Jessicas grotta

Har det hänt dig att du har tyckt dig se ett bekant ansikte trots att ditt förnuft sagt åt dig att det där ansiktet inte alls tillhör den bekanta som du tycker det liknar? Sedan jag flyttade upp till älsklingen har det hänt mig några få gånger. Två av dem hände i Stockholm.

En eftermiddag (jag tror inte att det var morgon) när jag promenerade längs Sveavägen på väg till skolan tittade jag in i en restauranglokal och upptäckte till min förvåning någon som liknade en gammal bekant till mig. Jag stannade aldrig för att kunna konstatera om det var den personen eller inte, men jag fylldes av en lite konstig känsla eftersom den personen hade betytt en hel del för mig för flera år sedan.

En annan gång var när jag för ovanlighetens skull åkte tunnelbana till Stockholm central. Eftersom det bara handlar om cirka fem minuters åktid (vilket motsvarar omkring en halvtimmes promenadtid) brukar jag inte åka tunnelbana mellan centralstationen och Odenplan. Men innan praktiken gjorde jag det vissa eftermiddagar för att hinna med tåget hem. Det var en av de här eftermiddagarna som jag stod bredvid någon som var skrämmande lik en kille från min gymnasieklass. Stå och stirra ville jag inte göra, så jag kunde inte avgöra om det var min gamla klasskamrat eller ej. Att fråga tyckte jag dessutom var för pinsamt då det var mest sannolikt att det inte var han.


Vad är det som gör att man tycker sig se bekanta ansikten? Är det ens undermedvetna som spökar? Att man på något sätt uppfattar någon likhet hos personen man ser och därigenom inbillar sig att den man ser är väldigt lik den man tänker på? Eller ser man verkligen en dubbelgångare? För dubbelgångare finns ju, det är en av våra lärare bevis på.

Sådana här tillfällen kan både vara bra och dåliga, allt beroende på vilken relation till den bekanta som man tycker att personen liknar. I mitt fall var det inga särskilt negativa upplevelser. Var bara den första som var en smula olustig. Tur att det här inte sker varje dag!