Jessicas grotta

När dykaren Erik Hall dyker i ett gruvschakt i Dalarna gör han en fasansfull upptäckt - något som senare kommer kräva människoliv. Don Titelman från Lund blir inblandad i den här upptäckten. Mäktiga människor vill till varje pris komma åt det som hittats i schaktet och låter inte något - eller någon - komma i deras väg. Kosta vad det kostar vill.

Jag hade inga större förväntningar på "Strindbergs stjärna" när jag började läsa. Mina förväntningar byggdes snarare upp under läsandets gång. Jag blev imponerad av att Jan Wallentin så snart i boken lyckas fånga intresse. Dock tyckte jag att han emellanåt drog ut lite för länge på vissa scener med otroligt många detaljer. Man ska inte vara äckelmagad eller känslig om man ska läsa den här boken eftersom Wallentin ganska ingående beskriver några av tyskarnas experiment under andra världskriget. Eftersom jag är rätt känslig av mig tvingades jag att lägga undan boken en stund för att orka ta mig igenom det. Detaljrikhet kan vara till ens fördel, men man måste vara försiktig med hur detaljspäckat man skriver. Ibland blir det för mycket, vilket det blev här.


Något annat som inte föll mig i smaken var Wallentins förkärlek till utländska uttryck och meningar. Konstant slänger sig karaktärerna med jiddish, franska, tyska, italienska ... You name it. Och givetvis är Wallentin där för att översätta det direkt efter. Jag uppskattar att han åtminstone översätter (vissa uttryck missade han dock), men det blev bara ett irritationsmoment och en kaka-på-kaka-känsla. Roligt att han tycks vara så språkbegåvad. Fast det kändes som en onödig uppvisning. Klart att det kan funka med att exempelvis Don Titelman slänger sig med uttryck på jiddish (då han är jude), men själva den där översättningsbiten hade kanske kunnat lösas på ett smidigare sätt. Kanske kunde han haft en slags ordlista i slutet eller låtit andra karaktärer få hjälpa till i större utsträckning än vad han gjorde.

Jag var inte heller förtjust i slutet. Mer konkret var jag inte alls förtjust i de sista kapitlen. Det blev för övernaturligt för min del. Slutet kändes väldigt krystat - som om Wallentin kände sig tvingad att avsluta boken men inte riktigt visste hur han skulle göra. Jag hade varit fullkomligt nöjd om boken hade slutat efter kapitel 40 eller 41 (med viss omformulering naturligtvis).

Till Jan Wallentins fördel är att dialogerna kändes väldigt trovärdiga. Det uppskattar jag starkt, då jag själv vet att det är en svår balansgång att gå. Synd att andra delar av boken inte var det.