Jessicas grotta

Under min andra praktikdag (för fyra veckor sedan) blev jag en smula omskakad. Ja, det är nog rätt sätt att benämna det på. Det var nämligen så att jag på eftermiddagen skulle bisitta en av notarierna vid en "muf". Bisitta innebär att sitta med vid en förhandling/muntlig förberedelse/ett sammanträde och helt enkelt iaktta. I vårt fall (vi praktikanter) var det tingsnotariens arbete som vi skulle se på och försöka ta till oss. Men vad är en "muf"? Nej, det är ingen fluffig sak man har över öronen eller på ratten även om de uttalas på samma sätt. Nej, det är heller inget möte då man sitter och käkar muffins (även om det hade varit trevligt - med rätt muffins då!). Okej, jag ska bespara dig lidandet och tala om vad det är. "Muf" står helt enkelt för muntlig förberedelse och förekommer i tvistemål. Oftast lyckas domstolen få parterna att i det här skedet lösa tvisten och slippa gå till ... "huf". Kan du lyckas lösa vad det mysteriet står för då? Nej, det innebär inget suckande (eller, det beror i och för sig på). Just det! "Huf" är huvudförhandling och är vanligare i brottmål än i tvistemål. Fast nu tror jag att jag kom på villovägar ... Var någonstans var jag?

Jo, jag skulle sitta på en "muf". Nu var det dock så att den där notarien var sjuk, fast med tanke på att han hade varit det även dagen innan, hade min handledare sagt att jag i så fall skulle sitta med min studiekamrat vid den förhandling där hon skulle bisitta. Om "min" notarie var sjuk. Och det var han. Fast på morgonen hade tingsfiskalen (domaren) kommit till mitt rum och sagt att vi säkert kunde klara av det själva. Med andra ord skulle det vara jag som skulle protokollföra. Jag! På min andra dag och ingen som helst erfarenhet av det tidigare. Hur skulle det här sluta?


Under dagen läste jag in mig på målet och stressade (i vanlig ordning när det gäller nya saker) upp mig. Fast det var inget komplicerat. Det var mest tingsfiskalen som antecknade och det var även hon som sammanställde protokollet efteråt. Dock fick jag skriva under och hade titeln "paralegalen". Men jag fick ändå göra lite. Strax innan den muntliga förberedelsen skulle börja frågade fiskalen om jag ville ropa på målet (kalla in parterna)? Visserligen hade en notarie sagt vad jag skulle säga, men min första impuls sade åt mig att be henne göra det istället. Å andra sidan, vad tjänar jag på att vara feg? Någon gång måste ju bli den första, för annars kommer jag vilja avstå varje gång. Jag beslutade mig för att ropa på målet och bli av med min påropsoskuld. Trots att jag hade exakt vad jag skulle säga (ord för ord) framför mig, blev jag nervös i samma ögonblick som jag skulle prata. Jag fick knappt fram ett ord. Men det gick. Den ögonblickslånga chocken släppte och tydligen hörde parterna vad jag sade, eftersom de strax därefter kom in.