Jessicas grotta

I den fjärde säsongens första avsnitt diskuterades bland annat vårt kontantlösa samhälle (i samband med pantning av burkar/flaskor om jag förstod det rätt), Mårtens krönika om "valrörelsens viktigaste fråga" (kriminaliserandet av tiggeri) och Toves radiomedverkan angående nämndemannasystemet.

 

 

I dagens inlägg tänkte jag lufta mina egna tankar som dök upp när jag lyssnade på avsnittet.

 

Bra eller dåligt? Jag kan tycka att det är både och. Det är smidigt att slippa släpa på en massa kontanter och att bara hala fram kortet när det är dags att betala. Fast samtidigt innebär det större risker. Om man tappar eller får sin plånbok stulen är det mer än bara summan i plånboken som man blir av med. Sedan får man inte glömma den påtagliga risken för skimning. Man är mer utsatt på det sättet än om man har en viss summa i plånboken. Fast vad är mer värt?

 

 

Mårten nämnde att i samband med hans krönikor, är det inte ovanligt att han får några anonyma kommentarer och att dessa kommentarer inte alltid är snälla. I Mårtens ögon är det fegt att inte våga stå för det man skriver och jag kan inte annat än att hålla med. Dock kan jag till viss del ändå förstå det där med anonymitet. När jag var "ny" på nätet föredrog jag också att vara anonym och emellanåt är jag väl det till viss del fortfarande. När jag kommenterar på andra bloggar skriver jag oftast "Jessica" och länkar hit till den här bloggen (någon enstaka gång länkar jag till min skrivblogg och använder då mitt fullständiga namn, men det beror helt och hållet på situationen).

 

När jag bara skriver "Jessica" är jag i och för sig halv-anonym i och med att jag inte uppger mina efternamn, fast jag anser att jag ändå inte är anonym till hundra procent med anledning av att man fortfarande kan spåra mig hit. Och med lite "detektivarbete" kan man säkert utifrån den här bloggen ta reda på vem jag är (om man inte vet det). Är jag feg? Kanske. Kanske inte. Det är inte så att jag till varje pris vill hemlighålla vem jag är (jag skriver trots allt mitt förnamn och länkar till den här bloggen). Om det är någon som tagit väldigt illa upp av något jag skrivit och därmed vill polisanmäla mig eller liknande, kan jag mycket väl tala om vem jag är för att underlätta. Fast fram till dess vill jag ändå fortsätta att hålla mig "halv-anonym" för min egen bekvämlighets skull. Åtminstone när jag rör mig bland andra bloggar. Om jag skulle kommentera tidningsartiklar eller liknande skulle jag skriva mitt fullständiga namn.

 

Jag förstår inte varför folk skriver påhopp och andra hemskheter under namnet "Anonym". Varför skriver man saker om man inte kan stå för det? Om man inte vågar ta ansvar för sina åsikter borde man inte lufta dem överhuvudtaget. Det är i alla fall vad jag anser.

 

 

Jag är kluven i den här frågan. Tanken är god, men samtidigt kan det bli så himla fel och framför allt när nämndemännens röster väger lika tungt som ordförarens (rådmannen) röst. För att få en rättssäker prövning är det viktigt att lagen följs och att man inte bara går efter känslor. Från min praktik på tingsrätten fick jag lite erfarenheter av nämndemän och deras dömande. Förvisso höll de allra flesta oftast med rådmannen, men det hände en och annan gång att enbart känslorna styrde. Fast nu är jag å andra sidan en smula partisk i och med att jag är lite juridiskt skolad.

 

Oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om nämndemännens roll i dömandet, anser jag att de rekryteras på fel sätt. Just nu är de politiskt tillsatta och det är jag emot. Mest för att det gör så att de som inte är aktiva i något parti (som exempelvis jag själv) inte har möjlighet att få bli nämndemän. Visserligen behöver man inte vara aktiv i ett parti - det räcker att man är med i det (enligt min studiekamrat som faktiskt var nämndeman i Norrköping). Men ändå. Den här formen av rekrytering utesluter en stor del av befolkningen. Dessutom är det inte många yngre som sitter som nämndemän i våra domstolar. Inte som jag har upplevt i alla fall.

 

Hur ska man då lösa det? En idé är att ha en rekrytering som påminner om en anställning. Fast det skulle inte vara själva domstolen som "anställde", utan en särskild nämnd - något som inte är direkt knutet till domstolen. Man skulle få anmäla sitt intresse och sedan kanske få komma på en intervju där ens lämplighet skulle bedömas. Jag vet inte om det skulle fungera i praktiken, men det är i alla fall en idé. Då tror jag att man skulle få många fler potentiella nämndemän att välja bland och fler yngre skulle nog känna sig manade att söka som nämndeman. Jag skulle ha gjort det.

Dagens citat:

"Att falla in i vanemönster är att upphöra att vara."
(Miguel de Unamuno)

Ha det så bra!
Kramar
Jessie