Jessicas grotta

Divergent (Veronica Roth)

I denna dystopiska berättelse är samhället uppdelat i fem så kallade falanger; De osjälviska, De tappra, De ärliga, De fridfulla och De lärda. Vid sexton års ålder får man välja vilken falang man vill tillhöra. Om man byter falang till en annan än den man är född i, får man aldrig träffa sin familj igen. Fast att välja falang är ingen dans på rosor. För att verkligen tillhöra falangen man valt, måste man klara initieringsfasen. Om man inte gör det blir man falanglös - utstött. Beatrice från De osjälviska står mellan valet att stanna kvar hos sin osjälviska familj, eller att vara den hon verkligen är. Hon gör sitt val - ett val som förändrar hennes liv totalt.
 
Jag fick Veronica Roths Divergent i julklapp av älsklingen. På baksidan har de skrivit att om man tyckte om Hungerspelen (vilket jag gjorde!) kommer man att älska Divergent. Jämförelser mellan dessa böcker har gjorts och innan jag själv gav mig i kast med boken, läste jag olika omdömen som skrivits av personer som läst både Hungerspelen och Divergent. Utifrån dessa omdömen blev jag nervös. Jag blev rädd för att jag skulle bli besviken på Divergent. men jag valde ändå att läsa den och nu i efterhand anser jag att det var ett klokt val.
 
Att göra jämförelser mellan Divergent och Hungerspelen är inget som jag är särskilt förtjust i att göra eftersom jag tycker att alla böcker bör få vara sina egna. Visst finns det likheter, men jag tycker ändå att det finns fler skillnader.
 
 
Divergent var en bok som jag fastnade i ganska snart efter att jag började läsa den. Kanske beror det på att jag kände igen mig ganska mycket i det Beatrice berättade om vad som sker när man byter falang. Man blir betraktad som en förrädare av "sina egna". Det var ungefär så jag upplevde att jag blev behandlad när jag flyttade från Skåne för snart fyra år sedan. Till viss del känner jag att jag fortfarande blir behandlad på det sättet. Det är fascinerande att vissa helt enkelt inte kan släppa taget och gå vidare. Att acceptera hur situationen ser ut. Hur som helst, jag kände även väldigt stark samhörighet med Beatrice. Trots att vi två är väldigt olika kändes det ändå som om vi hörde ihop. Som om vi var samma person.
 
Det var fasansfullt svårt att slita mig från boken. Under större delen av dagarna gick jag och tänkte på den. Jag längtade tills jag fick sitta på tåget hem och läsa den. Jag började till och med att läsa lite ur den innan jag gick och lade mig på kvällarna, men det var ingen särskilt briljant idé eftersom jag blev för upptrissad för att kunna sova. Under den sista natten drömde jag till och med om det jag läst, fast då var det mig det handlade om.
 
Ja, jag tycker mycket om Divergent. Språket var målande och Roth avslutade varje kapitel med en cliffhanger. Jag fastnade ganska omgående. Hela tiden gav hon läsaren små ledtrådar till saker och ting och när man själv hade klurat ut lösningen, bekräftade hon den. Men för den sakens skull anser jag inte att hon skrev läsaren på näsan. Absolut inte! En annan styrka som boken hade var att Roth inte låter karaktärerna vara enbart goda eller onda. Alla är vi lite av varje - precis som hennes karaktärer.
 
Nu när boken är utläst känner jag mig en smula sorgsen över att behöva lämna Beatrice och de andra. Det känns som att boken tog slut alldeles för snabbt. Jag längtar tills jag får sätta ögonen i fortsättningen - Insurgent.


Dagens citat:

"Kreativitet är smittsamt, för det vidare!"
(Albert Einstein)


Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: