Jessicas grotta

I dag är det ett år sedan jag och älsklingen blev äkta makar i Mora kyrka med en pensionerad och väldigt förvirrad präst som vigselförättare. Tänk att det redan har gått ett år ... Vissa dagar har gått fort medan andra har gått långsamt, men sammanfattningsvis har det här året gått rätt fort. Och jag ångrar absolut inte att vi gifte oss.

 

För mig är det fortfarande lite underligt att jag faktiskt har gått och gift mig. Tidigare var det aldrig något som riktigt intresserade mig, även om man ibland tänkte att man någon gång i framtiden skulle gifta sig. Förmodligen. Om man hittade någon man ville dela livet med. Men det var aldrig något som jag riktigt prioriterade. Efter en period under första året på gymnasiet kände jag att förhållanden kändes kvävande. Jag kände mig fången i ett förhållande. Den reaktionen var ganska oväntad eftersom jag alltid hade trott att det skulle kännas annorlunda. Att det skulle kännas trevligt. Av den orsaken att det kändes obehagligt valde jag att fokusera på annat, nämligen mina studier och min framtid. Jag gick upp så mycket i detta strävande att jag inte hade ögon för något annat. Inte förrän älsklingen klev in i bilden.

 

 

Han fick mig att känna sådant som jag hade lovat mig själv att inte känna igen. Han fick mig att längta efter saker.  Med honom känns allt naturligt. Vi har varit tillsammans i snart fyra år, men det känns som att vi har varit det mycket längre. Med älsklingen känner jag mig inte fången, utan det är snarare så att jag känner mig trasig utan honom. Jag behöver ha honom i min närhet och i mitt liv. Tanken på att inte ha det så är skrämmande. Älsklingen får mig att känna saker och att längta efter sådant som ingen annan tidigare har fått mig att känna eller längta efter. Jag kan heller inte tänka mig att tillbringa mitt liv med någon annan än just älsklingen. Det går inte att tänka den tanken, för just nu känns det så självklart att det är med honom som jag ska vara med. Så har det gjort under hela vårt förhållande. Ända sedan starten och just då var det faktiskt skrämmande eftersom jag fasade över hur det skulle gå för mig om det en dag tog slut.

 

Jag är tacksam över att få ha honom i mitt liv och det är med glädje som jag firar vår första bröllopsdag (Bomullsbröllop) tillsammans med honom.

 

I helgen bakade jag en tårta till vår dag och resultatet blev det här:

 

 

För att forma tårtbottnarna till ett hjärta använde jag den hjärtformade bakform med avtagbar kant som vi har. Mellan de båda tårtbottnarna hade jag kokosmousse (dock blev det en aning misslyckat och inte så fast som det skulle ha blivit). När bottnarna var ihopsatta med moussen emellan, spacklade jag tårtan med vit chokladsmörkräm. Därefter täckte jag tårtan med rödfärgad marshmallowfondant som jag bakat och färgat själv. Som en ram satte jag dit mjuka guldfärgade strösselkulor. Cirklarna ovanpå föreställer ringar och den vita bollen ska vara en diamant. Dessa är gjorda i gulfärgad och vitfärgad fondant som jag gjort och färgat själv (nåja den vita är inte färgad eftersom fondanten blir vit när man gör den) och sedan fick de ett lager ätbar guldfärg på sig. I och genom dessa ringar finns en etta som är gjort av likadana kulor som jag använde i ramen och ettan symboliserar det antal år vi har varit gifta i dag. Jag blev besviken på tårtans nedre kanter (som blev lite ojämna). Annars är jag på det hela ganska nöjd med resultatet. Min andra modellerade tårta som den här gången inte blev lika komplicerad som min första. I skrivande stund har jag inte smakat på tårtan, men inlägget uppdateras med smakrapport så fort detta är gjort!