Jessicas grotta

Jag är väl inte ensam om att skapa mig en bild av personer som jag inte har träffat men på något sätt ändå har någon form av relation till?

Mitt senaste konkreta exempel är författaren Sara Lövestam. Jag har visserligen inte läst något av henne ännu, men känner likväl till henne då hon var aktiv på Kapitel1 och jag följde hennes blogg ett tag. Genom att ha läst hennes blogginlägg målade jag upp en bild av hur hon är som person, hur hennes röst låter etc. Någon tanke på att detta kanske inte stämde med verkligheten, hade jag inte.

På praktiken sitter jag och lyssnar på webbradio för att det inte ska vara så tyst och dött inne hos mig. Mest lyssnar jag på P4 (radio) Malmöhus. I Lotta Bromés program P4 Extra den andra april i år var just Lövestam gäst. Jag väntade med spänning på när hon skulle göra entré och blev förvånad när det visade sig att hennes röst lät så mycket mer annorlunda än vad jag hade föreställt mig.


Jag tror att det är mänskligt att man, i vart fall de flesta, skapar sig en bild av personer som man kanske aldrig har träffat i verkliga livet eller kanske har träffat men aldrig pratat med. Dock tycker jag att det är intressant. Varför gör man så egentligen? Ett annat exempel är när jag var en flitig Lugna Favoriter-lyssnare (via nätet). Där finns några programledare och jag målade upp bilder av hur dessa såg ut. När jag sedan fick se verkliga bilder såg de inte alls ut som jag hade tänkt mig.

Kan det vara för att man behöver ha en, kanske till och med komplett, bild av andra? Att hjärnan inte går med på att, exempelvis, inte ha ett ansikte på någon som man tänker på (och som man aldrig tidigare sett)? Jag har ingen aning. Jag vet bara att min hjärna diktar hej vilt. Och så hör man den viska replik från ”The Mask”: Stoppa mig … någon.

Vad tror du?