Jessicas grotta

Lägre än så här går det inte att nå. Nu har man definitivt nått botten. Det är så här det är att vara en parasit. Någon som inte kan klara sig självständigt. Som alltid är beroende av andra.

 

Redan i tidig ålder har man fått lära sig att avsky att vara beroende av andra. Genom sin självständighet avgörs ens människovärde. Ju duktigare man är, desto bättre är det. Desto högre människovärde har man.

 

Man stirrar tomt framför sig där man sitter på sin stol. I dag har man inte varit självständig. I dag har man sprungit till andra som ett litet barn. I dag har man varit en parasit av första klass. Man vet också att man inte har varit uppskattad i dag. Det har de trötta och upptagna blickarna talat om. De har talat sitt tydliga språk.

 

 

Paniken rusar upp då man känner att gråten är på väg till ytan. Desperat försöker man tänka på något annat samtidigt som man kämpar med att tvinga tillbaka tårarna till var de kommer ifrån. De andra får inte se en gråta. Om de inte redan har låga tankar om en, kommer de definitivt ha det ifall de får se ens rödgråtna ansikte.

 

Stilla banar en tår sin väg nedför kinden. Attans! Som om det skulle göra det bättre att gråta. Så tänker bara ett naivt barn - att tårar är vägen till lycka. Själv vet man bättre. Det enda som verkligen räknas är hårt och självständigt arbete. Gråt är ingenting annat än slöseri med tid och kraft. Fjantigt.

 

Man bannar sig själv hårt innan man reser sig för att fortsätta att ta itu med sina arbetsuppgifter. Ingenting blir gjort av att sitta och lipa. Man kommer endast att ha sitt rekordlåga människovärde som bevis på sina ansträngningar.