Jessicas grotta

Eldfloder (Elin Holmerin)

Den rike Martin Svarthamn skapar uppståndelse när han kommer till staden och ännu mer blir det när han siktar in sig på fattiga Emelie Haraldsdotter. Hur kan en fin herre som Martin Svarthamn vilja ha något att göra med en fattig flicka? Men det är just det han vill, och av andra anledningar än vad folk tror. Anledningar kopplade till hans hemlighet. En mörk hemlighet.

När jag tänker på en fantasyberättelse, tänker jag på berättelser som "Härskarringen"-trilogin och Harry Potter - att det finns en värld bortom vår egen. Elin Holmerins "Eldfloder" är inte en sådan berättelse. Den utspelar sig helt i vår egen värld fast med fantasy-inslag, det vill säga att Holmerin placerar varelser som är förknippade med fantasy, i vår värld. Till en början var jag skeptisk till om det var möjligt. Men det var det. Holmerin lyckades. Att hon valde att förlägga berättelsen från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet tror jag var en bidragande faktor till att det fungerade.



Redan tidigt i början lyckas Holmerin med sin duktiga berättarförmåga att fånga mitt intresse, trots att jag ännu håller på att lära mig att bli en fantasyläsare utan att sucka åt det overkliga. Hon fick mig även att känna samhörighet med Emelie Haraldsdotter, och då menar jag verkligen äkta samhörighet. På något sätt kände jag igen mig i Emelies tankar och känslor, och jag led med henne. Holmerin avslöjar endast lagom mycket av Martin Svarthamns hemligheter i tillräckligt stora portioner för att hålla igång nyfikenheten hos läsaren och få läsaren att fortsätta att läsa för att få svar på sina frågor. Ungefär som att försöka locka med sig ett djur med mat. För att lyckas väljer man inte att slänga ut allt på en gång till djuret, utan man tar lite åt gången i hopp om att djuret ska följa med. Jag uppskattar också hennes välbalanserade beskrivningar. Just beskrivningar tenderar en del författare att bli långrandiga med, men Holmerin tillhör definitivt inte den skaran.

Två saker var jag dock mindre nöjd med. Det första är rena korrekturmisstag. Ganska ofta fanns det blankrader som inte skulle ha varit där, vilket till en början fick mig att tro att det var ett nytt stycke (och därmed nytt "avsnitt"). Men det är inget som har med själva berättelsen att göra. Däremot har mitt nästa nedslag det. Genom Holmerins beskrivningar av omgivningar, företeelser etc., tyckte jag att jag hade rätt god koll på berättelsens ungefärliga tidsperiod som den utspelade sig under. Fast det förekommer många tidshopp och eftersom Holmerin inte talar om detta ganska snart efter varje tidshopp utan låter vissa detaljer avslöja det, kände jag mig som läsare väldigt förvirrad och hade svårt att hänga med i de här avseendena.



Under berättelsen kände jag att det var ett bra tempo - det hände ständigt saker som gjorde att man ville läsa vidare. Fast mot slutet drog Holmerin ned på tempot och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. På ett sätt är det bra, eftersom ett allt för högt tempo hela tiden inte är bra. Man måste låta läsaren få andas. Men samtidigt kändes det lite tråkigt, trots att man under denna fel fick förklarat vissa saker så att man fick en bättre och klarare bild av karaktärerna. Den här delen behövdes alltså, men jag hade gärna velat haft ett lite högre tempo.

Som helhet tyckte jag om boken och känner att det är en bok som jag gärna hade kunnat läsa om. Jag drog ut på läsandet just för att få stanna kvar extra länge. Jag ser fram emot att få läsa "De två odjuren" som står i min bokhylla.

Mitt signerade exemplar köpte jag här.


Dagens citat:

"För varje dag mina kunskaper förbleknar, mitt förstånd fördunklas; Ingen skolbänk jag har, bara en matho, en stia, där jag inte får studiero!"
(Thomas Hood, 1835 - The Lament of Toby, the Learned Pig)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie