Självupptagenhet blir ignorerande?
Jag förundras över hur en del människor är funtade. Under mitt tjugoettåriga liv har jag stött på en hel del olika personer, där man har tyckt bättre om vissa än om andra. Fast många gånger har man fått bita ihop och hålla god min. Man kan inte tycka om alla.
Lite fascinerande är de där människorna som är så där retfullt självupptagna. Till att börja med (eller, det är för sent att börja med det, men innan jag fortsätter) ska jag väl tala om att jag absolut inte är något helgon och jag tror inte heller att jag är perfekt på något sätt. Jag har säkert också visat prov på självupptagenhet (även om jag hoppas att det inte är så) och jag har varit elak många gånger. Därför ber jag redan nu om ursäkt ifall det som jag kommer säga i det här inlägget är motsägelsefullt.
Alltså, det jag tänkte säg var att jag förundras över de människor som är så upptagna av sig själva att de på något sätt inte ser omvärlden. I deras egna ögon tycks de stå över alla andra och har i princip aldrig fel. Däremot har alla andra fel. Och om det nu ändå skulle visa sig att de har fel, vrider och vänder de på det till det att de får rätt. Dessutom verkar de inte höra vad andra säger, alternativt att de bara hör det de själva vill höra. Vad det här problemet med att höra beror på har jag inte den blekaste aning om. Kanske förutsätter de att de som de pratar med har fel. Jag har ingen aning. Fast småroligt (eller skrattretande?) är det när en av de här självupptagna personerna samtalar med någon och det visar sig att de pratar om och säger exakt samma sak, men det är bara det att den självupptagne inte förstår det utan fortsätter att tjata och tro att den andre har helt fel.
Jag har haft sådana personer som klasskamrater i både grundskolan och gymnasiet och senare även som studiekamrater, så nu har man blivit så van att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jag minns att jag satt och suckade när en på gymnasiet (som tydligen ansåg sig vara bäst på allt) ivrigt räckte upp handen efter att läraren sagt något, och när personen i fråga fick ordet upprepade personen exakt samma sak som läraren precis sagt, fast med andra ord. Vi fick en till sådan person i klassen sista året på gymnasiet, så du kan nog tänka dig hur roligt det var att sitta och höra samma sak i tre olika versioner ...
Handlar det om att dessa människor medvetet ignorerar andra och deras åsikter, eller blir det bara en naturlig följd? För jag uppfattar det som någon form av ignorerande när de inte verkar höra det man säger. Eller har det att göra med att de inte förstår? Fast det känns inte så troligt.
Det måste i vilket fall som helst vara en tråkig bubbla som de här personerna lever i, för om det bara är de själva och deras åsikter som existerar, kan de knappast få något intellektuellt utbyte, eller är jag helt ute och cyklar?
Lite fascinerande är de där människorna som är så där retfullt självupptagna. Till att börja med (eller, det är för sent att börja med det, men innan jag fortsätter) ska jag väl tala om att jag absolut inte är något helgon och jag tror inte heller att jag är perfekt på något sätt. Jag har säkert också visat prov på självupptagenhet (även om jag hoppas att det inte är så) och jag har varit elak många gånger. Därför ber jag redan nu om ursäkt ifall det som jag kommer säga i det här inlägget är motsägelsefullt.
Alltså, det jag tänkte säg var att jag förundras över de människor som är så upptagna av sig själva att de på något sätt inte ser omvärlden. I deras egna ögon tycks de stå över alla andra och har i princip aldrig fel. Däremot har alla andra fel. Och om det nu ändå skulle visa sig att de har fel, vrider och vänder de på det till det att de får rätt. Dessutom verkar de inte höra vad andra säger, alternativt att de bara hör det de själva vill höra. Vad det här problemet med att höra beror på har jag inte den blekaste aning om. Kanske förutsätter de att de som de pratar med har fel. Jag har ingen aning. Fast småroligt (eller skrattretande?) är det när en av de här självupptagna personerna samtalar med någon och det visar sig att de pratar om och säger exakt samma sak, men det är bara det att den självupptagne inte förstår det utan fortsätter att tjata och tro att den andre har helt fel.
Jag har haft sådana personer som klasskamrater i både grundskolan och gymnasiet och senare även som studiekamrater, så nu har man blivit så van att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jag minns att jag satt och suckade när en på gymnasiet (som tydligen ansåg sig vara bäst på allt) ivrigt räckte upp handen efter att läraren sagt något, och när personen i fråga fick ordet upprepade personen exakt samma sak som läraren precis sagt, fast med andra ord. Vi fick en till sådan person i klassen sista året på gymnasiet, så du kan nog tänka dig hur roligt det var att sitta och höra samma sak i tre olika versioner ...
Handlar det om att dessa människor medvetet ignorerar andra och deras åsikter, eller blir det bara en naturlig följd? För jag uppfattar det som någon form av ignorerande när de inte verkar höra det man säger. Eller har det att göra med att de inte förstår? Fast det känns inte så troligt.
Det måste i vilket fall som helst vara en tråkig bubbla som de här personerna lever i, för om det bara är de själva och deras åsikter som existerar, kan de knappast få något intellektuellt utbyte, eller är jag helt ute och cyklar?
Dagens citat:
"Vad som räcker för två kan räcka för tre."
(Österländskt ordspråk)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie