Jessicas grotta

I går tyckte jag och älsklingen att det var dags för årets första skridskoåkning. Ända sedan vi flyttade hit till nya lägenheten har vi suktats av just det där, då vi i princip har en hel idrottsanläggning precis vid husknuten (tennishall, fotbollsplan, ishall och bandybana!). Okej, i alla fall så att vi kan se det hela från lägenheten. Till vår glädje (och tur?) var bandybanan öppen för allmänheten, så vi hämtade skridskorna från förrådet en trappa ned och begav oss mot isen.

Förutom isen och kylan kändes det lite vintrigt eftersom det snöade lite då och då. Trevligt var det i alla fall, även om mina händer nästan frös till is. Fast där får jag skylla mig själv som går ut med stickade handskar när det är så där kallt. Man lär sig av sina misstag.


Under tiden vi åkte omkring där på isen bland småbarnen och deras föräldrar kom jag att tänka på en händelse jag var med om innan jag började skolan. Trots att jag inte kunde åka skridskor följde jag med min syster (som gick på lågstadiet) och hennes klass när de skulle åka skridskor. Vad jag minns var det meningen att min syster skulle lära mig att åka, men min kära syster tröttnade ganska snabbt på mig. Därmed lämnade hon mig tillsammans med någon klasskamrat och senare kom även hennes lärare, som fick lära mig att åka medan min syster umgicks med sina vänner. Fast jag kan förstå henne. Tur att hon hade lite mer tålamod när det gällde att lära mig att spela badminton.

Förhoppningsvis kommer jag och älsklingen ha möjlighet att åka fler gånger den här säsongen!