Jessicas grotta

"Den statistiska möjligheten att en analfabet i sjuttiotalets Soweto ska växa upp och en dag finna sig instängd i en potatisbil tillsammans med svenske kungen och statsministern är en på fyrtiofem miljarder sjuhundrasextiosex miljoner tvåhundratolvtusen åttahundratio.

Allt enligt nämnda analfabets egna beräkningar."

 

Detta är inledningen till Jonas Jonassons andra bok som fått namnet Analfabeten som kunde räkna. Hans debutroman är ingen mindre än den humoristiska Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag som var ganska förtjust i Hundraåringen, hade därför ganska höga förhoppningar på Analfabeten.

 

 

I likhet med debuten, är Analfabeten fylld med humor. Att inte skratta både en och två gånger är nästintill en omöjlighet och det är tack vare den här humorn som gör att jag som läsare accepterar att svälja allt det otroliga som händer. Jonasson balanserar farligt på gränsen till att man skakandes på huvudet ska ge upp läsningen. Men han lyckas hålla sig på rätt sida.

 

Fast emellanåt känns det som om det nästan blir för mycket av det roliga. Jag får känslan av att Jonasson har ansträngt sig för att leverera ännu en världssuccé, men frågan är om han kanske har ansträngt sig lite för mycket? Hälften av all humor som boken är dränkt med, hade varit nog. Men den här gången klarar sig Jonasson. Ett plus är hans träffsäkra formuleringar, som är för ögonen vad njutbar musik är för öronen.

 

Jag tyckte om Abalfabeten och fick även lära mig nya saker om både kungen Karl XVI Gustaf och statsministern Reinfeldt. Det här är sannerligen ett bra val om man vill ha något lättsmält och underhållande att läsa.