Jessicas grotta

"I den här boken behandlas inte kriminella våldspsykopater utan de psykopater vi kan möta i vår närmiljö, på arbetsplatsen, i föreningar, i någon kyrklig sekt, i den privata umgängeskretsen och kanske i våra egna hem. Boken hjälper oss att både identifiera och förstå en psykopat. Vilka är hans - eller hennes - drivkrafter, hans mål, när han kan bli farlig och när han inte blir det. Frågan om man ändå kan leva tillsammans med en psykopat diskuteras - och hur man kan/bör förfara när man tror sig ha funnit en psykopat i sin närhet. Psykopatens inre, hans eget lidande, diskuteras ingående - något som få författare tidigare gjort."

 

Innan jag lånade - och läste - Sigvard Linghs Vardagspsykopater, hade jag min egen (fördomsfulla?) bild av vad en psykopat är och kännetecknas av. Efter hand som jag tog mig fram i boken, insåg jag att en del av mina föreställningar var felaktiga.

 

 

Samtidigt kunde jag (som vanligt) inte låta bli att jämföra mig själv och mitt beteende med vad Lingh skrev. Är det möjligt att jag själv är en psykopat, utan att veta om det? På minst ett par ställen skrev Lingh att även "vanliga" människor lyckas få ihop några "psykopatpoäng" - att det finns en del psykopatiska drag hos oss allihop. Det gör inte en person till psykopat, utan det är först när man får ett ganska högt antal träffar som man kan börja "oroa" sig. Man hittar Linghs checklista på sidorna 207 - 212.

 

Nu är jag kanske en smula korkad, men just det - att alla har psykopatiska drag - tyckte jag var intressant. I min värld var det antingen eller. Den här vetskapen gör det enklare för mig när jag jobbar med min roman. Då behöver jag kanske inte förändra allt för mycket trots allt.

 

Vardagspsykopater är intressant och upplysande läsning som rekommenderas till alla.