Jessicas grotta

På jobbet är det mer regeln än undantag att man pratar med sig själv. Fast det har jag redan gjort så länge jag kan minnas. Varför vet jag inte riktigt, men jag har märkt att det går lite lättare att göra saker och ting då. Eller ... I och för sig skulle jag nog hellre vilja benämna det som att jag tänker högt.

 

Vid något tillfälle under den tid som jag läste matte D (det vill säga större delen av trean på gymnasiet), tittade tjejen som jag umgicks med på de lektionerna på mig och frågade om jag var medveten om att jag pratar med mig själv. Efter sju månader på jobbet har vissa kollegor upptäckt att jag tänker högt. Gruppjuristen fascinerades över att jag praktiskt taget förde en diskussion med mig själv någon gång.

 

 

Att "prata för sig själv" innebär inte automatiskt att man inte har alla indianer i kanoten. För min del handlar det som sagt om att jag faktiskt tänker högt. Och att låta saker och ting bli sagda istället för enbart tänkta underlättar många gånger. Till exempel när man sitter och skriver. I alla fall för mig. Jag tycker att jag får en bättre överblick. Därför tycker inte jag att det är särskilt underligt om/när personer "pratar för sig själva". För det är just det som många tror och tänker om personer som pratar högt för sig själva. Att det måste vara något fel på dem.

 

Vad tycker du om personer som "pratar för sig själva"/tänker högt? Gör du det själv?