Jessicas grotta

Det här brevet fick jag i andra klass (vilket var för fjorton år sedan när jag var åtta år) av en tjej som jag såg som min närmsta och bästa vän. Tidigare hade jag aldrig hört talas om kedjebrev, så det här var en ny företeelse för mig. Av den anledningen kändes brevet tämligen skrämmande när det stod svart på vitt att ens passivitet skulle orsaka otur under de kommande två åren. Eller, i och för sig står det inte att det är de kommande åren, utan att det bara är under två år. Fast då tolkade jag det som att det skulle ske inom de kommande två åren. Vem vill liksom vara med om det?! Men trots min oro struntade jag i det där kedjebrevet och intalade mig att det bara var trams. Än sen om jag fick ännu mer otur? Var det verkligen något att bry sig om? Om det här ignorerandet verkligen förde otur med sig eller inte kan jag inte svara på, men jag tror inte att det inverkade på mitt liv över huvudtaget.

När jag fick som mest kedjebrev (under gymnasiet) var en del mer trovärdiga än andra och till en början föll jag väl själv för några, men lärde mig ganska snart att det endast var bluff och båg.

Vad är det som lockar människor till att hålla liv i kedjebreven genom att skicka dem vidare? Osäkerhet på vilken inverkan på ens liv det har? Rädsla för att det kan föra med sig vad det nu än är som det hotas om? Är man intresserad av att skicka vidare sådant även om man själv inte bryr sig om vad som sker i ens eget liv? De få gånger som jag föll för kedjebrev handlade det om rädsla för att hotet i brevet skulle realiseras. Eller har kedjebreven till sist dött ut? Vad tror du?