi bli hemskickade. Det var faktiskt en sak som jag var livrädd för - att  vi skulle bli tvungna att åka hem igen. Jag hade inte klarat av den resan med de smärtorna - för vårt närmaste sjukhus är i Varberg, som ligger ca 3,5 mil ifrån Falkenberg och själva resan tar ca 35 minuter. Jag skrek större delen av resan.

 

Under graviditeten hade närstående till mig på sätt och vis skrämt upp mig när det gällde epiduralbedövning. Därför var jag inställd på att inte ha annan bedövning än lustgas. Det hade ju fungerat för mina närstående - varför skulle det inte fungera för mig? Tja, ganska snart insåg både älsklingen och jag att det inte fungerade. Det tog ingen lång stund förrän mina värkar blev oregelbundna och väldigt kraftiga. Det gjorde att när jag precis hade inandats så pass mycket lustgas som jag kunde för att kapa smärttoppen på en värk (om jag tog mer skulle jag ha svimmat), kom nästa värk direkt efter. Det innebar att jag inte kunde ta mer för att slippa nästa värks smärta. Jag skrek och kastade till slut iväg lustgasmasken och ville bara att allt skulle sluta. Det kändes som att jag befann mig i en mardröm. Varje värk kändes som att jag gick sönder i underlivet. Då tyckte sköterskan att jag skulle ha epidural, eftersom jag kunde inte öppna mig när jag hade så ont som jag hade.

 

 

Vet du vad? Epiduralbedövningen var vad jag behövde. Den enorma smärtan försvann, men jag kände fortfarande värkarna (minus smärtan då). Fast när jag sedan hade öppnat mig tillräckligt för att tösen skulle kunna komma ut, hade hon somnat. Bra tajming va? 😂 

 

Dock tog det ungefär en timme från det att vi bestämde att jag skulle få epidural till dess att narkosläkaren kom. Just då, när han kom in i rummet, hade jag tagit så pass mycket lustgas som jag klarade av och var ganska hög. När han sträckte fram handen och presenterade sig, klarade jag bara av att se honom i ögonen och skaka hand med honom. Jag kunde inte få fram ett enda ord.

 

När det slutligen var dags för "krystarbetet", var jag så trött att jag hade svårt att känna krystvärkarna. Jag sade detta till barnmorskan, som i sin tur fick tala om för mig när jag behövde krysta. Under detta "arbete" använde jag mig av lustgas, för att minska värkarna. Till slut fick tösen äntligen möta världen.

 

På grund av min förlossningsdepression kände jag dessvärre inte den enorma kärlek som många andra mammor talar om. Just då var jag bara lättad över att allt var över. Att hålla i tösen var en märklig känsla.

 

Om det finns något annat som du skulle vilja veta när det kommer till tösens förlossning, får du gärna skriva det i kommentarsfältet. Jag svarar i den mån jag minns.

 

Ha det så bra

Kramar

Jessie