Jessicas grotta

Jag är nog inte ensam om att inte tycka om att höra min egen röst. Eller ... Ja, nu vet jag i och för sig inte om det är fler som inte tycker om att höra just min röst, men det jag menade var att många ogillar att höra sin egen röst. Man får helt enkelt välja hur man vill tolka min första mening. ;-) 

 

Hur som helst, jag har alltid avskytt min egen röst. När jag gick på gymnasiet, åkte min franskklass till Lund tillsammans med den franske lärarkandidaten. Han jobbade på något ställe där de skapade läroböcker i språk och bland annat läste de in cd-skivor till böckerna. Lärarkandidaten tog i alla fall med oss dit och då fick vi chansen att läsa in en text på franska som vi själva hade skrivit. Jag skrev om vargen, eftersom jag under lång tid tyckt om vargar/hundar. Utan att gå in på några detaljer om hur själva inspelningen gick, kan jag sammanfatta det med att lärarkandidaten blev nöjd till slut med min uppläsar-insats. Fast han var hård, så det blev ett antal omtagningar ... Hur som helst, när alla var klara med sina inläsningar, fick vi stå allihop och höra en liten bit från varje. När vi kom till min text stod jag som förstenad och försökte att inte lyssna. Jag tyckte att det var så hemskt att stå och höra mig själv. Jag tycker inte att jag har någon särskild trevlig röst.

 

 

Ända sedan jag började jobba (först på hyresnämnden och nu på byrån), försöker jag att tänka på att låta så trevlig som möjligt i telefonen när jag svarar. Av egen erfarenhet vet jag att det gör mycket att bli bemött av någon som åtminstone låter glad och trevlig (sedan kan det visa sig att personen är raka motsatsen ...). Jag blir alltid lika glad när jag får prata med någon som har en trevlig "telefonröst" - en sådan där röst som är behaglig att lyssna på i telefon och som låter glad och tillmötesgående. Jag har aldrig tänkt på att själv bedöma min "telefonröst" och det är aldrig någon som har påpekat det för mig. Inte förrän nyligen.

 

I slutet av september hade min chef ett mål i tingsrätten med en klient som hon företrätt i olika ärenden sedan flera år tillbaka. Förhandlingen var utsatt på en och en halv dag och ungefär en halvtimme eller timme innan förhandlingen skulle börja, kom klienten till kontoret. Just det är inget konstigt i sig, för vi brukar ta emot klienter på kontoret. ;-) Vad som däremot var nytt var att klienten plötsligt undrade vem som var kvinnan med den trevliga telefonrösten (kan tillägga att jag själv hade träffat den här klienten en gång tidigare). Under några sekunder tittade jag frågande på henne och svarade att jag i och för sig inte vet huruvida min telefonröst är trevlig eller ej, men att det i alla fall är jag som brukar svara i telefonen. Tydligen tycker hon att det alltid är lika kul att ringa till oss eftersom jag låter lika trevlig varje gång.

 

Ehm ... Tack? Då antar jag att jag har uppnått mitt mål med att försöka ha ett trevligt bemötande. :-)