Jessicas grotta

 

Eftersom jag alltid har haft lätt för att lära, har jag inte haft några större svårigheter att få hyfsat höga betyg. Jag säger inte att jag aldrig har behövt plugga, för det har jag. Dock har jag inte alltid behövt plugga lika hårt som en del andra kan behöva. Under gymnasiet hade jag lite av en lat period och då kunde jag få VG (= Väl Godkänt) på prov och läxförhör utan att behöva plugga särskilt mycket. Men visst har jag också fått jobba hårt för en del av mina betyg. Framför allt under paralegalutbildningen.

 

På högstadiet hade jag press från alla möjliga håll och kanter att jag skulle ha så höga betyg som möjligt. Helst det högsta. I princip alla utgick från att jag också hade det. Något annat alternativ fanns inte på kartan för dessa personer. Dessutom fanns det en i min klass som tävlade med mig om vem som fick högst betyg, vilket innebar att hon ideligen skulle jämföra sig med mig. När jag äntligen började på gymnasiet trodde jag att den här hetsen äntligen var över, men jag hade fel. Återigen fanns det en klasskamrat som hela tiden skulle jämföra sina betyg med mina och min bästa kompis'. Tävlingen om vem som hade högst betyg var åter igång.

 

 

Under första året på gymnasiet fick jag veta av vår rättskunskapslärare att han använde mina svar på proven som rättningsmall. Mårten nämnde i avsnittet att detta hade hänt en av hans vänner på juristprogrammet. Man kan tycka att man borde bli stolt, och i och för sig var en liten del av mig stolt. Men den andra delen fick panik. Jag ville inte vara den som satte någon form av standard, för så bra var/är jag faktiskt inte. Jag ville inte att andra skulle bli jämförda med mig. Dessutom fanns ju risken att jag kunde göra läraren besviken om jag inte fortsatte att vara på den nivån att mina svar kunde användas som rättningsmall. Jag avskyr att göra folk besvikna.

 

Jag har försökt att inte bry mig särskilt mycket om hetsen och pressen kring betygen, men det har varit svårt och tyvärr har jag påverkats av personerna runt omkring mig. Jag började själv definiera mig utifrån mina betyg. Ett G (= Godkänt) innebar för mig att jag var värdelös eftersom jag visste att jag kunde få bättre resultat. Jag var bättre än så. Att det dessutom krävs väldigt höga betyg för att komma in på juristprogrammet gjorde inte saken bättre.

 

 

Men vet du vad? Precis som Tove säger definierar inte betygen hur man är som person. Det enda betygen talar om är hur mycket man pluggade inför examinationstillfället (och eventuellt hur mycket man kan om och är intresserad av ämnet). I många av de ämnen där jag fick MVG (= Mycket Väl Godkänt) har jag glömt det allra mesta. För min del hade det med andra ord inte spelat någon roll om jag fått G eller MVG. Jag minns lika mycket/litet oavsett betyget som står på pappret. Men oavsett betyg, påverkar inte det hur jag är som person eller hur mycket värd jag är. Jag är den jag är och jag är värd mycket mer än mitt betyg. Och det här kommer kanske att chockera, men varken hyresnämnden eller min nya arbetsgivare har varit intresserad av mina betyg. Istället är det erfarenhet och hur jag är som person som har spelat roll. De vet alltså inte om jag har G eller VG (som för närvarande är det högsta betyget man kan få på universitets- och högskolenivå) i de kurser som jag läst. Jag säger inte att betygen aldrig spelar roll när man söker jobb, men jag tror att det är sällan som de faktiskt gör det. Istället är det annat som är viktigare (exempelvis erfarenhet).

 

Mitt råd är alltså att inte bry dig om vilket betyg som står på pappret. Så länge du har gjort ditt bästa kan man inte kräva mer och oavsett vilket betyg du får förändrar det inte dig som person. Du är inte ditt betyg. Du är den du är.