Staten - med rätt att döda ..?
I söndags satt jag och såg filmen "Dead Man Walking". Nu missade jag i och för sig några minuter i början eftersom jag låg och sov då jag inte riktigt mådde bra och älsklingen tyckte att jag behövde sova. Fast resten såg jag, det vill säga vad som kom efter första pausen.
Den fick mig hur som helst att fundera över dödsstraff. Fram tills i söndags har jag varit en anhängare av dödsstraff, men bara för de som har begått något så fruktansvärt som att ha tagit livet av någon annan med uppsåt (juridik; dolus), vare sig det är direkt uppsåt, indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt (tidigare eventuellt uppsåt). Då uppstår frågan; kan man ta livet av någon utan att mena det? Ja, det är nog ganska självklart att man kan. Det kan ju röra sig om en ren olyckshändelse. Till exempel om jag och någon bråkar (som i mitt exempel får heta X) och det hettar till så pass mycket att jag knuffar till X ganska hårt för att visa att jag menar allvar, men det slutar med att X ramlar omkull och slår i huvudet i något och dör. Jag ville aldrig att X skulle dö. Jag var bara fullkomligt arg och blev då aggressiv (kom ihåg att detta bara var ett exempel!) Skillnad är om jag avskyr X riktigt mycket och skaffar mig därför en stor och vass kniv som jag sedan använder för att sticka ihjäl X. I detta senare exempel hade jag ett direkt uppsåt och det är inte förlåtligt!
När jag nu har rett ut det här, ska jag kanske fortsätta min tanke. Jag sade att jag fram tills i söndags varit en anhängare av dödsstraff. Det var dock inte min bästa vän (vilket jag upptäckte i tvåan på gymnasiet) och vi började diskutera det under en period. Nu minns jag inte hennes argument exakt, men det hon menade var att om det nu är fel att döda, varför ska staten då få rätt att göra det? Gör inte det dem till lika mycket mördare som de som döms i domstol? Den tanken existerade i stort sett inte hos mig, eftersom jag ansåg att statens dödande var ursäktande med tanke på att de har en anledning att ha ihjäl den person som döms till dödsstraff. Oftast i alla fall. Jag är mycket medveten om att det förekommer fel, vilket innebär att oskyldiga (inte bara felaktigt dömda) blir dömda till dödsstraff. Vid det tillfället då jag och min bästa kompis började prata om det här, hade jag nyligen läst John Grishams bok "Den oskyldige mannen" som skildrar en verklig historia om en man som inte begått det brott polisen bestämde sig för att han hade begått och han dömdes till dödsstraff. Det är för övrigt en mycket gripande berättelse som jag rekommenderar att läsas!
Hur som helst, kan man verkligen anse att staten har rätt att döda personer som har mördat andra? Blir inte det en hämnd egentligen? Borde vi acceptera hämnd eller räknas inte det som sandlådefasoner? Sandlådefasoner/sandlådeargument är ett begrepp som jag använder för sådant som jag anser inte är moget beteende. Exempelvis "Men det var ju han/hon som började!" Att uttrycka sig så i vuxen ålder tyder på ganska stor omognad. Ungefär som man betedde sig när man var väldigt liten och lekte i sandlådan. Ett sandlådeargument helt enkelt. Fram till i söndags skulle jag utan tvekan ha svarat att det är självklart att vi ska acceptera att staten handlar på det sättet, fast nu vet jag inte riktigt. Visst, jag anser fortfarande att om man har berövat en annan människa livet, har man ingen rätt att få ha kvar sitt liv, om man handlade med uppsåt (kom ihåg att det bara är min egen åsikt). Men staten är faktiskt lika stor mördare genom att beröva de dömda livet. I grunden spelar det ju ingen roll att de som staten har ihjäl, har i sin tur haft ihjäl andra. Själva handlandet är ju mord och med uppenbart uppsåt.
Å andra sidan, om man ska vara human bör man se till omständigheter som föreligger och genom att göra det kommer jag fram till den slutsats som jag dragit tidigare; att ta död på en mördare är ursäktande, om det är staten som gör det. Fast nu slog det mig precis en annan tanke. Om vi säger att en vanligt medborgare hade gått och dräpt en mördare som kanske dödat en närstående till den här medborgaren, då hade medborgaren dömts för mord eller dråp (i alla fall i Sverige), beroende på omständigheterna. I det faller är det ju inte ursäktande att ha död på en mördare (och därför garderade jag mig med att det är okej så länge staten gör det). Den sortens hämnd accepterar vi inte. Varför ska vi då acceptera att staten hämnas?
Jag vet att de straff som man kan dömas till i Sverige är prevention, det vill säga att de är till för att avskräcka allmänheten från att begå brott, men även den som begått från att begå nya. Det är statens sätt att visa medborgarna att det inte är okej att begå vissa handlingar, för det finns konsekvenser. Fast dödsstraff känna mer som hämnd än som ett straff. Min uppfattning av straff är att man ska kunna lära sig från det misstag man gjorde och försöka bättra sig på den punkten. Om man trotsar sina föräldrar eller gör något som de starkt ogillar, finns ju risken när man är ung att man kan få utegångsförbud. Det är ett straff som har till syfte att lära en att inte göra om det som man gjorde, för då får man inte gå ut under en viss period. Man blir fråntagen vissa rättigheter helt enkelt. Att dö, då får man ingen chans att lära sig från sina misstag. Eller, visst man kan ju få chansen att lära sig, men man får ingen möjlighet att kunna bättra sig. Dödsstraff är ren allmänprevention med andra ord. Att uttrycka det på det sättet ger i och för sig dödsstraffet ett hyfsat bra syfte; att få allmänheten att inte begå brott för rädslan att förlora sitt liv. Men borde inte individen få en chans att kunna bättra sig?
Jag känner mig ganska kluven kring detta, vilket du nog också ser. Jag får fundera vidare för att kunna skaffa mig en ståndpunkt i den här frågan igen.
Den fick mig hur som helst att fundera över dödsstraff. Fram tills i söndags har jag varit en anhängare av dödsstraff, men bara för de som har begått något så fruktansvärt som att ha tagit livet av någon annan med uppsåt (juridik; dolus), vare sig det är direkt uppsåt, indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt (tidigare eventuellt uppsåt). Då uppstår frågan; kan man ta livet av någon utan att mena det? Ja, det är nog ganska självklart att man kan. Det kan ju röra sig om en ren olyckshändelse. Till exempel om jag och någon bråkar (som i mitt exempel får heta X) och det hettar till så pass mycket att jag knuffar till X ganska hårt för att visa att jag menar allvar, men det slutar med att X ramlar omkull och slår i huvudet i något och dör. Jag ville aldrig att X skulle dö. Jag var bara fullkomligt arg och blev då aggressiv (kom ihåg att detta bara var ett exempel!) Skillnad är om jag avskyr X riktigt mycket och skaffar mig därför en stor och vass kniv som jag sedan använder för att sticka ihjäl X. I detta senare exempel hade jag ett direkt uppsåt och det är inte förlåtligt!
När jag nu har rett ut det här, ska jag kanske fortsätta min tanke. Jag sade att jag fram tills i söndags varit en anhängare av dödsstraff. Det var dock inte min bästa vän (vilket jag upptäckte i tvåan på gymnasiet) och vi började diskutera det under en period. Nu minns jag inte hennes argument exakt, men det hon menade var att om det nu är fel att döda, varför ska staten då få rätt att göra det? Gör inte det dem till lika mycket mördare som de som döms i domstol? Den tanken existerade i stort sett inte hos mig, eftersom jag ansåg att statens dödande var ursäktande med tanke på att de har en anledning att ha ihjäl den person som döms till dödsstraff. Oftast i alla fall. Jag är mycket medveten om att det förekommer fel, vilket innebär att oskyldiga (inte bara felaktigt dömda) blir dömda till dödsstraff. Vid det tillfället då jag och min bästa kompis började prata om det här, hade jag nyligen läst John Grishams bok "Den oskyldige mannen" som skildrar en verklig historia om en man som inte begått det brott polisen bestämde sig för att han hade begått och han dömdes till dödsstraff. Det är för övrigt en mycket gripande berättelse som jag rekommenderar att läsas!
Hur som helst, kan man verkligen anse att staten har rätt att döda personer som har mördat andra? Blir inte det en hämnd egentligen? Borde vi acceptera hämnd eller räknas inte det som sandlådefasoner? Sandlådefasoner/sandlådeargument är ett begrepp som jag använder för sådant som jag anser inte är moget beteende. Exempelvis "Men det var ju han/hon som började!" Att uttrycka sig så i vuxen ålder tyder på ganska stor omognad. Ungefär som man betedde sig när man var väldigt liten och lekte i sandlådan. Ett sandlådeargument helt enkelt. Fram till i söndags skulle jag utan tvekan ha svarat att det är självklart att vi ska acceptera att staten handlar på det sättet, fast nu vet jag inte riktigt. Visst, jag anser fortfarande att om man har berövat en annan människa livet, har man ingen rätt att få ha kvar sitt liv, om man handlade med uppsåt (kom ihåg att det bara är min egen åsikt). Men staten är faktiskt lika stor mördare genom att beröva de dömda livet. I grunden spelar det ju ingen roll att de som staten har ihjäl, har i sin tur haft ihjäl andra. Själva handlandet är ju mord och med uppenbart uppsåt.
Å andra sidan, om man ska vara human bör man se till omständigheter som föreligger och genom att göra det kommer jag fram till den slutsats som jag dragit tidigare; att ta död på en mördare är ursäktande, om det är staten som gör det. Fast nu slog det mig precis en annan tanke. Om vi säger att en vanligt medborgare hade gått och dräpt en mördare som kanske dödat en närstående till den här medborgaren, då hade medborgaren dömts för mord eller dråp (i alla fall i Sverige), beroende på omständigheterna. I det faller är det ju inte ursäktande att ha död på en mördare (och därför garderade jag mig med att det är okej så länge staten gör det). Den sortens hämnd accepterar vi inte. Varför ska vi då acceptera att staten hämnas?
Jag vet att de straff som man kan dömas till i Sverige är prevention, det vill säga att de är till för att avskräcka allmänheten från att begå brott, men även den som begått från att begå nya. Det är statens sätt att visa medborgarna att det inte är okej att begå vissa handlingar, för det finns konsekvenser. Fast dödsstraff känna mer som hämnd än som ett straff. Min uppfattning av straff är att man ska kunna lära sig från det misstag man gjorde och försöka bättra sig på den punkten. Om man trotsar sina föräldrar eller gör något som de starkt ogillar, finns ju risken när man är ung att man kan få utegångsförbud. Det är ett straff som har till syfte att lära en att inte göra om det som man gjorde, för då får man inte gå ut under en viss period. Man blir fråntagen vissa rättigheter helt enkelt. Att dö, då får man ingen chans att lära sig från sina misstag. Eller, visst man kan ju få chansen att lära sig, men man får ingen möjlighet att kunna bättra sig. Dödsstraff är ren allmänprevention med andra ord. Att uttrycka det på det sättet ger i och för sig dödsstraffet ett hyfsat bra syfte; att få allmänheten att inte begå brott för rädslan att förlora sitt liv. Men borde inte individen få en chans att kunna bättra sig?
Jag känner mig ganska kluven kring detta, vilket du nog också ser. Jag får fundera vidare för att kunna skaffa mig en ståndpunkt i den här frågan igen.
Dagens citat:
"I feel a kind of fear, when I don't have you near."
(Abba - Lay All Your Love On Me)
Ha det så bra!
Förvirrade kramar
Jessie