På bekostnad av andra?
Alla kan inte vara bra på allt. Vissa är duktiga på en del saker, medan andra har större talang i annat. Sedan finns det de som är bra på en hel del - både det ena och det andra. Men det jag vill ha sagt är att alla är olika, vilket faktiskt är bra. Tänk om alla hade talang för att sjunga, men ingen för att laga mat. Bara för att nämna något exempel.
När jag växte upp brukade min mamma försöka trösta min syster som var lite ledsen över att jag kunde vissa saker lite "bättre" än henne. Min mammas argument var att jag hade talang för vissa saker, medan min syster hade sina styrkor på annat håll. Enligt min mamma innebar det att jag var nästintill komplett värdelös på det som min syster klarade av utan större svårigheter. Tanken på detta gjorde min syster tämligen glad.
När jag växte upp brukade min mamma försöka trösta min syster som var lite ledsen över att jag kunde vissa saker lite "bättre" än henne. Min mammas argument var att jag hade talang för vissa saker, medan min syster hade sina styrkor på annat håll. Enligt min mamma innebar det att jag var nästintill komplett värdelös på det som min syster klarade av utan större svårigheter. Tanken på detta gjorde min syster tämligen glad.
Måste det verkligen vara på det sättet? Måste det vara så svart och vitt? Att om man är bra på något så är man per automatik värdelös på annat? Så ser inte verkligheten ut. Som jag sade tidigare finns det de som är bra på en hel del, och det kan inkludera flera olika saker. Nu vet jag själv att min mamma hade fel - jag klarar faktiskt av det där som min syster har fallenhet för minst lika galant som hon - och att det var ett sätt för att trösta min syster. Men är det okej att göra så? Och varför blir man glad över vetskapen om att man är bättre än någon annan (som helst ska vara oduglig) på vissa saker?
Tänk om inte jag var övertygad om att jag kunde klara av det som min syster kunde (plus att jag blev ännu mer taggad att visa vad jag kunde när min mamma inte tycktes tro det)? Vilken effekt skulle min mammas tjat ha fått på mig? Förmodligen skulle jag ha blivit övertygad om att min mamma hade rätt och om hjärnan hade blivit inställd på det, skulle det ha blivit sanning. Intalar man sig tillräckligt länge och/eller mycket att något är på ett visst sätt, blir det så. Fantastiskt hur man kan dressera hjärnan på olika sätt, inte sant? Därför är det viktigt att fokusera på det som man gör bra. Exempelvis om man tränar med målet att bli en bra golfspelare. Jag har fått höra att om man då ideligen fokuserar på vad och varför man svingar dåligt, kommer hjärnan att beordra kroppen att göra om just det (den dåliga svingen alltså). Ifall man istället tänker på hur man gör det bra och därmed ha de bra svingarna i åtanke, kommer hjärnan att på samma sätt som vid fokus på det dåliga att beordra kroppen att upprepa sig. Men den här gången blir det alltså att man gör det bra. Hängde du med? Jag kan inte svära på att detta stämmer (det är trots allt ingen direkt vetenskap), men det låter logiskt. Med andra ord lade min mamma grunden för att jag skulle göra det dåligt, det som min syster gör bra. Tröst i all ära (och jag kan förstå hur hon tänkte), men det är inte okej att trycka ned andra för det. Hade det inte räckt med att hon hade påpekat och betonat vad min syster är bra på? Varför var hon tvungen att säga att jag inte klarar det lika bra?
Tänk om inte jag var övertygad om att jag kunde klara av det som min syster kunde (plus att jag blev ännu mer taggad att visa vad jag kunde när min mamma inte tycktes tro det)? Vilken effekt skulle min mammas tjat ha fått på mig? Förmodligen skulle jag ha blivit övertygad om att min mamma hade rätt och om hjärnan hade blivit inställd på det, skulle det ha blivit sanning. Intalar man sig tillräckligt länge och/eller mycket att något är på ett visst sätt, blir det så. Fantastiskt hur man kan dressera hjärnan på olika sätt, inte sant? Därför är det viktigt att fokusera på det som man gör bra. Exempelvis om man tränar med målet att bli en bra golfspelare. Jag har fått höra att om man då ideligen fokuserar på vad och varför man svingar dåligt, kommer hjärnan att beordra kroppen att göra om just det (den dåliga svingen alltså). Ifall man istället tänker på hur man gör det bra och därmed ha de bra svingarna i åtanke, kommer hjärnan att på samma sätt som vid fokus på det dåliga att beordra kroppen att upprepa sig. Men den här gången blir det alltså att man gör det bra. Hängde du med? Jag kan inte svära på att detta stämmer (det är trots allt ingen direkt vetenskap), men det låter logiskt. Med andra ord lade min mamma grunden för att jag skulle göra det dåligt, det som min syster gör bra. Tröst i all ära (och jag kan förstå hur hon tänkte), men det är inte okej att trycka ned andra för det. Hade det inte räckt med att hon hade påpekat och betonat vad min syster är bra på? Varför var hon tvungen att säga att jag inte klarar det lika bra?
Vad tjänar vi på andras olycka? Visst kan vetskapen om att man är lite bättre än andra på något sätt stärka ens självförtroende, men varför måste man vara bättre än andra? Räcker det inte med att man själv är duktig på något? Det här har jag själv problem med - att jag känner ett visst tvång att vara "bäst" - och det har att göra med allas förväntningar på mig när jag växte upp. Allas förväntningar att jag skulle vara "bäst". Fast det är något som jag jobbar med dagligen. Jag menar, vad vinner jag på att vara bättre än andra, mer än att jag i så fall kan hjälpa de som inte kan det där lika bra? Men för mig räcker det gott och väl att jag vet att jag är bra på något, oavsett hur det ser ut i förhållande till andra.
Det jag ville ha sagt är alltså att det viktigaste är att betona ens starka sidor, men någon jämförelse med andra är inte nödvändig. Framför allt inte om det innebär att man på något sätt trycker ned andra (eller sig själv). Man måste helt enkelt lära sig att vara trygg med sina styrkor och svagheter.
Det jag ville ha sagt är alltså att det viktigaste är att betona ens starka sidor, men någon jämförelse med andra är inte nödvändig. Framför allt inte om det innebär att man på något sätt trycker ned andra (eller sig själv). Man måste helt enkelt lära sig att vara trygg med sina styrkor och svagheter.
Dagens citat:
"Vi bör glädja oss åt det vi har utan att göra jämförelser. Man blir inte lycklig så länge man plågas av att andra är lyckligare."
(Lucius A Seneca)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Åh! Det här är så bra så jag vet inte ens vart jag ska börja! Håller med i alla fall. Det är aldrig okej att förminska någon, även om man tror sig ha bra intentioner. Det är ju faktiskt en form av mobbning till och med och hur snällt är det? Vi behöver komma ifrån det eviga jämförandet med andra... Hur man gör det har jag inte riktigt listat ut än, men jag försöker att bara "tävla" med mig själv.
Åh.. Lite mållös. Men riktigt bra skrivet!