Jessicas grotta

När jag vet eller ser att någon mår dåligt brukar jag i stort sett alltid försöka att hjälpa personen i fråga, eftersom jag vet hur det är att må dåligt och att göra det under lång tid. Behövs nästan inte sägas att det är hemskt, med tanke på att det känns som en självklarhet. Det är inte alltid som man lyckas att hjälpa, men jag vill gärna försöka i alla fall. Jag vill göra mitt bästa.



Framför allt vill jag stödja mina nära och kära, men när det är uppenbart att det inte finns något som jag kan göra känner jag mig hemskt maktlös. Någon som jag bryr mig om mår inte bra, men det finns inget som jag kan göra för att hjälpa. Visst är det en jobbig insikt - om du tänker efter? Man vill göra gott, men har ingen möjlighet. För min del är det avståndet som är ett hinder, då alla mina närmsta bortsett från älsklingen bor i Malmö. Även om det egentligen inte är superlångt mellan Malmö och Åkers Styckebruk, är det tillräckligt långt för att många gånger kännas som oändligt långt bort. Att ta mig dit tar flera timmar och inte några få minuter. Om jag då skulle försöka komma så fort som möjligt skulle det förmodligen vara för sent när jag väl kom fram.

Att inte kunna hjälpa till är frustrerande. Framför allt när man vet att man säkert skulle behövas.