Jessicas grotta

En fågel viskade i mitt öra ... Nåväl, riktigt så var det inte. Däremot läste jag på Kattens Jones fästman J-mans blogg att de numer inte är förlovade. Från och med i går är de gifta! Okej, det lät lite lustigt när man sade den meningen högt, men det jag menade är att de gifte sig i går (om jag inte minns fel?). Riktigt stort grattis till dem. :-) Är glad för deras skull, för bröllopsdagen är en stor dag och det är en härlig känsla när man väl har gift sig. Förberedelserna var bara otroligt stressiga, men efteråt ... Det kändes på ett speciellt sätt. Jag hoppas få veta lite om bröllopet så snart Katten får tid. ;-)

 

 

Själv har jag och älsklingen varit gifta i snart två år. Jösses vad tiden går! Känns faktiskt inte som att det är så länge sedan. Men det är det. I snart två år har jag kunnat kalla mig för "fru" och älsklingen för min "make". Och så har jag fått en hel del förvånade kommentarer. För det är ju konstigt att jag är gift när jag är så ung som jag är. Varför skulle det vara konstigt? Egentligen. Om man tänker efter. Det är väl ändå inte bara äldre som gifter sig? Visst är det kanske inte så vanligt att unga gifter sig. Nuförtiden är det många som lever i samboskap (fick inte använda det uttrycket i mitt examensarbete eftersom min handledare tyckte att det lät som att jag pratade om kor ...). Med samboskap menar jag att de lever som sambor. Oj, det blev visst lite gnälligt. Sorry! Vad jag ville ha fram är helt enkelt att jag trivs som gift, även om det inte är någon större skillnad mot när jag var ogift. Hmm, borde nog kolla upp vilken sorts bröllopsdag vi firar i år. Förra året var det ju bomull. Och snäll som älsklingen är fick jag en bomullsrondell av honom. ;-) Det är min make det.