Skräck
Jag har alltid haft en ambivalent relation till skräck. Å ena sidan håller jag mig helst borta från läskigheter, vilket förmodligen har sin förklaring i att jag är relativt lättskrämd. Å andra sidan har jag trots det känt mig lockad att se på exempelvis skräckfilmer. Min skräckfilmsdebut ägde rum när jag var tio år. Så här i efterhand kan jag tycka att det kanske inte var så smart av min pappa att låta sin tioåriga dotter se på skräckfilmer trots att både han och min syster (som är tre år äldre än jag) höll mig sällskap. Hur som helst, som ett exempel på att det där med att läskigheter har varit lockande kan jag nämna den tecknade filmen My Little Pony: Spöket på Paradisgården. I början av den filmen finns ett spöke och under en viss period under min barndom var det spöket något av det läskigaste jag visste. Det var så läskigt att jag brukade hålla händerna för ögonen eller blunda när spöket visades. Jag klarade inte ens av att se på baksidan av videokassettens fodral (ja, på den tiden var det gamla hederliga VHS som gällde!) som pryddes av en bild på det tecknade spöket. Ändå tyckte jag om att se på filmen.
Nostalgi! Visst är det skumt att jag än i dag får rysningar av att se det där tecknade spöket?
För den som vill se filmen. Fast det är kanske bäst att du ser till att ha någon att hålla i handen innan du trycker på "Play"?
Mitt problem med skräck/läskiga filmer är nog att jag tänker för mycket. När jag var yngre kunde jag efteråt ligga i min säng och föreställa mig att det läskiga som jag sett i filmen var verkligt och att zombierna eller varelserna när som helst kunde ta sig in i lägenheten och göra mig och min familj illa. Efter sådana funderingar var det omöjligt att somna.
Nyligen såg jag och älsklingen på filmen Drömfångare som är baserad på herr Stephen Kings bok med samma namn (den boken står i min hylla och väntar på att bli läst). Att Stephen King var inblandad gjorde att mina förväntningar på filmen höjdes. Han är ju känd för att vara skräckens mästare. Fast trots att filmens början verkade lovande, slutade det med att jag blev besviken och hade god lust att gå ifrån tv:n. Varför? Det visade sig (nej, jag hade inte läst vad filmen handlade om innan vi såg den - inte noga i alla fall) att det läskiga i filmen var utomjordiskt.
För mig är sådant inte riktigt skräck. För mig handlar sådant mest om spänning. För mig är skräck det som är verkligt - något som har en naturlig förklaring. Något som faktiskt skulle kunna hända och därigenom gör sådant som jag tycker är tryggt, osäkert. Det är verklig skräck i mina ögon. Man måste alltså inte blanda in glittrande vampyrer, utomjordingar, varulvar och annat för att filmen eller boken ska bli läskig. Det räcker med en galen läkare som bestämt sig för att skapa en mänsklig tusenfoting genom att sy ihop levande människor. Eller ett tecknat spöke. 
Vad är skräck för dig? Håller du med mig eller har du andra åsikter?
Dagens citat:
"Höj inte rösten. Förbättra ditt argument."
(Desmond Tutu)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie
Hur kan man vara rädd för det söta spöket ;P Jag var också rädd för en tecknad film när jag var liten. Det var en jättebjörn med ena ögat utpetat, som kommer till en by och dödar folk. Ganska läskigt ändå för ett barn.
Skräck kan vara vad som helst som görs på ett bra sätt. Vanligtvis är inte utomjordingar läskiga, men en bra filmskapare kan göra de det. Alla är dessutom rädda för olika saker och därför kan tycka att vissa saker, som för andra inte är läskigt, är äkta skräck.