Du behövs
Jag insåg nyligen att det var länge sedan som jag skrev ett inlägg om blodgivning. Antagligen har jag vid det här laget redan sagt det mesta som behövs sägas, men jag anser att det ändå tål att upprepas.
Det var i december 2008 som jag blev godkänd blodgivare och sedan dess har jag försökt att ge blod så regelbundet som möjligt. Egentligen avskyr jag sjukhus och jag är så pass känslig att jag varken kan se eller knappt ens prata om blod eller liknande. Trots det anser jag att blodgivning är viktigt, så var fjärde månad (eftersom jag är kvinna - män får ge var tredje månad) trotsar jag mina egentliga känslor och gör en viktig insats. Och om jag kan, kan vem som helst!
Blod behövs hela tiden. Just nu är Sverige självförsörjande, men med knapp marginal - vilket innebär att det lätt kan bli blodbrist. Tänk ifall du råkar ut för något och behöver akut blodtransfusion - skulle du inte vilja att det då finns rätt blodtyp och tillräcklig mängd? Det skulle i alla fall jag vilja att det gjorde om jag skulle vara i behov av blod. Varför ska man då förvägra andra samma sak? Det går inte att tänka att det finns andra som kan ge, för om alla skulle tänka så skulle ingen vara blodgivare. Om man är frisk och uppfyller de övriga kriterier som krävs, anser jag att det inte finns någon anledning att inte bli blodgivare. Spruträdd? Det går att jobba bort. Man behöver inte ens titta på när de sätter in nålen. Jag tittar alltid åt andra hållet och under tappningen försöker jag hela tiden hitta något annat att titta på än slangen som löper från min arm. Och vet du? Det går utmärkt! Den mängd som man ger bort (4,5 dl) är en mängd som man klarar sig utan. Kroppen producerar dessutom nytt blod hela tiden.
Det är inte svårt att bli blodgivare. Däremot är det svårt att vid behov ge blod till någon om det inte finns något blod att ge.
Dagens citat:
"Om du vill göra världen till en bättre plats, ta en titt på dig själv och skapa sedan förändring."
(Siedah Garrett)
Ha det så bra!
Kramar
Jessie