Jessicas grotta

Sexton år tidigare härjade en mördare som gav sig på unga, ensamstående mödrar och deras söner. Sedan upphörde morden. Nu dör återigen unga och ensamma mammor och deras söner, och man befarar att madonna-mördaren är igång igen. Ivy Dunlap kallas till Chicago för att hjälpa till, men hon vet mer om morden än vad hon utger sig att veta. Vad är det egentligen för koppling som hon har till morden?

Först och främst måste jag säga att jag blev glatt överraskad av att fokuset i den här berättelsen inte låg på det som gör de flesta andra böcker av den här typen så förutsägbara. I stället fokuserade Anne Frasier på huvudkonflikten och de psykologiska aspekterna på de inblandade personerna. Det ska hon ha stort beröm för.


Jag kom på mig själv ett flertal gånger med att sitta och tänka kring den här berättelsen när mitt fokus i stället borde ha varit någon annanstans. Med andra ord var det svårt att riktigt kunna släppa världen som man i läsande stund sögs in i. Hela tiden ville jag veta vad som skulle hända härnäst. Trots att man några gånger fick tillräckligt med ledtrådar för att kunna peka ut vem mördaren var, blev jag inte besviken. Tvärtom fick man detta serverat av Anne Frasier så att jag i stället satt och höll andan. Om jag hade kunnat skulle jag ha ropat vad jag visste till författarens intet ont anande karaktärer.

Samtidigt som det var intressant att ta del av den psykologi som flödar i boken, var det även skrämmande. Jag insåg förfärat att man faktiskt inte alltid kan peka ut de här farliga människorna. Visserligen visste jag det även innan, men nu insåg man det verkligen. Vem säger att de som jag dagligen pendlar med inte är kallblodigt kalkylerande mördare? Även om man inte ska gå runt och tänka så, är tanken både skrämmande och inte osannolik.

Dialogerna i en berättelse är ofta det jag är missnöjd med, men jag tycker att Anne Frasier har lyckats på den punkten. Det enda som jag var missnöjd med var slutet. Tråkigt nog kändes det tillkrystat – som om författaren inte riktigt tänkt ut det och därmed slängt in det bara för att få slut på berättelsen. Man blir vid sådana tillfällen ledsen, och framför allt när boken i övrigt har hållit en trovärdig nivå. Men på det stora hela tyckte jag om boken.