"Vem tror du att du är?"
Så länge jag kan minnas har läsa och skriva varit två av mina stora intressen. Som liten brukade jag ta några vanliga blanka skrivpapper som mina föräldrar använde för datorutskrifter, vika dem på mitten och sedan häfta ihop dem. Tada! Därefter hade jag en egen bok, som jag döpte och sedan skrev egen berättelse i tillsammans med mina egenhändigt ritade bilder. Jag har för mig att jag ska ha kvar några av dem i Malmö hos mina föräldrar. Mitt skrivintresse fortsatte när jag började på mellanstadiet, vilket var då jag påbörjade skrivandet av en roman. Dock avslutade jag aldrig den och jag tror också att jag senare kastade det jag hade skrivit. På högstadiet tyckte min svensklärare att jag skulle satsa på att bli författare. Det var först på gymnasiet som mitt skrivande kom igång på allvar och även blev seriöst. Under årens lopp har jag slipat till mitt sätt att skriva.
Nyligen drabbades jag av en insikt. Eller, jag vet inte om man egentligen kan kalla det för en insikt men drabbad av den blev jag i vilket fall som helst. Efter att ha ögnat genom Kapitel1:s forum och ha tittat på en del bloggar vet jag inte riktigt längre var jag står. Nåväl, i skrivande stund sitter jag, men det jag menar är bildligt talat. Vad är det egentligen jag inbillar mig? Att få sitt manus publicerat och även utgivet är ingen dans på rosor. Långt ifrån. Har så här långt endast viss erfarenhet, då jag och bästa kompisen fick vårt projektarbete upptryckt hos ett tryckeri. Men det är inte riktigt samma sak ändå. Och vad säger att just mitt eller mina manus kommer få den äran att bli publicerade? Att bli lästa av fler än den innersta kretsen? På min axel sitter just nu en liten figur som hela tiden väser: "Vem tror du att du är? Du har ingen chans. Varför ska du bli en av de lyckliga när det finns så många andra som är mycket bättre?"
Nu kommer säkert bästa vännen att bli sur (förlåt, för jag menar inget illa) men den har rätt, den där rösten. I jämförelse med andra är jag ingenting. Mitt skrivande kan knappt ens jämföras med de flesta övriga på Kapitel1 - de som skriver så där avundsvärt bra. Å andra sidan brukar mina texter bli lovordade av bästa kompisen när hon har haft tid att läsa men (och ta inte illa upp) är hon egentligen riktigt objektiv? Förblindas hon inte av vår relation?
Motorvägen mot Nykvarn och Södertälje.
Trots att jag för tillfället är osäker på hur jag ska göra finns det en sak som är glasklar, och det är att jag kommer att fortsätta skriva eftersom det är en del av mitt liv. En del av den jag är. Fast förmodligen kommer mina texter att få stanna kvar i datorn. På mitt usb-minne. Där de hör hemma.
Nyligen drabbades jag av en insikt. Eller, jag vet inte om man egentligen kan kalla det för en insikt men drabbad av den blev jag i vilket fall som helst. Efter att ha ögnat genom Kapitel1:s forum och ha tittat på en del bloggar vet jag inte riktigt längre var jag står. Nåväl, i skrivande stund sitter jag, men det jag menar är bildligt talat. Vad är det egentligen jag inbillar mig? Att få sitt manus publicerat och även utgivet är ingen dans på rosor. Långt ifrån. Har så här långt endast viss erfarenhet, då jag och bästa kompisen fick vårt projektarbete upptryckt hos ett tryckeri. Men det är inte riktigt samma sak ändå. Och vad säger att just mitt eller mina manus kommer få den äran att bli publicerade? Att bli lästa av fler än den innersta kretsen? På min axel sitter just nu en liten figur som hela tiden väser: "Vem tror du att du är? Du har ingen chans. Varför ska du bli en av de lyckliga när det finns så många andra som är mycket bättre?"
Nu kommer säkert bästa vännen att bli sur (förlåt, för jag menar inget illa) men den har rätt, den där rösten. I jämförelse med andra är jag ingenting. Mitt skrivande kan knappt ens jämföras med de flesta övriga på Kapitel1 - de som skriver så där avundsvärt bra. Å andra sidan brukar mina texter bli lovordade av bästa kompisen när hon har haft tid att läsa men (och ta inte illa upp) är hon egentligen riktigt objektiv? Förblindas hon inte av vår relation?
Motorvägen mot Nykvarn och Södertälje.
Trots att jag för tillfället är osäker på hur jag ska göra finns det en sak som är glasklar, och det är att jag kommer att fortsätta skriva eftersom det är en del av mitt liv. En del av den jag är. Fast förmodligen kommer mina texter att få stanna kvar i datorn. På mitt usb-minne. Där de hör hemma.
Dagens citat:
"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."
(Nalle Puh)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Jag tror att det är mer envishet och tur än talang som många gånger gör att man kommer framåt i livet. För , i ärlighetens namn, alla som blir publicerade (eller som får skivkontrakt eller gör film) är inte de bästa. En del klarar sig genom att just vara tillräckligt envisa. Självklart finns det de som är oerhört talangfulla också... Men en del av dem kommer vi aldrig märka av ens eftersom de inte har drivet eller stödet eller turen att bli upptäckta... Så ge inte upp bara för att. Ta det som det kommer och försök att inte bli avskräckt. Det handlar bara om att det ska hamna framför rätt person ;)