Jessicas grotta

På den hyresnämnd där jag jobbar är vi underbemannade och tydligen har det varit så ett bra tag. Det är också stor omsättning på nämndsekreterare (det jag är anställd som). Lägg då till att det finns väldigt mycket att göra, även om vi hade varit fulltaliga. Denna underbemanning leder alltså till att vi som jobbar får jobba häcken av oss. Jag själv har börjat jobba över en timme nästan varje dag (hittills fem dagar totalt, så än är det inte så mycket) och det är förmodligen bara början.

 

Stressen som detta leder till har börjat sätta sina spår hos mig. Jag är jämt stressad - både hemma och på jobbet - och jag hinner inte varva ned när jag kommer hem innan det är dags att sova så att jag orkar gå upp klockan fem på morgonen. Jag är också väldigt trött (psykiskt). Egentligen skulle jag ha träffat Cherry i dag, men tidigare i veckan blev jag tvungen att ställa in det eftersom jag känner mig så otroligt trött och slut. Det jag behöver är att sova och just nu känns det som om jag skulle kunna göra det i sisådär hundra år.

 

I går var i alla fall vår arbetstid förkortad med fyra timmar, vilket innebar att vi fick sluta klockan tolv. Det var en efterlängtad eftermiddag. Därför passade jag på att fixa med lite ärenden så att jag skulle slippa behöva åka iväg under helgen och istället kunna fokusera på att bli mig själv igen. Fast jag kan lugnt påstå att från det att jag kom till jobbet tills det att jag gick därifrån, var det fullt upp. Det var så mycket att göra att jag började fundera på om jag trots allt skulle stanna kvar några timmar och jobba undan ... Fast där sade jag stopp på en gång. Ju mer stressad jag blev under förmiddagen, ju mer kände jag att jag behövde sluta vid lunch. För min egen hälsas skull. Så jag satte gränsen där. Det som var kvar när jag gick ifrån jobbet får ligga tills måndag.

 

När jag var klar med mina ärenden och var på väg till tåget kände jag att jag verkligen behövde komma hem och när tåget rullade från Stockholm vällde allting upp. Det var då jag insåg. Jag håller på att gå in i väggen. Det, efter fyra månaders anställning. Under tågresan hem och även under promenaden från stationen och hem till lägenheten försökte jag hålla alla känslor och tankar i schack. Men det var svårt. Otroligt svårt.

 

Så fort jag steg innanför dörren bröt jag ihop. Jag tillät mig själv att sitta på hallmattan och gråta. Sedan plockade jag ihop mig själv och beslöt mig för att verkligen koppla av under helgen. Jag måste det. Att stressa på jobbet på det här sättet håller inte i längden. Men hur ska man göra när hela arbetsplatsen genomsyras av stress? När alla arbetskollegor (i alla fall nämndsekreterarna) går runt och är sönderstressade? Hur kan man själv undvika att dras med ..?

 

I skrivande stund känns det lite bättre, så du behöver inte vara orolig. Men med detta inlägg vill jag också tala om en sak. Hittills har jag försök att få till minst ett inlägg om dagen, men från och med nu är det inte säkert att jag kommer klara av det. Inte om jag ska försöka få ordning på mig själv. Jag hoppas att du har överseende med det, men förhoppningsvis kommer jag kunna fortsätta med minst ett inlägg om dagen. Fast det är inget som jag tänker garantera.