Jessicas grotta

 

"För varje oskyldig som skickas till fängelse så finns det en oskyldig som klarar sig undan.

1998 våldtog och ströp Travis Boyette en omtyckt cheerleader i östra Texas. Han grävde ner hennes kropp så att den aldrig skulle hittas, sedan följde han fascinerat hur polisen och åklagaren häktade och dömde Donté Drumm, en ung fotbollsstjärna, till döden.

Nu, nio år senare, har Travis frisläppts i Kansas för ett annat brott - och Donté har fyra dagar kvar till sin avrättning.

Travis lider av en dödlig hjärntumör och för första gången i sitt liv bestämmer han sig för att göra något etiskt rätt, nämligen syndabekänna.

Men hur kan en skyldig man övertyga advokater, domare och politiker att de är på väg att avrätta en oskyldig man?"

 

 

Liksom John Grishams Den oskyldige mannen, handlar Bekännelsen om dödsstraff och dess följder, dels för den dömde, dels för personerna runt omkring. För mig blir det ganska tydligt vilken ståndpunkt Grisham själv har i frågan.

 

Jag vågar inte berätta mycket av handlingen, eftersom jag är rädd för att avslöja för mycket. Vad jag däremot vågar säga är att Grisham levererar en känsloladdad historia som får en att tänka och reagera. Jag får dock erkänna att den stundvis är seg och det drar ned lite på helhetsintrycket, men på det stora hela lyckas Grisham - återigen - beröra och samtidigt kritisera med hela handen. Redan från början trodde jag mig veta hur det skulle sluta, men så blev det inte alls och det ska Grisham ha beröm för.

 

När jag var yngre ansåg jag att dödsstraffet var en rimlig påföljd, beroende på vilket brott man begått. Jag vet inte om det är för att jag har vuxit ifrån det eller om Bekännelsen till viss del har ett finger med i spelet, men nu kan jag inte se tjusningen med dödsstraffet och är glad för att vi själva avskaffade det 1921 (fredstid) resp. 1973 (krigstid).